Det moderna Sveriges ”livegna”

Det moderna Sveriges "livegna"

- statarna i Skåne på 1800 och 1900-talen

Innehåll:

Inledning, s 1

1. Statarsystemets allmänna utveckling, s 2

2. Statarnas utbredning i Skåne, s 3

3. Arbetsorganisationen på godsen, s 3

4. Statarna som klass, s 4

5. Statarnas flyttningar, s 4

6. Fackföreningens utveckling, s 5

7. Statarnas bostadsförhållanden, s 5

8. Statarnas arbetstid, s 6

9. Statarnas löner, s 8

10. Slutskrift, s 11

Inledning:

Skriften visar främst de skånska statarnas ekonomiska och sociala levnadsvillkor.

Frågor som behandlas är: vilken bostadssituation hade statarna? Vilka olika yrkeskategorier fanns det bland statarna? Vilka arbetstider hade statarna i de olika yrkena och jämfört med andra jordbruksarbetare? Hur utvecklades lönerna för statarna? Vilka löneskillnader fanns mellan de olika stataryrkena och jämfört med andra arbetstagare i samhället? Hur utvecklades lönerna för statarna jämfört med prisutvecklingen, åren 1900 till 1930: var reallönerna konkurrenskraftiga med övriga prisförändringar i samhället?

1. Statarsystemets allmänna utveckling

Statare var en beteckning på naturaavlönade, egendomslösa jordbruksarbetare i Sverige som var årsanställda och kontraktsbundna. Naturaavlöningen kallades stat och inbegrep även bostad som statarfamiljen fick disponera (Lindblom, ss 161-183). Stataren fick en del av sin lön i kontanter samt vid anställningstillfället en engångssumma. Stataren tog städja på ett år och detta var ett bevis på bundenheten till arbetsgivaren (Sjöberg, s 31).

Den allmänna ekonomiska och jordbrukstekniska utvecklingen på 1800-talets början gynnade uppkomsten av stordrift och sambruk. Övergången till enskiftet och senare till laga skifte år 1827, ledde till en intensivare jordbruksdrift och en ny borgerlig penningaristokrati framväxte, när vinstmöjligheterna ökade (Furulund, ss 15-19).

Redan på 1700-talets slut framväxte statarsystemet i syd- och mellansveriges jordbruks-områden och en orsak kan sägas vara befolkningsökningen och tjänstefolkens ökade krav på större självständighet. Man ville nu i allt större utsträckning ha ett eget hem utom husbondens tak (Emmigrationsutredningen, s 81).

Vid denna tid kan man urskilja statarna som en särskild jordbruksarbetargrupp som stod utanför bondesamhällets samarbetsformer. De gifta arbetsdrängarna ökade i antal och vid storjordbruken flyttade de ifrån folkstugan. där de hade fått kost och logi, till egna hushåll med egen stat och rätt att bilda familj (Furuland, ss 12-13).

Första gången statrna omnämns officiellt som yrkesgrupp är i 1825 års yrkesräkning. De var då 9239 stycken manliga huvudpersoner och cirka 40 000 stycken inklusive kvinnor och barn i hela landet. Statarklassen tillväxte snabbt mellan åren 1825 till 1870. Sistnämnda årtal var statarna 127 685 stycken inklusive familjemedlemmar. År 1900 fanns 33 351 manliga huvudpersoner och 146 374 stycken inklusive familjemedlemmar i Sverige (Emmigrations-

utredningen, s 82f.).

Statarsystemet hade ekonomiska fördelar som gjorde det gamla torparsystemet gammal-modigt. Det var bättre att ha statare anställda i närheten av godset där arbetsgivaren kunde utnyttja stataren när och hur mycket man ville. Statarnas föregångare var torparna, vilka hade egna stugor med nyttjanderätt och egen skörd. De bodde på jordägarens mark och utförde dagsverken åt ägaren till marken. Det fanns även drängar och pigor med kost och logi hos husbonden som blev statare och till sist även landbönder som genom penningbrist och missväxtproblem gick in i statarklassen.

Statarna lydde under tjänste- och legohjonsstadgan som funnits i Sverige sedan medeltiden och vilken senast var stadfäst år 1833. Den reglerade ett patriarkaliskt förhållande mellan husbonden och legohjon. Legostadgan avskaffade år 1926 (Furuland, ss 12-13).

Statarna förekom främst och talrikast i landet under hela 1800-talet och första halvan av 1900-talet inom de stora jordbruksdistrikten: de fyra mälarlänen, Östergötland samt i södra Sverige. På 1880-talet med god tillgång på arbetskraft, låga arbetslöner, höga spannmåls-

priser och med stigande egemdomsvärden ökade statarsystemets utbredning (Emmigrations-utredningen, ss 83-89). På 1850-60-talen hade man i landet övergått till en större animalie-

produktion på godsen eftersom importen av livsmedel från Amerika ökade. Detta ledde till ett ökat behov av kreatursskötare och mjölkerskor, vilka var typiska yrken för stare och deras hustrur (Furuland, ss 16-22).

Det skedde en reducering i antalet statare år 1910 då de var 25 400 manliga huvudpersoner, men under första världskriget steg antalet åter under varuknappheten och de dyrare livsmedelspriserna. År 1920 var statarna cirka 26 800 manliga huvudpersoner och något under 150 000 stycken inklusive familjemedlemmar (Furuland, s 21 f.).

Utmärkande drag för en statares levnadsvillkor var familjeanställningen och arbetsplikten både för man som kvinna. Arbetstiden var lång och arbetet var oftast tungt. Giftermålsåldern var lägre för statare än för riksgenomsnittet. Statarnas barn användes tidigt som arbetskraft på godsen. Från 10 års ålder var de en ekonomisk tillgång för statarfamiljen (Lo-Johansson, s 16).

Statarsystemet fanns kvar till år 1945 i Sverige och statarnas ekonomiska och sociala misär fanns samtidigt kvar hela den tiden. Faktorer som påverkade detta var fackföreningar som var svaga i början på 1900-talet och att statarklassen aldrig var en fullt enhetlig grupp. Övergångar till andra yrken var vanliga på grund av statarnas generellt dåliga situation. De flesta blev stadsarbetare eller daglönearbetare och flyttade ur statarklassen. Många drömde om ett eget torp, men det krävde inventarier, djur och pengar och statarna kunde oftast inte spara några pengar. Efter 1920-talet och framförallt 1930-talet stärktes fackföreningsrörelsen i landet och intresset för bättre villkor bland statarna ökade. Bostadsfrågan aktualiserades av undersökningar som visade under vilka urusla förhållanden statarna levde (Lo-Johansson, ss 30-36, s 50).

2. Statarnas utbredning i Skåne

Ännu år 1800 var statarna föga utbredda i Skåne. Men åren mellan 1840 och 1880 blev den skånska statarbefolkningen nästan fyrdubblad även om den ej blev så talrik som i östra Sverige under samma tid. Godskomplex blev vanliga, stora jordbruksenheter likaså, sk. plattgårdar (utgårdar). Dessa var vanligen bestående av mellan 100-200 hektar odlad jord.

År 1900 hade Malmöhuslän 4041 manliga huvudpersoner och 18 410 stycken inklusive familjemedlemmar, i statar- och stattorparklassen. De skånska statarnas antal hade hunnit ikap bl.a Södermanland som hade sammanlagt 18 061 medlemmar och Östergötland som hade sammanlagt 18 213 medlemmar i statar- och stattorparklassen. Stattorpare var en person med arbetsskyldighet och stat men som bodde i en stuga på jordägarens mark. Denne person hade årsanställning samtidigt som dagsverken utfördes (Emmigrationsutredningen, s 44).

3. Arbetsorganisationen på godsen

Efter år 1870 kan man få en fullständigare överblick över de yrkesgrupper som statarna utgjorde. De arbetsbefäl som fanns, inspektorer och större gårdars rättare (avlöning till statarna utbetalades av denna person som skrev i en bok vilken stat/lön som utbetalats) var även de ofta statavlönade, men hade en högre ekonomisk ställning än de tre huvudgrupper som urskiljdes:

Körkarlar, utearbetare som var den talrikaste gruppen och den lägst betalda.
Kreatursskötare, djurstallarnas arbetare och ladugårdsarbetare med oftast längsta arbetstiden.
Yrkesmän, t.ex snikare, smeder, kuskar (senare chaufförer), maskinister, reperatörer, trädgårdsmästare osv. De hade olika ställning och anseende på godset ekonomiskt och socialt (Furuland, s 27 f.).

På godset Krapperup i Skåne på 1800 och 1900-talen fanns följande arbetsorganisation:

Arbetsbefäl för grupp A var fördrängar som gick främst i varje arbetslag. För grupp B fanns fodermarsken som befäl. Denne var en person som i större stall hade tillsyn över hästarnas utfodring och skötsel. Slutligen grupp C, vars arbetstagare vanligen lydde under inspektorn direkt. Statarhustrun ingick i arbetsorganisationen i grupp B. De tre huvudgrupperna var klart åtskilda de övriga personerna på godset, som arbetsbefälen och tjänstepersonalen (Sjöberg, s 42).

Omdirigering av arbetskraften mellan olika arbetsområden förekom ofta på Krapperup. Körkarlen var en "allt i allo" och kunde användas som arbetskraftsreserv vid behov av t.ex tvätthjälp och murarhantlangning. Som ett exempel på olika sociala ställning hade kusken ett mer personligt förhållande med husbonden och ansågs ibland som vis och välbärgad bland de yngre statarna (aa., s 121 ff.).

Inom samma yrkesgrupp fanns det också olika sysslor på Krapperup. Man hade förste, andre pch tredje kusk och ryktare, med olika sammansättning i staten (Sjöberg, ss 36 ff.).

4. Statarna som klass

Genom flyttningar som skedde ofta fick statarna ingen fast förankring i bygden. Arbetstiden var lång, arbetet tungt och ofta okvalificerat. Det vanligaste var självrekrytering inom statarklassen och man hade liten social och ekonomisk kontakt utanför godsmiljön på grund av arbetssituationen och lönevillkoren (Malmberg, ss 20-27).

Statarna blev en klass i samhället med lågt socialt anseende och avskärmades på godset. Umgänget bestod av släkt och arbetskamrater. De gamla hade ingen trygghet och fick ta tjänst mot timpenning om de kunde jobba ibland, annars fick de bo i fattigstugan. De flesta gamla och även statarnas hemmasöner blev daglönare (Stockholms Clartésektion..., s 78 f.).

För barnen var det vanligt att de fick flytta ifrån familjen och ta anställning som lilldräng eller piga hos någon bonde i trakten, mot fir kost och logi och en mindre kontantlön. Allt för att minska statarfamiljens ekonomiska börda. Eller så fick barnen passa yngre syskon om de bodde hemma, sköta hushållssysslor och då kunde hustrun frigöras från hemmet och använda sin arbetskraft ute på godset. Skolan blev lidande för statarbarnen, de tvingades bl.a att arbeta vid lov med bet- eller potatisupplockning. De utmärkte sig i skolan genom sina dåliga kläder och de lekte bara med varandra och levde isolerat på godsen (Malmberg, ss 18-23).

5. Statarnas flyttningar

Statarna utmärkte sig som grupp genom de många flyttningar som de företog. Orsakerna till de många flyttningarna var olika: dåliga bostas- och löneförhållanden, vandrarlust (romantiserad orsak), hoppet om att få det bättre, lätt att få arbete på annan plats och ett sätt till självhävdelse: rätten att själva råda över sin arbetskraft (Sjöberg, s 130). Även saker som giftermål och för mycket arbete på ett ställe var flyttningsorsaker. Speciellt då statarhustrun ibland förväntades utföra mjölkningsarbete under långt framskriden graviditet.

När stataren flyttade fick han en orlovssedel, en kombination av betyg från den förre husbonden och ett bevis på att man var ledig för anställning (aa., s 75). Statarna hade sju betalda fridagar per år. De togs oftast ut i samband med flyttning. Från år 1824 var tiden mellan den 24:e till den 31 oktober varje år flyttveckan, eller slankeveckan, för statarna (Furuland, s 18).

6. Fackföreningens utveckling

En fastare grundad fackförening bland lantarbetarna växte först fram i Skåne. Den första föreningen för statdrängar bildades i Krageholm år 1890. Skånska lantarbetarförbundet bildades sedan i Ystad år 1904 (Back, ss 16-29). Deras mål var att få upprätta minimilöner och åtta timmars arbetsdag. Strejker utbröt i Skåne på grund av dessa krav och mellan åren 1906 till 1908 inträffade den skånska skördestrejken. Den var huvudsakligen förlagd i nordvästra Skåne. Kraven man ställde var ej formellt fackföreningsrätten, som ibland förnekades av husbonden eller lönen. Istället var det tjänstehjonssstadgans avskaffande man ville genomföra. Statarna ville undkomma årsanställningen med tjänsteplikt gentemot husbonden. Huvudkravet var kollektivavtal för arbetarna (Thunander, ss 5-12).

Reaktionen blev avhysningar av statare som var inblandade i konflikten. Arbetsgivarna ville ha ett personligt avtal med arbetaren och årstjänst enligt tjänstestadgan. Utländsk arbetskraft, galizier, rekryterades och även studenter från Lund togs in för att rädda skörden. Resultatet av konflikten blev till slut att föreningsrätten tryggades, att principen om kollektiva avtal godkändes och förbättringar skedde vad gällde löner och arbetstider. Detta skedde dock ej i den omfattning man hade krävt. Dessutom skulle för varje statare kollektivavtalet kompletteras med ett skriftligt och personligt arbetsavtal enligt legostadgan (Back, ss 66-89). Detta tryggade arbetsgivarnas krav på att stataren skulle vara på godsen in på hösten så att skörden kunde bärgas tryggt. År 1908 bildades Svenska Lantarbetarförbundet, men det slogs i spillror efter storstrejken år 1909. Organisationen för statarna försvann fram till år 1918 då en omorganisering skedde. Under 1920-talet kom sedan en uppbyggnadsperiod av fackföreningen, som ännu var svag (Lo-Johansson, ss 30-36).

Depressionen åren mellan 1921 och 1923 ledde till lantarbetarstrejker på grund av att lönerna hade reducerats samtidigt som ett kärvt förhandlingsläge rådde. I Skåne inträffade stora arbetsnedläggelser år 1923 och hot om generalstrejk fanns kvar under de närmaste två åren. Hundratals familjer vräktes i Skåne och till sist vann arbetsgivaren en seger och de arbetslösa statarna anställdes bara om det kunde beredas plats för dem (Back, 219 f.).

Statarnas svara organisation berodde på att de var utspridda i landet i små grupper och att de stod i ett personligt förhållande till husbonden som hade makt över dem genom att sätta löne- och bostadsvillkoren. Även statarnas bristfälliga utbildning hämmade organiseringen (Back, s 268 och Lo-Johansson, s 38).

På 1930-talet stärktes fackföreningen samtidigt som kunskapen inom statarklassen ökades, bl.a genom proletärförfattarna och radions genomslag. Arbetsgivarnas motstånd mot statarnas anslutning till facket bröts ner. Men ännu på 1930-talet kunde endast 20 % av statarna vara organiserade i fackföreningen och då mest yngre arbetare (Malmberg, s 33 ff. Och Back, s 61).

7. Statarnas bostadsförhållanden

Det fanns föreskrifter som rörde bostadens storlek för statare men ej vad gällde utseendet på bostaden, vilket oftast ledde till en låg bostadsstandard. Trångboddheten var oftast stor. Man kunde bo hela familjen i köket dör det var varmast och där hustrun kunde laga mat, duka och se efter barnen på samma gång (Lo-Johansson, s s 21).

Som stathus användes oftast före detta torp, bondgårdar, uthus och herrgårdsflyglar. I bostaden ägde stataren möblerna och husgeråden, men ej den fasta inredningen. I Skåne var många bostäder gjorda av gråsten. Nybyggnader var vanliga här. Ofta försökte man placera bostäderna symetriskt i förhållande till godsets överiga byggnader. Detta var "statarbyn", ett vanligt fenomen i Skåne. Stampade lergolv var vanliga långt in på 1900-talet i Skåne (Lindblom, ss 161-183). Kännetecken på en statarbostad generellt sett var att de var dragiga, kalla, fulla med ohyra och oftast dåligt underhållna och ibland fallfärdiga (Stockholms Clartésektion..., s 12 ff.). Efter 1919 års kollektivavtal för lantarbetare, där också avtal om bostaden ingick, skulle stataren erhålla vid städja bostad som var ett eller två rum med kök om minst 35 kvadratmeter. Avtalet innehöll också ersättning för felande bostadsyta. Vidare skulle det finnas garderober, skafferi och bostaden skulle vara i gott skick och kunna värmas upp. Även förvaringsplats för mat och vedbod, svin- och hönshus och del i tvättstuga om det fanns (SOU 1932:14, s 81 ff.).

Ett vanligt förhållande var bristen på en egen bakugn och när man bodde i statarlängor, som var billigare i drift vid uppvärmning och konventrerade arbetarna till godset, så hade man ofta gemensam förstuga och tvättstuga. Även källare, svinhus och vedbod var gemensamt utrymme ibland. Andra vanliga villkor som stataren hade var rätt till vatten maximalt 100 meter från huset, fri skjuts och flyttning samt jordfästning. Vanligast i Skåne var bostäder om två rum och kök samt fyra rum och kök, sk. parstugor för två familjer (Sjöberg, s 89). Hälften av bostäderna i landet år 1930 var mindre än avtalad yta och hälften av jordbruksarbetarna bodde i ett rum och kök (Stockholms Clartésektion..., s 32 ff.).

I Lund gjordes även en undersökning år 1930 vilken visade att även här var bostadsstandarden undermålig på storgodsen. 1936 års partiella folkräkning visade att bostaden för 58 % av de undersökta statarfamiljerna i landet bestod av ett rum och kök och att 53 % av de familjer, som hade tre barn eller mer, endast hade ett rum och kök att tillgå. Ingen hänsyn togs till familjens storlek. Vidare saknade hälften av bostäderna elekticitet. Avlopp fanns endast i 9 % av bostäderna och vatten endast i 4 % av dessa (Back, s 318). Avträden var oftast gemensamma och orsakade sjukdomar. Inkomsten hos stataren var avgörande för dennes bostadsstandard, ju bättre betalt desto bättre bostad. Bäst hade i allmänhet rättarna (ladufogden eller arbetsförmannen), sedan kom övriga förmän och yrkesmän. Sämst bostadsstandard hade ladugårdsarbetare, dvs. kreatursskötare och körkarlar, vilka jobbade på fälten (Stockholms Clartésektion..., ss 38-42).

8. Statarnas arbetstid

Statarnas arbetstide växlade mycket, med toppar vid sådd och skörd. På vintern hade de oftast mindre arbetstid. År 1908 hade ansatser gjorts till kollektivavtal på skånska lantgårdar, men de strandade år 1909. År 1919 kom den första större avtalsuppgörelsen med arbetstids- och löneregleringar, men alla jordbruksarbetare inklusive statarna undantogs från lagen om åtta timmars arbetsdag på grund av arbetets art, med säsongsvisa arbetstidstoppar. Lokalavtal upprättades och det var två huvudtyper som gällde till år 1931: en mellansvensk typ och en sydsvensk. För körkarlar skulle årsarbetstiden vara 2650 timmar i Uppland och i Västmanland. I Skåne var motsvarande siffra 2700 timmar per år. Här skulle arbetsdagen vara 9 timmar i oktober och november, 8 timmar i december till februari och 10 timmar mellan mars till september. Arbetet skulle ej börja före sju på morgonen och ej sluta efter kl 19.00 eller 18.00 på lördagar. De som arbetade i ladugård och stall skulle utan ersättning rengöra och rykta innan arbetstidens början, även söndagar och helgdagar. Men denna arbetstids-reglering fanns bara på de större egendomarna (SOU 1932:14, ss 58-61). Det kunde bli åtskilligt längre arbetsdagar på små gårdar.

Man kan jämföra normalarbetstiden för jordbruksarbetare i allmänhet med statares, i det här fallet sommararbetstiden för båda grupperna:

Bruttoarbetstid: timmar per dag

År

Jordbruksarbetare

Körkarlars arbetsdag

Kreatursskötares arbetsdag

1913

12,6

12,9

14,1

1920

11,9

12,8

13,5

1928

11,8-11,9

12,8

13,7

Denna genomsnittliga arbetstid, gällde ej för de 25 % av statarna som hade rykt och ej heller för de omkring 20 % som hade ladugårdstjänst. I södra Sverige var arbetstiden normalt 0,7 till 0,8 timmar längre per dag under vinterna pga klimatet (SOU 1932:14, ss 62-65).

Som man kan se arbetarna statarna i genomsnitt minst en timmer längre per dag jämfört med övriga jordbruksarbetare. Arbetstiden var också avsevärt skiftande mellan de olika stataryrkena. Rasternas längd inverkade också på arbetstiden, de brukade per dag vara 2 till 2,5 timmar enligt de olika länens sedvänjor. Mellan åren 1920 till 1928 var arbetstiden i stort sett konstant både för jordbruksarbetare i allmänhet och för statare.

Kreaturskötarnas abretstid varierade minst inom stataryrkena på grund av att deras arbete med djuren krävde samma tid om det var sommar eller vinter, annars kunde arbetstiden vara mellan en till tre timmar kortare per dag för t.ex körkarlar på sommaren. För kreatursskötarna fanns dock stora skillnader i brutto- respektive nettoarbetstid: många av dem började mycket tidigt på morgonen: år 1925 började 27 % av dem före kl 05.00 och 47 % började mellan kl 05.00 och 05.30,. Många slutade samtidigt sin arbetsdag kl 19.00.

Tittar man på veckoarbetstider på sommaren, var förhållande år 1928:

Jordbruksarbetare generellt

Kreatursskötare

Körkarlar allmänt

Körkarlar i södra Sverige

58,4 tim

67,5 tim

62,9

63,3

Övertidsarbet var ej vanligt men i Skåne förekom det t.ex vid nederbördsrika år och extra ersättning skulle då utgå.

Genomsnittliga arebtstider per år under större delen av 1920-talet:

Östra Sverige

Småland

Södra Sverige

Västra Sverige

Norra Sverige

Hela riket

Jordbruksarbetare

2700

2650

2800

2650

2590

2680

Körkarlar

2970

2900

3000

2870

2780

2950

Kreatursskötare

3500

3530

3270

3400

3450

Som en jämförelse kan man se att arbetstiden inom jordbruksarbete var i genomsnitt 25 % längre än inom industriarbete hela 1920-talet (SOU 1932:14, ss 65-69). Den första lantarbetstidslagen kom först år 1936, i koalitionen mellan det socialdemokratiska partiet och Bondeförbundet. År 1937 gällde den även kreatursskötare, men det var ett provisorium som inte verkade fullt ut förrän år 1945 (Furuland, s 26).

9. Statarnas löner

Statarnas främsta kännetecken var den dåliga lönen, både natura- och kontantdelen. Familjebildningen var en viktig orsak, för den var oftast en förutsättning till att erhålla statavlöning. Kvinnornas ekonomisk betydelse för familjen var viktig och det var mjölkningsplikten som var deras huvudsakliga förvärvskälla. De kunde också vara hjälpreda på godset i hushållet eller vid skörd. Kvinnornas betalning växlade mycket mellan gårdarna liksom männens stat och kontantlön växlade. Vanligast var att en fast summa betalades ut till kvinnorna på mellan 20 och 30 kronor per månad oavsett arbetstiden. Få att få kvarstanna på gården eller godset krävdes att familjens hustru utförde mjölkningsplikten morgon som kväll, söndag som vardag. Arbetet tog ofta 4-6 timmar per dag och efteråt skulle mjölkkärlen diskas.

Statarna hade svårt att genom bitjänster, som t.ex egen potatisodling och svinuppfödning, att utöka sina inkomster. Ibland saknades helt jordlott och uthusen kunde vara i så dåligt skick att man ej kunde ha djur där. Inkomsten steg i regel med antalet hushållsmedlemmar, men att fler familjemedlemmar kunde delta i förvärvsarbetet medförde i regel ej någon konsumtions-ökning per individ eller någon levnadsstandardförbättring (Stockholms Clartésektion..., ss 50-69).

På Krapperup som endast utgör ett begränsat område i Skåne, men som ändå uppvisar vissa generella förhållanden som ett typiskt skånskt adelsgods, ökades kvantiteten naturaförmåner om familjemedlemmarnas antal var stort och minskades för de äldsta statarna. Den sociala ställningen bestämde statens storlek och den skiftade mellan gårdar och landskap, liksom i hela landet. Stataren tog ut sin stat och sin kontantlön varje månad, oftas 1 till 3 gånger per månad efterhand som han behövde det. Alla förmåner gick åt inom hushållet och ingen bytes-

Handel förekom på Krapperup. Bröd bakades gemensamt av ett par stycken familjer som hjälptes åt med stora bak. Kontantlönen användes till inköp av kött, fisk, salt, socker, kläder, majs, djurfoder och allt sådant som var nödvändigt men som ej ingick i staten på Krapperup. Det mesta kunde köpas direkt på godset (Sjöberg, s 30 f. och s 124).

Under perioden mellan åren 1870 till 1915 ökade statarnas lönenivå med 147 %. För tjänstefolken var under samma period ökningen hela 231 %, för stadsarbetarna: 203 % för grovarbetarna och 194 % för yrkesarbetarna. Statarnas löneökning var alltså minst i dessa jämförelser. Xunder 1900-talets första femton år hade statarnas löneökning varit jämn men som fr.o.m år 1914 blev en stegring på grund av prisstegringar på livsmedel. Statarna förlorade här köpkraft under åren 1914 och 1915 (SOU 1932:14, s 76). På Krapperup i Skåne låg löneökningen cirka 10 % under riksgenomsnittet mellan åren 1870 och 1910.

Löneökning för statdrängar 1870-1910:

År

Värdet av stat och lön exkl. bostad och ved på Krapperup

Löneökning i % på Krapperup

Värdet av stat och lön exkl. bostad och ved, genomsnitt i riket

Löneökning i %, genomsnitt i riket

1870

300

279

1880

315

366

1890

410

389

1900

425

3,5

496

1910

610

637

Summa löneökning i %

81,5

(Sjöberg, s 63).

Perioden mellan åren 1913 till 1930 uppvisar ett annat mönster för statlönens utveckling än den jämna löneutvecklingen perioden fram till år 1910. En obalans uppkom nu i löne och livsmedelsprisrelationen som var mer påtaglig än perioden 1870 till 1910. Den nya periodens första del uppvisar en stor lönestegring för statarna och in på 1920-talet låg lönernas stegring högre än livsmedelsprisernas höjningstakt. Många jordägare tvingades minska på sitt antal anställda om de skulle kunna fortsätta driften. Jordbruksbefolkningen minskade med 200 000 personer mellan åren 1910 och 1930 och det var mest okvalificerad personal som drogs in, t.ex fick många körkarlar gå bland statarna (SOU 1932:14, s 30).

Statarnas ekonomi hade förbättrats efter det första världskriget. Åren mellan 1914 och 1920 steg deras löner till 218 % över 1913 års nivå. Men de följande tre åren sjönk lönerna med mellan 40 till 50 % jämfört med topplöneåret år 1920. Efter år 1924 uppkom återigen en stabilare löneutveckling (aa., s 80). Ökningstakten i lönerna för statare åren 1913 till 1930 var 75 % medan den för alla lantarbetare var 65 % under samma period och här ser man att stat-arna inom sin egen yrkeskategori fått det bättre än vissa andra grupper på arbetsmarknaden.

I slutet av krigsåren inträffade en högkonjunktur med ökad efterfrågan på arbetskraft vilket drev upp lönerna. Sedan blev löneutvecklingen mindre gynnsam under 1920-talet på grund av för stort arbetskraftsutbud av jordbruksarbetare. Löneklyftan ökades mellan industri- och jordbruksarbetare under hela 1920-talet (aa., ss 79-86).

Det fanns betydande löneskillnader mellan statarna:

Lönearbetarna löneförhållanden i kronor år 1911-1926. Körkarlar inkl. bostad och ved. Lön/år: Kontant Naturaförmåner Summa

Malmöhus län

643

808

1451

Stockholms län

636

728

1364

Skaraborgs län

597

601

1198

Gotland

581

555

1136

Rikssnittet

627

691

1318

(Statistisk årsbok, s 234).

Lön för statdräng 1919/20 (Kronor):

Län

Kontant

Totalt (inkl. bostad)

Malmöhus

782

2207

Krapperup

1100

1904

Hela riket

826

2088

På Krapperup fick statdrängen (körkarlen) mer i kontantlön än riksgenomsnittet dessa år, men en mindre totallönesumma. Visserligen är ej bostadens värde inräknat på Krapperup, vilket skulle utjämna nöstan hela skillnaden mot riksgenomsnittet, men ej mot Malmöhus läns total-

Lönesumma. Löneutvecklingen var dock på Krapperup i stort sett lik rikets, med stigande löner fram till år 1920 och sedan nästan en halvering av totallönesumman på tre år (Sjöberg, s 63 ff.).

Ser man på kontantlönens variationer mellan olika yrkesgrupper inom statarklassen, visar det också vilka skillnader som fanns:

Uppgiven meddelavlöning för lantarbetare och vissa andra arbetare inom olika hushållnings-

Sällskapsområden år 1929:

Körkarlar, kontantårslön i kronor

Körkarlar, timlön i kronor

Kratursskötare, kontantårs-lön i kronor

Kreatursskötare, timlön i kronor

Motorskötare, kontantårslön i kronor

Motorskötare, timlön i kronor

MalmöhMö

641

0,45

707

0,51

710

050

StockhoSth

635

0,45

841

0,55

842

0,54

Ska läSSka

608

0,42

698

0,50

705

0,50

GotlandGot

591

0,40

656

0,45

RiketRrRik

631

0,46

727

0,50

787

0,52

(Mö=Malmöhus län, Sth= Stockholmslän, Ska= Skaraborgs län, Got= Gotland, Rik= hela riket).

Nya tidens motorskötare hade i regel bättre betalt i landet men ävenkreatursskötare hade bättre lön än körkarlar, inte beroende på längre arbetstid utan på grund av en bättre timlön.

Hela 1920-talet var den totala årslönens variationer i stort sett oförändrade inom statarklassen. 1920-21 hade en undersökning visat att i genomsnitt hade man följande lön per år i de olika yrkena: körkarl 2433 kronor, fördräng 2564 kronor, rättare 2830 kronor, smed och snickare 2708 kronor och trädgårdsmästare 2574 kronor. Yrkesmännen hade mellan 5 till 10 5 mer i totallön än kördrängar och för förmännen var siffran mellan 10 till 15 % mer i totallön per år (SOU 1932:14, ss 86-88). Skillnaden var viktigt, om man ser till totallönens sammansättning, där förmännen oftast hade betydligt mer i kontantlön jämflrt med okvalificerad arbetskraft. Detta var viktigt i socialt hänseende då en liten kontantlön gjorde arbetaren orörlig på arbetsmarknaden och sparandet av pengar blev minimalt. Detta var ett ekonomiskt hinder för de lägre statarklassernas möjligheter till socialt avancemang Stockholms Clartésektion..., tab. 25).

Den andra delen av statarens lön var naturaförmånerna. Det var huvudparten av statarens lön totalt sett. År 1915 var 78,2 % i riket och 75 % på Krapperup av värdet i totallönen bestående av naturaförmånerna. Naturaavlöningarnas sammansättning var beroende av vad som odlades vid godset (Sjöberg, ss 81-84).

Innan år 1920 hade stataren inget vete eller blandsäd på Krapperup och ingen fisk eller ärtor, varesig före eller efter år 1920. Men på Krapperup fick stataren 20 hektoliter kol, ved och sättland. I sydsverige användes också "sovelpenningar" som utbetalades i kontanter istället för som kött ingående i naturaförmånerna. Animalisk föda saknades ofta i den skånska staten (aa., ss 56-62).

Hur en statlista kunde se ut år 1920 på Krapperup för en körkarl per år, kan sägas vara typisk för Skåne, där statens sammansättning förenklades längst i landet:

50 kg vete 132 liter skummjölk

700 kg råg Sättland till en tunna potatis (146.6 liter)

400 kg korn Bostad och fritt bränsle

4 liter mjölk/dag

(aa., ss 81-84).

Om man tar hänsyn till olika levnadskostnader mellan landsbygden och staden så fanns betydande reallöneskillnader mellan stataren och industriarbetaren. De lägst betalda inom industrin var sågverksarbetare som hade 99 öre i timmen år 1926. Ladugårdskarlen (kreaturs-

skötaren) hade med sin dryga arbetstid (10 timmar per dag) och med många arbetsdagar (310

arbetsdagar per år i genomsnitt) en lön på mellan 40 och 50 öre per timma (Stockholms Clartésektion..., s 60 ff.).

Kontantlönen hade växlat mycket sedan år 1911 men naturaförmånerna hade varit relativt konstanta kvantitetsmässigt men dock ej värdemässigt. Genom prisstegringar efter år 1914 steg statarnas reallöner på grund av att naturaförmånernas värde ökade i pris samtidigt som staten förblev oförändrad i kvantitet. Men levnadsstandarden ökade bara om man kunde byta varor ingående i staten mot andra varor. Kontantlönen ökade långsamt åren mellan 1913 och 1919 och följde ej prisstegringarna. Reallönen försämrades alltså under denna period med hänsyn till kontantlönen. Statlönen hade från år 1913 ökat med 200 % till år 1920, men endast med 28 % om man tar hänsyn till penningvärdets fall. Åren 1917-1920 skedde en standardökning på grund av inflationen och kraftiga löneökningar. När sen den allmänna krisen kom åren mellan 1921 och 1923 och lönerna sjönk med nästan hälften, då sjönk även levnadskostnaderna så reallönerna förblev konstanta (aa., s 62 ff.).

10. Slutskrift

Stataren blev en avskild person i det svenska samhället på grund av den minskade rörligheten till socialt avancemang som statavlöningen innebar. Fackföreningen var svag i början på 1900-talet och i Skåne kan man se att de strejkande ej hade den styrka som behövdes för att tvinga arbetsgivarna till eftergifter. Statarnas ställning förbättrades endast långsamt.

Arbetstiden var lång för alla statare jämfört med andra jordbruksarbetare och även jämfört med industriarbetare.

En statares totallön bestod huvudsakligen av naturaförmåner perioden mellan år 1900 och 1930. Löneskillnader förekom speciellt innan kollektivavtalen kom på 1920-talet.

Efter år 1924 uppkom en stabilare utveckling vad gäller reallönerna, men stataren levde hela 1920-talet under en konstant tryckt ekonomi och nära existensminimum.

Litteraturförteckning:

Back, P: En klass i uppbrott. – Malmö, 1961

Emmigrationsutredningen, bilaga XI. – Stockholm, 1908

Furulund, L: Statare. – Södertälje, 1975

Lindblom, A: Arbetaren i helg och socken, del 3:1. – Stockholm, 1943

Lo-Johansson, I: Stridsskrifter. – Falkenberg, 1971

Malmberg, M: Statarbarnen uppväxt och integrering. – Lund, 1978

Sjöberg: Krapperup 1820-1920. – Lund, 1973

Statens Offentliga Utredningar (SOU) 1932:14: arbetarfrågan inom det Svenska jordbruket. – Stockholm, 1932

Statistisk årsbok för Sverige 1927. – Stockholm, 1932

Stockholms Clartésektion och Stockholms Socialistiska studentklubb: Den Sörmländska statarklassen. – Stockholm, 1931

Thunander, G: Lantarbetarstrejken i nordvästra Skåne 1907. – Stockholm, 1907