Antikens ekonomiska system

Historien kan ses som en utveckling genom olika stadier. Det första stadiet är stamsamhället. Det andra stads- och statssamhället. Denna andra form var när flera stammar genom fördrag eller erövring bildade en stad där slaveriet från det första stadiet fortlevde. Jämsides med stadsstatens egendom utvecklades privategendomen, dock underordnad den allmänna egendomen. Medborgarna hade endast tillsammans makten över sina slavar och därför bundna till den allmänna egendomsformen. Klassförhållandena mellan medborgare och slavar var fullständigt utbildat. Hela denna historieuppfattning motsäger den syn som lägger vikten vid erövringar, det är inte krig och våld som är historiens drivande krafter, utan istället produktionssättet: slaveriet förblev basen för hela produktionen under detta stadiet av historiens utveckling (Marx, ss 141-142).

För att beskriva det antika produktionssättet måste man börja i republiken, dvs. långt innan kejsardömet uppträdde i det romerska riket. Under republiken under 300- och 200-talen före Kristus, stadfästes den ordning som lade grunden för det antika produktionssättet. Det fanns verkligen en potential för att skapa ett samhälle byggt på arbetsdelning under antiken: slavsystemet. Slavsystemet uppkom ur det faktum att det fanns en stormakt som strävade efter att utvidga sitt territorium och ett omland som gav möjligheter för denna utvidgningspolitik. Det som möjligggjorde den stora expansionen i det romerska riket var en ekonomisk innovation: latifundier eller storgod under republiken (Anderson, s 56). Den materiella produktionen, eller det fullt utvecklade slavproduktionssättet förde historiens utveckling framåt, det som utökade Roms territorium och gav riket allt större makt. Det var den romerska stadsstaten, slavlatifundiernas skapare, som kunde genomföra denna geografiska expansion (aa., s 59).

Redan under 280-talet f.kr hade romarna vunnit ett antal krig över galler, etrusker och andra stammar, deras välde växte mycket under denna tidsperiod (Henriksson, ss 198-199).

Just stadstaten markerar för Hicks just den politiska organisation som under antiken, runt medelhavet, lade grunden till den merkantila ekonomin, till dess första stadier (aa., s 52). Hicks menar att man, i likhet med Marx, kan definiera vissa produktionssätt eller stadier som "naturliga" i den ekonomiska utvecklingen och att en ekonomisk historieteori liknande Marx´, men ej deterministisk i samma mening, kan urskiljas i studier över historiens utveckling. Hicks ansluter sig därmed till "handelsteorin" med köpmännen och utrikeshandeln som viktiga faktorer, när det gäller att förklara den ekonomiska tillväxten eller kapitalismens framträdande som dominerande system längre fram under handelskapitalismens tidevarv, dvs. från medeltidens mitt på 1100- och 1200-talen.

Rom under republiken var ett samhälle som utmärktes av en strikt ordnad hierarki: det fanns mäktiga adelsmän som kallades patricier och det fanns folket eller plebejer. Hur denna ordning uppkommit berodde på den samhälleliga utvecklingen under kungadömets tid, dvs. under århundradena ca 750 till ca. 500 f..kr. Under denna tid formerades det romerska samhället, det gavs utrymme för enklaver av samhällen längs den italienska kusten och dessa utvecklades efterhand till städer med handelsutbyte bl.a med det gamla Grekland, deras moderstat. Ur en sådan stadsenklav skapades kungadömet Rom i samverkan med kontaker med etruskerna i norra Italien. Vad som sedan skedde under århundradenas lopp, var en koncentration av samhälleliga funktioner kring en centralmakt. Denna kunde i längden inte upprätthålla sin överhöghet pga stridigheter med omliggande städer och pga inre stridigheter om makten i Rom. Istället skapades en republik där senaten eller de ledande adelsfamiljerna tog över styrelsen av Rom med dess omnejd.

Under republiken bildade provinserna skattebasen för riket vilket skulle fortsätta att vara ordningen även under kejsardömet senare. Kontrollen över riksfinanserna var emellertid

bristfällig under hela republiken och en skattereform skulle komma att behövas alltmer under den sk. kejsartiden (Jervrud (b), ss 3-4). På 200-talet f.kr finns uppgifter på att konfiskationer och överlåtelser bl.a till gamla veteraner skedde på Sicilien, som blivit en romersk provins. Jord som tagits från besegrade fiender eller samhällen kallades ager publicus, allmänna marken och en stor del av denna utarrenderades också billigt till företagsamma kapitalister som drev jordbruk i stor skala, de sk. latifuniderna (Henriksson, ss 247-248).

Vad kännetecknade det antika produktionsättet? Det var framförallt ett slavsystem, ett system där makten över produktionsmedlen låg i händerna hos storgodsägarna. Det fanns en koncentration av realkapital, naturtillgångar (i egentlig mening: jord) och teknik hos patricierna, medan arbetskraften tillhandahölls av en ofri arbetskraft. Det de kunde ge samhället var ett ofrivilligt bidrag för att fylla de materiella behoven. Koncentrationen av privategendomen började mycket tidigt, redan under republiken och accelererade under inbördeskrigen och i synnerhet under kejsartiden. Samtidigt skedde en omvandling av de plebejiska småbönderna till ett proletariat utan utvecklingsmöjligheter mellan patricierna och slavarna (Marx, ss 142-143). Det romerska riket var en agrarekonomi under hela kejsartiden. Den största statsinkomsten, över 90 % , kom under kejsartiden från jordskatten (eller rättare sagt de kombinerade jord- och personskatterna). Den starka bondeklassen var en förutsättning för statsinkomsterna (Jervrud (b), s 2).

Sociala faktorer styrde de ekonomiska förhållandena, dvs. släktband etc., var viktigare än individuell ekonomisk vinning. Marknadsekonomin fanns ej som under kapitalismen Marknadsekonomin styrdes ej av ekonomisk teori före det kapitalistiska systemet. Ekonomiska beslut kunde t.ex ofta tas genom den politiska processen utan full information och utan tanke på transaktionskostnader, dvs. med förluster, under antiken.

Det var alltså inget kapitalistiskt samhälle som fanns under antiken, inte som ett dominerande produktionssättet, det fanns enbart vissa inslag av kapitalism eller öar i det dominerande slavproduktionssättet. Den urbana ekonomin var i det stora hela obefintlig (Anderson, s 19), tillskillnad från senare samhällen under handelskapitalismens tidevarv från 1200 och -1300 talen i västeuropa. Produktionssättet eller slavsystemet byggde på produktivkraften som huvudsakligen var jordbruket och produktionsförhållandena som fanns mellan slavarna /arrendatorerna (eller: coloni) och mellan bönderna och de jordägande stormännen.

Under antiken fick tekniska uppfinningar som t.ex vattenkvarnen och slåttermaskinen pga bristande intresse aldrig ett betydande inslag i jordbruksekonomin. Slavproduktionssystemet uppmuntrade inte dessa uppfinnnigar att bli till normala hjälpmedel inom jordbruket. Därav kan man dra slutsatsen att tekniken i sig inte är tillräcklig som drivkraft för en ekonomisk förändring, det krävs nya sociala förhållanden, eller produktionsförhållanden, för att göra dessa nya uppfinnnigar till kollektiv teknologi (Anderson, s 74).

Det romerska rikets skatteuppbörd och dess insamling var av största vikt för rikets fortbestånd under hela perioden från republiken in i kejsartiden. Konsekvenserna för Roms utveckling vilade i händerna på att detta system fungerade och upprätthölls, tillsammans med militärmakten och den organisation som riket administrativt utgjorde. De två skattereformer som under kejsartiden fick mest genomslag i riket var den av kejsar Augustus, den sk. census (skatteindrivning) som han lät genomföra ungefär år 0, samt kejsar Diocletianus genomgripande förändring av skattesystemet år 297 e.kr.

Utveckling över tiden innebar att staten fick allt svårare att få in erforderliga skattemedel för att bekosta både den militära apparaten, lyxkonsumtionen och administrationen i riket. I Rom fanns det, under det första århundradets första hälft, först en tendens att gynna rika romerska medborgare att etablera privata egendomar i provinserna. Men under kejsar Nero ändrades inriktningen till att gynna lokala bönder och rika provinsmedborgare att köpa statlig jord att uppodla. På så sätt hoppades Rom att få in säkrare skatter och inkomster, eftersom de rika romerska jordägarna i provinserna, med stor politisk makt ofta undsluppit skatterna (Jervrud (b), s 7).

Det romerska skattesystemet var regressivt i den mening att politisk makt medförde möjligheter till skattelättnader eller hel befrielse. Detta ökade klyftan mellan de olika samhällsklasserna. Produktivkrafternas (teknikens och arbetsorganisationen) nivå och de rådande produktionsförhållandena (maktförhållandena mellan adeln och folket) bestämde samhällsstrukturen och innebar svåra förhållanden för småjordbrukaren och den oprivilegierade i samhället. Konsekvenserna för colonatet (småarrendatorerna av den statliga jorden) av Augustus skatterefom var i förlängningen en ökad flykt från jordbruket. Detta accelererade under 200-talet i det ekonomiska kaos som då rådde i hela riket med inflation och ökad korruption (aa., s 9).

Egypten som provins spelar en stor roll i de källor som finns bevarade för att beskriva situationen som rådde. Här finns flera källor kvar gällande jordskatter, personskatter och arrendeavgifter. Personskatten i Egypten, var en av de många skatterna som man kan se inverkade på flykten från jorden och spädde på den ekonomiska nedgången under 200-talet. Denna personskatt var differentierad och drabbade vissa ur befolkningen hårdare än andra, de som gynnades var romerska medborgare, överklassen och andra privilegierade, andra befolkningsgrupper fick betala en större andel av dessa skatter. De rättsligt-sociala skillnaderna var stora mellan borgare och bönder (aa., ss 13-14).

Från 100-talet e.kr uppkom liturgier (offentliga plikter), vilka innebar att främst stadsråden med ekonomiska tillgångar eller jordägare med stora egendomar drabbades av dessa extra utgifter. De utkrävdes en ekonomisk säkerhet och därmed gynnades uppkomsten av privata egendomar, i Egypten, under 200- och 300-talen e.kr. De stora egendomsägarnas jordkoncentration ökade (aa., ss 15-16). Detta förhållande gällde förmodligen generellt i övriga riket också. Den korrupta finansadministrationen var en stor börda för bönderna och resultatet kunde bara bli ett ökat antal bönder som lämnade, i princip, bärkraftiga jordbruk. Statens gynnande av de privata egendomarna som kunde betala liturgier och extraskatter, ledde till en enorm jordägarkoncentration (aa., s 18).

Penningekonomin kollapsade i stort sett under Diocletianus regim och naturaskatter infördes nu som reguljära inslag i rikets finanser. Detta som ett sätt för staten att kunna fortsätta att driva in erforderliga skattemedel. En "budget" kunde för första gången i historien upprättas, baserad på naturaskatter (aa., s 20). Svåra krig och missväxter ökade på extraskatterna under hela kejsartiden, medan de reguljära skatterna i princip var statiska i alla fall de två hundra första åren e.kr i romerska riket. De som drabbades hårdast av extraskatterna var bönderna och arrendatorerna under hela perioden. Vad gäller personskatten under 300-talet så betalade t.ex jordbruksbefolkningen oftast tyngre caput (personskatt) än stadsbefolkningen, som ibland var helt befriad från denna skatt (aa., s 21).

Tre konsekvenser av de höjda skatterna var:

a) övergivandet av jorden, agri deserti, ökade i omfattning över tiden alltmer

b) minskningar av uppodlad mark och minska jordbruksavkastning

c) jordbruksarbetarnas antal sjönk (aa., s 41).

En annan faktor som påverkade skattenivån i Rom var en ökad armé och administrations- kostnader under de oroliga tider som rådde från och med 200-talet e.kr. Med statisk jordbruksproduktion var staten tvungen att lagstifta om tvångsodling, för att hålla kvar jordbrukarna vid jorden. Storgodsägarnas krav tillgodosågs alltmer av staten på bekostnad av småbrukarna, vars ekonomiska ställning undergrävdes alltmer. På 300-talet e.kr bands coloni till egendomsplatsen, en föregångare alltså till livegenskapen under feodalismen. Coloni blev nu viktiga primärt som brukare av jorden och inte längre som skattebetalare i första hand. Detta för att godsägaren skulle kunna betala erforderliga skatter till provinsstyrelsen respektive till staten. Diocletianus reformer som hade haft intentioner att vara rättvisa och regelbundna, gav istället som resultat en ökad centralisering och utsugning, vilket visar på skattepolitikens negativa verkningar för jordbruket. Stöld och våld blev vanligare, och tvångsrekvisitioner ökade i omfattning (aa., ss 22-23). Den ökade bundenheten för coloni vid jorden var ett direkt svar från myndigheterna att försöka tvinga kvar arrendatorerna vid den statliga jorden, men detta misslyckades i längden och slutresultatet blev agri deserti, dvs. att jorden övergavs och bönderna och arrendatorerna flydde sin väg.

Flera faktorer samverkade till denna utveckling: krigen, missväxter, ökad administration, minskad regional handel, ökad lyxkonsumtion hos de rika, minskad befolkning, minskad avkastning från jorden m.m.. Minskat ekonomiskt initiativ kan ha varit en annan bidragande faktor till den ekonomiska krisen i det romerska riket: staten höjde skatteansvaret för den enskilde skattebetalaren när denne lyckades höja sin produktivitet. Investeringar i jordbruket ledde för den enskilde jordbrukaren till större skatteansvar. En annan förändring som infördes i början på 300-talet i hela riket var en förändring av den sk. origoprincipen. vilket innebar att folk tvingades att stanna kvar inte bara vid sin födelseplats, utan även vid egendomsplatsen där de arbetade, det var en skärpning av den tidigare principen som bara gällt att man skulle betala skatt där man var född. Detta kan ses som en förelöpare till den livegenskap som blev vanlig under feodalismen, ca. 4-500 år senare.

Skattereformens resultat blev bl.a att bönderna ej längre fick skattereduktioner vid t.ex missväxt eller översvämningar. Staten tog allt mindre hänsyn till de enskilda bönder som ej kunde leva upp till statens generella skattenormer. Detta ledde i sin tur till att små jordägare alltmer ville få politiskt och ekonomiskt beskydd av stora egendomsägare, vilka kunde stå emot statens krav (aa., ss 24-26). Detta är en föregångare till den utveckling som godssystem-et innebar under feodalismen.Utveckling kan beskrivas i historiematerialismens termer som att det antika produktionssättet med den dominerande produktivkraften jordbrukets organisation, kom i obalans med de rådande produktionsförhållandena: en jordägarklass med senatorer och storgodsägare och småbrukare i de olika provinserna. Det som skedde var ett ökat övertagande av produktivkrafterna av de maktägande klasserna i samhället, på bekostnad av småbrukare och andra jordbrukare inklusive arrendatorer, detta urholkade hela samhällssystemet över tiden och förrödde jordbrukets avkastningsgrad. Detta skedde genom ökad korruption och konsumtion med statens goda minne, samtidigt hade de ökade krigen och missväxterna hade en viktig del i denna utveckling.

Staten, lagstiftningen, kulturen och vetenskapen medverkade till att skapa en gynsam miljö för den materiella produktionen under republiken och den tidiga kejsartidens Rom. Sedan kom politiken att hämma och bromsa den ekonomiska utvecklingen. När statens uppgift under senare delen av kejsartiden blev att försvara de bestående egendomsförhållandena, vilka inte längre överensstämde med produktionsutvecklingens krav. Detta sker under perioder av social konflikter och ger som resultat att en del av samhällets merprodukt förbrukas på att försöka kvarhålla status quo i samhället, till att ej förändra de rådande produktionsförhållandena (Huberman, s 11).

Under 300-talet ville både staten och jordägaren ha bundna coloni för att få in skatter respektive för att kunna betala de tunga skatterna. Med en coloni, bunden vid jorden, kunde jordägaren ta ut maximalt arbete och klara statens krav lättare. Statens intresse ledde samtidigt till att alla yrken bands vid sin utgångsplats och arbetsuppgift, vilket skapade ett "kastsystem", allt i syfte att skydda statens ekonomiska intressen. Utsugningen av kejsarens ämbetsmän, skatteindrivare, stadsråd och de stora egendomsägarna, var samtidigt mycket vinstrik, speciellt i det tidiga kejsardömet. Egendomsskatten, beräknad på egendomens värde, som uttogs under hela denna behandlade period låg på samma nivå både för den fattige som den rike. Bördan blev alltså tyngre för en bonde som levde på existensminimum, jämfört med en rik jordägare. Den största bördan för det vanliga folket var att skatten ej varierade med skördens storlek (aa., ss 39-41).

Den onda cirkeln med ökade statsutgifter, vilket ökade skattenivån och jordbrukarnas flykt från jorden och gynnade jordägarkoncentrationen, vilket i sin tur ökade bundenheten till jorden osv.., bröts aldrig av någon kejsare under det sk. principatet (ca. 30 f.kr till ca. 200-talet e.kr) eller under det sk. dominatet (ca. 200-talet till ca. 370-talet e.kr). Jordbruket, källan till antikens rikedom blev till slut en alltför svår belastning för Rom.

364 e.kr delade Theodosius upp Rom i en västlig och en östlig del och Konstantinopel blev imperiets centra. Under 400-talet kom invasionerna alltmer att drabba västrom. Alarik och västgoterna plundrade Rom 441 e.kr och år 495 kom nådastöten för det västromerska riket då den siste kejsaren avsattes.

Litteratur

Anderson, Övergångar från antiken till feodalismen, 1980

Henriksson, A, Det västliga Hellas, 1991

Hicks, Den ekonomiska historiens teori, 1970

Huberman, Människans rikedomar, 1978

Jervrud (b), Det romerska skattesystemet för jordbruket: En undersökning och jämförelse av kejsartidens skattereformer och deras resultat, (Ekon. Hist. Instit. Lund, Stencil), 1986        

Marx, K, Den tyska ideologin // Människans frigörelse: ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, 1995, ss 135-198