Ekonomisk historia- exempel från antiken till idag

Innehåll:

Inledning

Kapitel 1 Ekonomisk historia som ämne

Kapitel 2 Historia och ekonomisk teori

Kapitel 3 Antikens ekonomiska system

Kapitel 4 Feodalismens produktionssätt

Kapitel 5 Handelskapitalismen

Kapitel 6 Hur omvandlades en fattig jordbruksekonomi till ett modernt industriland?

Kapitel 7 Industrikapitalismen

Kapitel 8 Långsiktig samhällsförändring

Kapitel 9 Ekonomin i Sverige från medeltiden till idag- en översikt

Litteraturförteckning

Till: Oskar och Frans och Klara

Inledning

Ekonomisk historia är ett aktuellt ämne. Ämnet beskriver och förklarar långsiktig samhällsförändring både lokalt och globalt. För att förstå industrisamhällets omvandling och de problem som skapats ur denna förändring är en historisk bakgrund viktig. Problemen är oftast beroende av förändringar över lång tid och har paralleller till tidigare skeenden i historien. Att studera ekonomisk historia ger därför nya synsätt och förklaringar till förhållanden både förr och i nutiden.

Att läsa historia är ett sätt att förstå sin samtid och dra lärdomar hur vi skall agera inför framtiden. Historia är också viktig för att få kunskap om människors tankar, natur och idéer genom tiderna. En viktig aspekt av historiskt studium är också att få insikt i vad förändringar kan innebära för människors levnadsförhållanden.

Denna bok behandlar främst en sida av samhällets utveckling: den ekonomiska.

Den ekonomiska historien undersöker hur människors försörjning tillgodosetts genom tiderna. Ämnet innehåller studier av länder, av sociala förhållanden för grupper och klasser historiskt sett, hur t.ex arbete och inkomster fördelats mellan olika yrken, klasser eller länder. Syftet med denna skrift är att undersöka ekonomisk-historisk utveckling i olika tidsperioder från antiken fram till idag.

Ett sätt att studera problem och ekonomisk utveckling, är att ställa olika förklaringsmodeller (teorier) mot varandra och se likheter och skillnader mellan dessa. I denna bok kommer olika ekonomiska teorier att diskuteras som exempel på förklaringar över den ekonomiska historiens utveckling. Detta i syfte att ge läsaren möjlighet att se den historiska utvecklingen från olika synvinklar och med olika förklaringsgrunder.

Framställningen begränsas till exempel gällandeVästuropas och USA:s utveckling.

Kapitel 1 Ekonomisk historia som ämne

Ekonomisk historia studerar ekonomisk förändring eller stagnation i förfluten tid.

Viktiga faktorer som studeras är produktion, konsumtion, teknik, sparande, handel, marknader och befolkningsförändringar.

Den motsättning som finns i den globala ekonomiska tillväxten idag och diskussioner kring den ekonomiska tillväxtens för- och nackdelar, skapar ett ökat intresse för gångna tiders ekonomi och sociala förhållanden (Olsson, s 4).

Själva ordet ekonomi betyder "att hushålla" och detta har ofta varit ett studieobjekt: hur har man använt och fördelat knappa resurser inom ett samhälle, över olika historiska perioder och vad har det inneburit för ekonomins utveckling?

Grundaren av ämnet i Sverige, Eli F. Heckscher beskrev den ekonomiska historieforskningens uppgift som att undersöka hur människornas försörjning har tillgodosetts genom tiderna.

Ekonomisk historia handlar om de materiella förutsättningarna i samhället, hur de tekniska och mänskliga resurserna används vid organisering av produktionen av varor och tjänster, där fördelningen av överskottet från produktionen hänger samman med ägande och maktförhållanden i samhället m.m.. och att alltså den ekonomiska historien är beroende av politiska beslut och system (institutionella förändringar), (Magnusson., s 30).

Ekonomisk historia ger kunskap om hur ekonomin fungerat i gångna tider och gör att man kan förstå samtiden bättre. Man kan också göra relevanta prognoser om framtiden. Produktion, ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget materiella förhållanden studeras inom ämnet. Med bl.a ekonom-historiker som Douglass North och R.W. Fogel, har ämnet fått större uppmärk-samhet, vilket visade sig i att dessa fick ekonomipriset till minne av Alfred Nobel år 1993.

Schematiskt kan man historien på följande sätt, med delperioder och ungefärliga årtal:

1. Antiken 500 f.kr- 500 e.kr

(slavekonomin)

2. Medeltiden 500 e.kr-1500 e.kr

(feodalismen/länsväsendet 900-1200 e.kr)

3. Nya tiden 1500 e.kr-1800 e.kr

(merkantilismen/handelskapitalismen 1300 e.kr-1700 e.kr, kolonialismen 1500

e.kr-1800 e.kr)

4. Modern tid 1900 e.kr –

(industrikapitalismen/imperialismen 1800-talets slut -1900-talets början,

finanskapitalismen 1900 e.kr- )

Att man gör en sådan uppställning underlättar när man studerar gångna tider. Delperioderna uttrycker den indelning av historien som ekonom-historiker ibland använder sig av.

Under senare delen av 1800-talet blev ekonomisk historia ett självständigt ämne först i England. Där en professur inrättades år 1892. Ämnet som sådant har emellertid funnit länge inbakat i allmän histroia respektive inom nationalekonomin. Man har långt tillbaka tidigare i dessa ämnen ställt frågor om ekonomiska förhållanden och förändringar som t.ex penningväsendet, statsfinaner och skattesystem, men ej på något systematiskt sätt och oftast utan någon ekonomisk teoribildning som grund (Olsson, ss 4-5).

I ekonomisk historia tittar man på faktorers inverkan på människorna under olika produktionssystem som t.ex feodalismen (jordbruksekonomi) eller kapitalismen (industriell ekonomi) och hur produktionsfaktorer som arbetskraft, jord och kapital förhållit sig till varandra under olika historiska perioder. Ämnet använder sig främst av ekonomisk teori (nationalekonomi), men även av samhällsteorier från sociologin, kvantitativ metod (statistik) och kvalitativ metod (historisk källkritisk metod). Ekonomisk historia skiljer sig från den allmänna historia i sina generella förklaringar av historiska händelser.

Under 1980-talet ändrade ämnet inriktning och man började samla in stora kvantitativa mängder data för att försöka förklara ekonomiska förlopp. Tolkningar som t.ex nationalproduktions-, befolknings- och prisutvecklingsförlopp gjordes nu alltmer. Samtidigt blev också socialhistoriska förklaringar vanligare och gav större insikter i människors sociala levnadsförhållanden. Man studerade nu saker som fördelningen mellan fattiga och rika länder, olika grupper och klasser som befolkningen är uppdelad i. Även relationerna mellan män och kvinnor studerades och man tittade på skillnader i faktorer som arbete och inkomster. Vidare har från 1960-talet den "nya ekonomiska historien" (NEH) bl.a lyft fram institutionernas viktiga roll för den ekonomiska förändring över historien. Det är saker som äganderätt, ideologier, företag, organisationer m.m.., som man menar spelar en avgörande roll för den ekonomiska utvecklingen både lokalt och globalt. NEH har också fått ökad betydelse i och med att de forskare som fick ekonomipriset till minne av Alfred Nobel år 1993 tillhör denna "skolbildning" eller tankeriktning. NEH kan sägas följa den klassiska ekonomin från 1800-talet och den neoklassiska traditionen från 1900-talets början och är alltså en liberal ekonomisk teoribyggnad. NEH kallas ibland också för den kliometriska skolan, den sysslar ju mest med statistisk datainsamling av stora mängder material, som sedan analyseras med hjälp av matematisk-statistiska metoder (ekonometri).

I ämnet spelar också teknikens utveckling en viktig roll i ekonom-historikers modeller (teorier, se: kapitel 2), vilken kan förklara samhällsutvecklingen. Detta i motsats till ämnet national-ekonomi som ser teknikfaktorn som liggande utanför den modell av ekonomin som studeras. Därför uppmärksammar nationalekonomer ej de tekniska innovationerna och deras roll på samma sätt som inom ekonomisk historia. Ekonomisk historia har också en långsiktig syn på ekonomisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillskillnad från den nationalekonomiska forskningen.

Kriser och stagnation studeras inom ekonomisk historia. En aktuell forskning pågår kring jämförelser mellan krisen i början på 1990-talet i svensk ekonomi och den under mellankrigstiden (1920-1930-talen). De historiska jämförelserna kan ge insikter om vilka faktorer som utlöste krisen på 1990-talets början. Först kan man se vilka skillnader som fanns mellan de båda tidsperiodern, för att sedan kunna avgöra vad som är gemensamt och kunna analysera krisens orsaker. Analysen kan även utnyttja erfarenheter av tidigare förd ekonomisk-politik under 1920-30-talen, och se de långsiktiga (strukturella) problemen kontra de kortsiktigare (konjunkturella) problemen.

Skillnaden mellan utvecklade (I-länder) och underutvecklade (U-länder) länder studeras också och man letar då efter förklaringar till den uppdelning mellan rika och fattiga länder som finns idag i världen. Det finns teorier som säger att vissa länder ligger i centrum av den ekonomiska utvecklingen och andra länder som befinner sig i utkanten. Man kan se att vissa U-länder blivit underleverantörer till de rika länderna. Det finns förklaringar som betonar U-länders koloniala bakgrund: att dessa länder utnyttjas tidigare i historien av I-länderna, som tagit varor från kolonierna. Detta har då lett till en internationell arbetsfördelning av produktion av varor och tjänster, där U-länderna levererar råvaror till I-länderna som sedan förädlar dessa produkter och säljer dem med stor vinst. Det har blivit en fördelning mellan vinnare och förlorare.

Ämnet ekonomisk historia i Sverige har utvecklats ur ämnena nationalekonomi och allmän historia. Från år 1951 har ekonomisk historia varit ett självständigt ämne vid universiteten i Sverige och har växt starkt från 1970-talet. De flesta ekonomer läser en grundkurs i ekonomisk historia idag under sin utbildning.

New Economic History (NEH)-traditionen, som använder sig av nationalekonomisk teori, dominerar inom dagens forskning. Där som vi sett, stora kvantitativa dataserier bildar grunden för generella teorier kring ekonomisk utveckling.

Denna utveckling kan i stor utsträckning tillskrivas Eli F. Heckschers inflytande på ämnets utveckling redan från början av 1900-talet.

I Sverige har Eli F. Heckscher ansetts som ämnets grundare i och med dennes omfattande arbeten kring Sveriges ekonomiska historia från medeltiden och framåt, vilka han genomförde under 1920-30-talen. Heckscher hade en stark dragning mot det ekonomisk-teoretiska hållet även om han gjorde omfattande undersökningar utifrån insamlade faktauppgifter. År 1929 fick Heckscher en personlig forskningsprofessur i ämnet ekonomisk historia i Stockholm. Redan år 1904 hade skrivit Heckscher att ekonomisk historias centrala uppgift var att utforska det ekonomiska livets utveckling och teorier/förklaringsmodeller från nationalekonomin blev viktiga från starten inom ämnet.

Historieämnet kom att dominera ämnets inriktning fram till år 1969, då ämnet fick en mer samhällsvetenskaplig karaktär med bl.a tillväxtteorier. Under denna första period gjordes omfattande forskning inom de svenska basnäringarna som t.ex skogshanter-ing, berghantering, sjöfart, järnhantering och studier av olika företags historia.

Statistisk metod fick allt större betydelse under 1960- och 1970-talen, man kunde nu, med datorer hjälp göra större undersökningar av faktorer som löneutveckling, befolkningsförändringar och konsumtionsförändringar under olika historiska perioder.

Inom ekonomisk historia sker forskningen i Sverige främst rörande förhållanden i modern tid från marknadssystemets uppkomst, dvs. ungefär från 1700-talet och framåt.

Ekonomisk historia är idag ett tvärvetenskapligt ämne som består av ekonomisk teori, statistisk metod och historisk källkritik (fakta-/datainsamlande) och det karakteristiska för ämnet är just dess kvantitativa metoder.

Kapitel 2: Historia och ekonomisk teori

En teori är en förklaringsmodell, eller en förenkling av verkligheten, för att man skall få en bättre översikt över en händelse eller ett samband. Begreppet innebär att man utifrån hypoteser om tillvaron deducerar (gör antaganden om troliga samband och sannolikheter) fram en förklaringsmodell vilken sedan testas på empiriska data (insamlade fakta), sk. hypotetisk-deduktiv modell. Positivism kallas också denna vetenskapssyn. En teori kräver vetenskaplighet. Detta innebär att saklighet, objektivitet och balans måste uppfyllas i modellen man presenterar. För att kontrollera teorin mot verkligheten är metoden viktig. Metod är arbetssätt eller arbetsteknik, t.ex kvantitativ datainsamling, källkritik.

Enligt en teori från mitten av 1800-talet, historiematerialismen, kan den materiella produktionen och dess resursfördelning och användning, förklara många av de utvecklingslinjer vi ser under historiens gång.

En annan ekonomisk teori är den neoklassiska från slutet på 1800-talet (med rötter från den klassiska nationalekonomin under 1700-talets andra hälft), som ser marknadssystemets framväxt med institutioner och ökad handel, som en förklaring till den ekonomiska utvecklingen. I denna bok kommer båda dessa förklaringsmodeller att användas för att visa på den ekonomiska historiens utveckling från antiken fram till idag.

Modeller eller teorier kan användas för att få en mer objektiv eller generell syn på en händelseutvekling. Man försöker systematisera och klassificera den kunskap vi har om historiens olika händelser och utifrån detta försöka finna mönster eller troliga förklaringar och beskrivningar av den historiska utvecklingen.

Validitet (relevans i det man mäter eller studerar) och reliabilitet (tillförlitlighet i det man mäter) och sedan systematisering och analys av de empiriska resultaten blir viktigt för att ge teorin en grund att vila på. Här är olika sorters teorier representerade och deras huvudsakliga innehåll:

g r a t: Marxisitisk teori

e l a: samhällsvetenskaplig teori

e: historisk teori, kausallagar och enskilda händelser

Förklaringar:

e: emperi eller datainsamling

l: logisk uppbyggnad

a: abstraktionsnivå, hur stor del av samhället täcker teorin

t: tidsomfattningen

r: runsuppfattningen

g: generaliseringsgrad, vilka klasser, individer, samhällen innefattas av teorin

(Adamson, ss 43-46).

Som man kan se ovan är rena historiska förklaringar oftast byggda på enbart datainsamlande, medan historiematerialistisk teori också rymmer ett drag av generaliseringar över historiska händelser. Den liberala teorin (den klassiska nationalekonomin) eller neoklassiska rymmer i sin tur emperi, logik samt abstraktion som främsta kännetecken.

Vad är historiematerialism? Det är en teori om hur den materiella produktionen eller själva produktionssättet (antiken, feodalismen, kapitalismen..) bestämmer samhällets form, beståndsdelar och utveckling (Johansson & Liedman, s 116).

Den materialistiska historieuppfattningen ser alltså historien som indelad i olika epoker eller

olika samhällsformer eller produktionssätt (Dahlkvist, s 48). Här finns tanken på att det är människans tankar och handlingar och deras sätt att producera för att tillfredsställa sina materiella behov, som utgör den historiska utvecklingens drivande krafter (Liedman (a), ss 191-192). Marx menade att historisk utveckling sker genom en syntes mellan inneboende spänningar, den sk. dialektiken. De sociala och politiska institutionerna bestäms av de ekonomiska förhållandena och detta är den historiska materialismen. Vidare sa Marx att denna historiska dialektiska process tog sig uttryck i konflikter mellan olika ekonomiska grupper och detta var klasskampen. Människan skapar alltså sin egen historia, som Marx skriver, men under vissa givna förhållanden som ej går att ändra på.

Den historiska materialismen använder grundläggande begrepp för att förklara marknadsekonomin eller kapitalismen som produktionssätt (Bladh, s 144):

Produktivkrafter: teknisk utveckling, arbetskraftens kunskap, organisationsutveckling

Produktionsförhållanden: kapitalägarnas ägande över produktionsmedlen (egendomsförhållanden)

Den liberala ekonomiska teorin från Adam Smith bildade den klassiska ekonomiska teorin på 17-1800-talen. Adam Smith (1723-90) skrev år 1776 boken "An inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations". Han var den klassiska liberala nationalekonomins grundare och samtidigt moralfilosof i England. Smiths viktigaste begrepp är "arbetsdelning" och "den osynliga handen". Smith menade att marknadens expansion ledde till ökad arbetsdelning, detta ledde till ökad produktivitet (produktion per person) och ökat välstånd. Den andra idén om "den osynliga handen" innebar att varje individ strävar efter sitt eget bästa och om alla är fria och strävar efter sina egoistiska intressen kommer samhället att vinna på detta i stort, trots att individerna inte har för avsikt att tjäna samhällets bästa. Staten ses som ett hinder för individernas fria handlande, om inte staten bara ägnar sig åt stöd till allmänintresset. Detta är den klassiska liberala teorin, där frihandel ses som motorn till ökat ekonomiskt välstånd både för individen som för landet i helhet. Tanken på handelsekonomin som ett självreglerande system, där det naturliga priset automatiskt ger det rätta marknadspriset genom utbud- och efterfrågejämvikt, och den liberala idén om minsta möjliga statsmakt, kallad för laissez-faire politik ("låt gå"-politik) är de liberala tankar som smith framförallt betonar (Campbell, ss 129-130). Smith menade att ett tillstånd av jämvikt finns i en varas naturliga eller normala pris i en fri marknadsekonomi. Detta pris uppkommer automatiskt genom marknadsmekanismerna (Campbell, s 119). Han tillhörde den utilitaristiska inriktningen som menade att "största möjliga lycka, till största möjliga antal" var den princip som marknadsekonomin ledde till (aa., s 121). Utilitaristerna, med Jeremy Bentham i spetsen, förespråkade ett avskaffande av det gamla privilegiesamhället med jordägararistokration och menade istället att alla monopol, regleringar och orättvisor i form av närgingsfrihet och arvsrätt, måste avskaffas. Lyckan ( där tryggheten ingick) som var det viktigaste målet kunde man bara får genom en oinskränkt äganderätt till privategendom. Denna skulle befästas av staten (Historiens huvudlinjer 2A, ss 46-47).

För de klassiska ekonomerna var ekonomisk utveckling ett viktigt studieområde under 1800-talets början, och deras tänkande har satt spår idag i det som kan betraktas som ekonomisk historia, vad som skall studeras som ekonomiska faktorer och förhållanden i samhället (Olsson, s 7). En efterföljare till Adam Smith var bl.a David Ricardo som menade att den del av en nations produktion som tillföll kapitaliserna, dvs. vinsten i företagen, var den viktigast delen. Denna ledde till att investeringar gjordes i företagen vilket skapade nytt kapital och ny produktion. Alla framsteg var beroende på om företagarna fick fria händer att utveckla sin affärsverksamhet. Vad gällde arbetarklassen kunde denna enligt denna äldre liberala ekonomiska teori aldrig få höjda reallöner, de kunde bara få existensminimum. Denna syn utvecklade Thomas Malthus och menade att varje reallönehöjning skulle leda till folkökning, vilket ledde till ökad tillgång på arbetskraft och lönerna sjönk återigen. Malthus menade att befolkningsökningen var snabbare än produktionsökningarna i samhället, vilket som resultat innebar att om arbetarklassen ville höja sin levnadsstandard så kunde detta endast ske genom barnbegränsning (aa., ss 47-48).

Kritik mot de allmänna ekonomiska lagbundenheterna som den klassiska nationalekonomin förespråkade, uppkom i den "tyska historiska skolan", en riktning inom nationalekonomin, under mitten av 1800-talet. Dessa anhängare menade att man ej kunde skildra den historiska utvecklingen genom abstrakta teorier, utan istället var det induktiv vetenskap man förordade. Dvs. noggranna historiska studier av de enskilda fenomenen var det som gav en korrekt vetenskaplig nationalekonomi, menade denna inriktning. Först därefter kunde man göra generaliseringar och framställa de ekonomiska teorierna. Man var motståndare till den deduktiva vägen att forma teorier, att genom hypoteser och logik och utan empiriska resultat, uppställa en teori. Denna skola fick liten betydelse inom nationalekonomin mest pga utvecklingen under 1870-talet (Olsson, ss 7-8).

Detta leder till frågan om metod eller arbetstekniker för fastställande av förklaringsmodeller: den historiska metoden har varit datainsamlande av enskilda faktauppgifter som källkritiskt prövats och sedan kunnat bilda grundval för mer generella teorier.

På 1870-talet kom den neoklassiska ekonomiska teorin med begrepp som gränsnytta och marginalkostnader ("Marginalismen"). Det var en ekonomisk teori som skulle svara upp mot den klassiska nationalekonomin och Marx´teorier. Den neoklassiska skolan betonade konsumtionen tillskillnad från de två tidigare teorierna som istället betonat produktionens vikt i ekonomin. "Nyttan" var det som bestämdes av en varas pris enligt den neoklassiska teorin. Marginalefterfrågan är det som till sist bestämmer en varas pris, dvs. där efterfrågan och utbudet befinner sig i jämvikt (Huberman, ss 207-210).

Den nya ekonomiska historien (NEH) ställer frågan om historisk emperi eller samhällsvetenskaplig teori på sin spets återigen från mitten av 1900-talet. Det nya kan sägas vara kravet på att den neoklassiska ekonomiska teorin skall användas för varje ekonomisk-historisk undersökning. Ekonomisk historia ses som tillämpad neoklassisk nationaekonomi (Olsson, s 10). Fram till början på 1980-talet hade skolan ringa inflytande på den ekonomisk-historiska forskningen i Europa, men från 1990-talet har dess betydelse blivit allt större.

En utveckling av den neoklassiska teorin, applicerad på historiska händelser, finns alltså inom inriktningen New Economic History från 1950- och 1960-talen. Bl.a hos North som har skrivit om de maktstrukturer eller institutioner som finns i i samhället och som styr samhällets inriktning och produktion. Institutionella förklaringar söker orsaken till det moderna samhällets uppkomst ur de sanktionerade egendomsrättigheter som gör det möjligt för en marknadsekonomi att fungera. Där blir äganderätten det centrala och individens roll blir viktig i det ekonomiska utvecklingsförloppet (Bladh, s 15). Enligt denna teori blir handeln och dess utveckling viktig för att förklara ekonomisk tillväxt och framväxten av det moderna samhället med industriell ekonomi: kapitalism. Det är inte förändringar i den materiella produktionen som blir viktigast i denna teori, utan istället det faktum att idéer eller institutioners utveckling leder till faktorer som äganderätt och frihandel.

Denna teori implicerar eller utgår ifrån att ett fritt varuutbyte mellan två parter sker, vilka båda får fördelar av bytet. Komperativa fördelar mellan olika länder/personer osv.. ger upphov till allas vinst enligt denna syn.

Enskilda företrädare för nationalekonomisk teori, i modern tid:

John Maynard Keynes, engelsk ekonom, som skrev boken "General theory of Employment, Interest an Money" år 1936. Han blev uppmärksammad för sin syn på hur sparandet kan strypa investeringar och konsumtion i en ekonomi, eftersom osäkerhet och förväntningar irationellt styrde denna verksamhet. Att förväntad vinstutveckling styr investeringarna, innebär att dessa blir spekultativa och nyckfulla. Denna instabilitet i kapitalismen ökar när nationalinkomsten ökar, mer pengar används då till sparande. Vilket minskar investeringar och konsumtionen, arbetstillfällena minskas också , liksom inkomsterna för människorna. Detta leder också till att räntan drivs upp, vilket återigen minskar investeringarna osv.. För att motverka denna negativa spiral menade Keynes att staten kunde råda bot på underinvesteringarna genom att suga upp de likvida medlen i ekonomin. Bl.a genom att lånefinansiera offentliga investeringar till t.ex vägbyggen, bostadsbyggande osv... Staten borde också föra en lågräntepolitik menade han, för att stimulera privata investeringar.

Denna syn är en kombination av nationalekonomisk teori med inslag av marxistiska idéer.

Keynes viktiga bidrag var att se förväntningarna som essentiella för de beslut som bl.a företagarna fattade vad gällde beslut om investeringar. Det infördes en slags psykologisk förklaring inom det ekonomiska området: de personliga förväntningarna och förhoppningarna angavs som utslagsgivande i investeringsbesluten. De klassiska nationalekonomerna hade settt arbetslösheten som en tillfällighet, men Keynes sa att en fri marknadsekonomi kunde ständigt befinna sig i ett jämviktsläge av undersysselsättning på grund av en för låg investeringsnivå, eftersom företagen gör misstag i sina förväntningar över efterfrågan, detta ger då upphov till ett improduktivt sparande i stor omfattning (Lepage, s 346).

Monetarismen, med Milton Friedman som känd förespråkare, har i sin teori, från 1950-talet, uttryckt synen att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation. De menade att centralbanken skall stå oberoende av politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen. En annan central tes var synen på den naturliga arbetslöshetsnivån: ekonomin hade en tendens att återgå till en viss nivå på arbetslösheten som inte kunde underskridas på lång sikt. Stimulanspolitik hjälpte bara kortsiktigt och reslutatet skulle bara bli ökad inflation. Istället borde politiken syfta till att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen. Monetaristerna tog upp den gamla synen på marknadens självreglerande mekanismer och satte upp målet prisstabilitet. framför en aktiv ekonomisk politik. Kriserna skulle uthärdas, ej bekämpas. Detta liknar de tankar som "NEH-skolan" hade, och även Heckschers syn (redan från 1920-30-talen) på den ekonomiska teorin. Teorin som skall bestämma både vad som är viktigt att forska om, och också användas för att tolka och förklara utvecklingen. Denna moderna teori är en mer renodlad efterföljare till den klassiska ekonomiska teorin från 17-1800-talen och den neoklassiska teorin på 1900-talet. I början av 1950-talet när Friedman studerade penningpolitisk ur ett historiskt perspektiv, kom han bl.a fram till att depressionen under 1930-talet inte förorsakades av kapitalismens kris utan snarare av allvarliga misstag inom penningpolitiken. Om staten hade kontrollerat och justerat penningmängden på ett korrektare sätt hade utslaget blivit ett annat (Lepage, ss 344-345). Penningvärdets stabilitet är det viktiga i denna syn, istället för den keynsianska synen på sysselsättningen som ett huvudmål (aa., s 352).

Kapitel 3 Antikens ekonomiska system

Historien kan ses som en utveckling genom olika stadier. Det första stadiet är stamsamhället. Det andra stads- och statssamhället. Denna andra form var när flera stammar genom fördrag eller erövring bildade en stad där slaveriet från det första stadiet fortlevde. Jämsides med stadsstatens egendom utvecklades privategendomen, dock underordnad den allmänna egendomen. Medborgarna hade endast tillsammans makten över sina slavar och därför bundna till den allmänna egendomsformen. Klassförhållandena mellan medborgare och slavar var fullständigt utbildat. Hela denna historieuppfattning motsäger den syn som lägger vikten vid erövringar, det är inte krig och våld som är historiens drivande krafter, utan istället produktionssättet: slaveriet förblev basen för hela produktionen under detta stadiet av historiens utveckling (Marx, ss 141-142).

För att beskriva det antika produktionssättet måste man börja i republiken, dvs. långt innan kejsardömet uppträdde i det romerska riket. Under republiken under 300- och 200-talen före Kristus, stadfästes den ordning som lade grunden för det antika produktionssättet. Det fanns verkligen en potential för att skapa ett samhälle byggt på arbetsdelning under antiken: slavsystemet. Slavsystemet uppkom ur det faktum att det fanns en stormakt som strävade efter att utvidga sitt territorium och ett omland som gav möjligheter för denna utvidgningspolitik. Det som möjligggjorde den stora expansionen i det romerska riket var en ekonomisk innovation: latifundier eller storgod under republiken (Anderson, s 56). Den materiella produktionen, eller det fullt utvecklade slavproduktionssättet förde historiens utveckling framåt, det som utökade Roms territorium och gav riket allt större makt. Det var den romerska stadsstaten, slavlatifundiernas skapare, som kunde genomföra denna geografiska expansion (aa., s 59).

Redan under 280-talet f.kr hade romarna vunnit ett antal krig över galler, etrusker och andra stammar, deras välde växte mycket under denna tidsperiod (Henriksson, ss 198-199).

Just stadstaten markerar för Hicks just den politiska organisation som under antiken, runt medelhavet, lade grunden till den merkantila ekonomin, till dess första stadier (aa., s 52). Hicks menar att man, i likhet med Marx, kan definiera vissa produktionssätt eller stadier som "naturliga" i den ekonomiska utvecklingen och att en ekonomisk historieteori liknande Marx´, men ej deterministisk i samma mening, kan urskiljas i studier över historiens utveckling. Hicks ansluter sig därmed till "handelsteorin" med köpmännen och utrikeshandeln som viktiga faktorer, när det gäller att förklara den ekonomiska tillväxten eller kapitalismens framträdande som dominerande system längre fram under handelskapitalismens tidevarv, dvs. från medeltidens mitt på 1100- och 1200-talen.

Rom under republiken var ett samhälle som utmärktes av en strikt ordnad hierarki: det fanns mäktiga adelsmän som kallades patricier och det fanns folket eller plebejer. Hur denna ordning uppkommit berodde på den samhälleliga utvecklingen under kungadömets tid, dvs. under århundradena ca 750 till ca. 500 f..kr. Under denna tid formerades det romerska samhället, det gavs utrymme för enklaver av samhällen längs den italienska kusten och dessa utvecklades efterhand till städer med handelsutbyte bl.a med det gamla Grekland, deras moderstat. Ur en sådan stadsenklav skapades kungadömet Rom i samverkan med kontaker med etruskerna i norra Italien. Vad som sedan skedde under århundradenas lopp, var en koncentration av samhälleliga funktioner kring en centralmakt. Denna kunde i längden inte upprätthålla sin överhöghet pga stridigheter med omliggande städer och pga inre stridigheter om makten i Rom. Istället skapades en republik där senaten eller de ledande adelsfamiljerna tog över styrelsen av Rom med dess omnejd.

Under republiken bildade provinserna skattebasen för riket vilket skulle fortsätta att vara ordningen även under kejsardömet senare. Kontrollen över riksfinanserna var emellertid

bristfällig under hela republiken och en skattereform skulle komma att behövas alltmer under den sk. kejsartiden (Jervrud (b), ss 3-4). På 200-talet f.kr finns uppgifter på att konfiskationer och överlåtelser bl.a till gamla veteraner skedde på Sicilien, som blivit en romersk provins. Jord som tagits från besegrade fiender eller samhällen kallades ager publicus, allmänna marken och en stor del av denna utarrenderades också billigt till företagsamma kapitalister som drev jordbruk i stor skala, de sk. latifuniderna (Henriksson, ss 247-248).

Vad kännetecknade det antika produktionsättet? Det var framförallt ett slavsystem, ett system där makten över produktionsmedlen låg i händerna hos storgodsägarna. Det fanns en koncentration av realkapital, naturtillgångar (i egentlig mening: jord) och teknik hos patricierna, medan arbetskraften tillhandahölls av en ofri arbetskraft. Det de kunde ge samhället var ett ofrivilligt bidrag för att fylla de materiella behoven. Koncentrationen av privategendomen började mycket tidigt, redan under republiken och accelererade under inbördeskrigen och i synnerhet under kejsartiden. Samtidigt skedde en omvandling av de plebejiska småbönderna till ett proletariat utan utvecklingsmöjligheter mellan patricierna och slavarna (Marx, ss 142-143). Det romerska riket var en agrarekonomi under hela kejsartiden. Den största statsinkomsten, över 90 % , kom under kejsartiden från jordskatten (eller rättare sagt de kombinerade jord- och personskatterna). Den starka bondeklassen var en förutsättning för statsinkomsterna (Jervrud (b), s 2).

Sociala faktorer styrde de ekonomiska förhållandena, dvs. släktband etc., var viktigare än individuell ekonomisk vinning. Marknadsekonomin fanns ej som under kapitalismen Marknadsekonomin styrdes ej av ekonomisk teori före det kapitalistiska systemet. Ekonomiska beslut kunde t.ex ofta tas genom den politiska processen utan full information och utan tanke på transaktionskostnader, dvs. med förluster, under antiken.

Det var alltså inget kapitalistiskt samhälle som fanns under antiken, inte som ett dominerande produktionssättet, det fanns enbart vissa inslag av kapitalism eller öar i det dominerande slavproduktionssättet. Den urbana ekonomin var i det stora hela obefintlig (Anderson, s 19), tillskillnad från senare samhällen under handelskapitalismens tidevarv från 1200 och -1300 talen i västeuropa. Produktionssättet eller slavsystemet byggde på produktivkraften som huvudsakligen var jordbruket och produktionsförhållandena som fanns mellan slavarna /arrendatorerna (eller: coloni) och mellan bönderna och de jordägande stormännen.

Under antiken fick tekniska uppfinningar som t.ex vattenkvarnen och slåttermaskinen pga bristande intresse aldrig ett betydande inslag i jordbruksekonomin. Slavproduktionssystemet uppmuntrade inte dessa uppfinnnigar att bli till normala hjälpmedel inom jordbruket. Därav kan man dra slutsatsen att tekniken i sig inte är tillräcklig som drivkraft för en ekonomisk förändring, det krävs nya sociala förhållanden, eller produktionsförhållanden, för att göra dessa nya uppfinnnigar till kollektiv teknologi (Anderson, s 74).

Det romerska rikets skatteuppbörd och dess insamling var av största vikt för rikets fortbestånd under hela perioden från republiken in i kejsartiden. Konsekvenserna för Roms utveckling vilade i händerna på att detta system fungerade och upprätthölls, tillsammans med militärmakten och den organisation som riket administrativt utgjorde. De två skattereformer som under kejsartiden fick mest genomslag i riket var den av kejsar Augustus, den sk. census (skatteindrivning) som han lät genomföra ungefär år 0, samt kejsar Diocletianus genomgripande förändring av skattesystemet år 297 e.kr.

Utveckling över tiden innebar att staten fick allt svårare att få in erforderliga skattemedel för att bekosta både den militära apparaten, lyxkonsumtionen och administrationen i riket. I Rom fanns det, under det första århundradets första hälft, först en tendens att gynna rika romerska medborgare att etablera privata egendomar i provinserna. Men under kejsar Nero ändrades inriktningen till att gynna lokala bönder och rika provinsmedborgare att köpa statlig jord att uppodla. På så sätt hoppades Rom att få in säkrare skatter och inkomster, eftersom de rika romerska jordägarna i provinserna, med stor politisk makt ofta undsluppit skatterna (Jervrud (b), s 7).

Det romerska skattesystemet var regressivt i den mening att politisk makt medförde möjligheter till skattelättnader eller hel befrielse. Detta ökade klyftan mellan de olika samhällsklasserna. Produktivkrafternas (teknikens och arbetsorganisationen) nivå och de rådande produktionsförhållandena (maktförhållandena mellan adeln och folket) bestämde samhällsstrukturen och innebar svåra förhållanden för småjordbrukaren och den oprivilegierade i samhället. Konsekvenserna för colonatet (småarrendatorerna av den statliga jorden) av Augustus skatterefom var i förlängningen en ökad flykt från jordbruket. Detta accelererade under 200-talet i det ekonomiska kaos som då rådde i hela riket med inflation och ökad korruption (aa., s 9).

Egypten som provins spelar en stor roll i de källor som finns bevarade för att beskriva situationen som rådde. Här finns flera källor kvar gällande jordskatter, personskatter och arrendeavgifter. Personskatten i Egypten, var en av de många skatterna som man kan se inverkade på flykten från jorden och spädde på den ekonomiska nedgången under 200-talet. Denna personskatt var differentierad och drabbade vissa ur befolkningen hårdare än andra, de som gynnades var romerska medborgare, överklassen och andra privilegierade, andra befolkningsgrupper fick betala en större andel av dessa skatter. De rättsligt-sociala skillnaderna var stora mellan borgare och bönder (aa., ss 13-14).

Från 100-talet e.kr uppkom liturgier (offentliga plikter), vilka innebar att främst stadsråden med ekonomiska tillgångar eller jordägare med stora egendomar drabbades av dessa extra utgifter. De utkrävdes en ekonomisk säkerhet och därmed gynnades uppkomsten av privata egendomar, i Egypten, under 200- och 300-talen e.kr. De stora egendomsägarnas jordkoncentration ökade (aa., ss 15-16). Detta förhållande gällde förmodligen generellt i övriga riket också. Den korrupta finansadministrationen var en stor börda för bönderna och resultatet kunde bara bli ett ökat antal bönder som lämnade, i princip, bärkraftiga jordbruk. Statens gynnande av de privata egendomarna som kunde betala liturgier och extraskatter, ledde till en enorm jordägarkoncentration (aa., s 18).

Penningekonomin kollapsade i stort sett under Diocletianus regim och naturaskatter infördes nu som reguljära inslag i rikets finanser. Detta som ett sätt för staten att kunna fortsätta att driva in erforderliga skattemedel. En "budget" kunde för första gången i historien upprättas, baserad på naturaskatter (aa., s 20). Svåra krig och missväxter ökade på extraskatterna under hela kejsartiden, medan de reguljära skatterna i princip var statiska i alla fall de två hundra första åren e.kr i romerska riket. De som drabbades hårdast av extraskatterna var bönderna och arrendatorerna under hela perioden. Vad gäller personskatten under 300-talet så betalade t.ex jordbruksbefolkningen oftast tyngre caput (personskatt) än stadsbefolkningen, som ibland var helt befriad från denna skatt (aa., s 21).

Tre konsekvenser av de höjda skatterna var:

övergivandet av jorden, agri deserti, ökade i omfattning över tiden alltmer

minskningar av uppodlad mark och minska jordbruksavkastning

jordbruksarbetarnas antal sjönk (aa., s 41).

En annan faktor som påverkade skattenivån i Rom var en ökad armé och administrations- kostnader under de oroliga tider som rådde från och med 200-talet e.kr. Med statisk jordbruksproduktion var staten tvungen att lagstifta om tvångsodling, för att hålla kvar jordbrukarna vid jorden. Storgodsägarnas krav tillgodosågs alltmer av staten på bekostnad av småbrukarna, vars ekonomiska ställning undergrävdes alltmer. På 300-talet e.kr bands coloni till egendomsplatsen, en föregångare alltså till livegenskapen under feodalismen. Coloni blev nu viktiga primärt som brukare av jorden och inte längre som skattebetalare i första hand. Detta för att godsägaren skulle kunna betala erforderliga skatter till provinsstyrelsen respektive till staten. Diocletianus reformer som hade haft intentioner att vara rättvisa och regelbundna, gav istället som resultat en ökad centralisering och utsugning, vilket visar på skattepolitikens negativa verkningar för jordbruket. Stöld och våld blev vanligare, och tvångsrekvisitioner ökade i omfattning (aa., ss 22-23). Den ökade bundenheten för coloni vid jorden var ett direkt svar från myndigheterna att försöka tvinga kvar arrendatorerna vid den statliga jorden, men detta misslyckades i längden och slutresultatet blev agri deserti, dvs. att jorden övergavs och bönderna och arrendatorerna flydde sin väg.

Flera faktorer samverkade till denna utveckling: krigen, missväxter, ökad administration, minskad regional handel, ökad lyxkonsumtion hos de rika, minskad befolkning, minskad avkastning från jorden m.m.. Minskat ekonomiskt initiativ kan ha varit en annan bidragande faktor till den ekonomiska krisen i det romerska riket: staten höjde skatteansvaret för den enskilde skattebetalaren när denne lyckades höja sin produktivitet. Investeringar i jordbruket ledde för den enskilde jordbrukaren till större skatteansvar. En annan förändring som infördes i början på 300-talet i hela riket var en förändring av den sk. origoprincipen. vilket innebar att folk tvingades att stanna kvar inte bara vid sin födelseplats, utan även vid egendomsplatsen där de arbetade, det var en skärpning av den tidigare principen som bara gällt att man skulle betala skatt där man var född. Detta kan ses som en förelöpare till den livegenskap som blev vanlig under feodalismen, ca. 4-500 år senare.

Skattereformens resultat blev bl.a att bönderna ej längre fick skattereduktioner vid t.ex missväxt eller översvämningar. Staten tog allt mindre hänsyn till de enskilda bönder som ej kunde leva upp till statens generella skattenormer. Detta ledde i sin tur till att små jordägare alltmer ville få politiskt och ekonomiskt beskydd av stora egendomsägare, vilka kunde stå emot statens krav (aa., ss 24-26). Detta är en föregångare till den utveckling som godssystem-et innebar under feodalismen.Utveckling kan beskrivas i historiematerialismens termer som att det antika produktionssättet med den dominerande produktivkraften jordbrukets organisation, kom i obalans med de rådande produktionsförhållandena: en jordägarklass med senatorer och storgodsägare och småbrukare i de olika provinserna. Det som skedde var ett ökat övertagande av produktivkrafterna av de maktägande klasserna i samhället, på bekostnad av småbrukare och andra jordbrukare inklusive arrendatorer, detta urholkade hela samhällssystemet över tiden och förrödde jordbrukets avkastningsgrad. Detta skedde genom ökad korruption och konsumtion med statens goda minne, samtidigt hade de ökade krigen och missväxterna hade en viktig del i denna utveckling.

Staten, lagstiftningen, kulturen och vetenskapen medverkade till att skapa en gynsam miljö för den materiella produktionen under republiken och den tidiga kejsartidens Rom. Sedan kom politiken att hämma och bromsa den ekonomiska utvecklingen. När statens uppgift under senare delen av kejsartiden blev att försvara de bestående egendomsförhållandena, vilka inte längre överensstämde med produktionsutvecklingens krav. Detta sker under perioder av social konflikter och ger som resultat att en del av samhällets merprodukt förbrukas på att försöka kvarhålla status quo i samhället, till att ej förändra de rådande produktionsförhållandena (Herlitz, i: Huberman, s 11).

Under 300-talet ville både staten och jordägaren ha bundna coloni för att få in skatter respektive för att kunna betala de tunga skatterna. Med en coloni, bunden vid jorden, kunde jordägaren ta ut maximalt arbete och klara statens krav lättare. Statens intresse ledde samtidigt till att alla yrken bands vid sin utgångsplats och arbetsuppgift, vilket skapade ett "kastsystem", allt i syfte att skydda statens ekonomiska intressen. Utsugningen av kejsarens ämbetsmän, skatteindrivare, stadsråd och de stora egendomsägarna, var samtidigt mycket vinstrik, speciellt i det tidiga kejsardömet. Egendomsskatten, beräknad på egendomens värde, som uttogs under hela denna behandlade period låg på samma nivå både för den fattige som den rike. Bördan blev alltså tyngre för en bonde som levde på existensminimum, jämfört med en rik jordägare. Den största bördan för det vanliga folket var att skatten ej varierade med skördens storlek (aa., ss 39-41).

Den onda cirkeln med ökade statsutgifter, vilket ökade skattenivån och jordbrukarnas flykt från jorden och gynnade jordägarkoncentrationen, vilket i sin tur ökade bundenheten till jorden osv.., bröts aldrig av någon kejsare under det sk. principatet (ca. 30 f.kr till ca. 200-talet e.kr) eller under det sk. dominatet (ca. 200-talet till ca. 370-talet e.kr). Jordbruket, källan till antikens rikedom blev till slut en alltför svår belastning för Rom.

364 e.kr delade Theodosius upp Rom i en västlig och en östlig del och Konstantinopel blev imperiets centra. Under 400-talet kom invasionerna alltmer att drabba västrom. Alarik och västgoterna plundrade Rom 441 e.kr och år 495 kom nådastöten för det västromerska riket då den siste kejsaren avsattes.

Kapitel 4 Feodalismens produktionssätt

Feodalismen som produktionssätt dominerade i Västeuropa ca. 900-1200-talen, medan den i Östeuropa kvarstannade till 1700-talet och hade sin höjdpunkt betydligt senare: mellan 14-1700-talen. Feodalismen var en sedvaneekonomi med gamla traditioner och lagar som grund. Systemet innebar en viss penningekonomi, men var till största delen baserad på naturahushållning: skatter och avgifter betalades med olika varor. Regelsystem byggde på den romerska rätten och på det germanska stamsamhällets regler och sedvänjor.

Feodalismen bestod allmänt sett av län som fördelades till furstens vasaller och detta länsväsende uppstod i Frankrike under tidig medeltid. Vassallens ed påminde om den trohetsed som de germanska hirdmännen skulle avlägga till sin kung. Liknande trohetsförpliktelser hade funnits i det romerska riket. Snart blev länen omvandlade från "lån", vilket ordets betydelse egentligen varit från början, till att bli ärftliga besittningar inom de olika släkterna. Detta skedde bl.a genom de nära kontakter som upprättades mellan länsherren och dennes furste, det blev till slut så att fursten beviljade ärftligas rättigheter till länsherrens äldsta son (Anderson, s 133 ff.).

Länsväsendet innebar att skatterna betalades med jordbruksprodukter, ej i pengar som tidigare under den romerska penninghushållningen. Byborna blev underlydande till den godsherre som gjorde krigstjänst hos kungen. Även fria bönder kunde ställa sig under beskydd av en länsherre för att undvika den otrygghet det innebar med alla krig. De fick därmed samma arbetsplikter som de icke-självägande bönderna. Två huvudklasser fanns i detta samhälle: adelsmannen och krigaren å ena sidan och bonden eller jordarbetaren på andra sidan. Det som skedde var att bonden bands till jorden, blev livegen, allt för att kunna ge adelsmannen eller riddaren säkra inkomster från bondens arbete, som tog sig formen av dagsverken eller arbetsplikter av olika slag (Bladh ss 68-69).

Om antiken hade utmärkts av och utgått ifrån staden så utgick feodaltiden (medeltiden) från landsbygden. Detta beroende på den glesa och utspridda befolkningen. "Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och barbarernas erövring förstördes en mängd produktivkrafter; åkerbruket hade förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln somnat in eller avbrutits på våldsamt sätt. Folkmängden i städer och på landsbygden hade minskat. Dessa förhållanden och det därav betingade sättet för erövringen skapade under inflytande av det germanska härväsendet den feodala egendomsformen" (Marx, s 143). Det allt högre skattetrycket (från ca. 200-talet e.kr) hade gjort att den romerska staten krävde större skatteansvar vi högre individuell inkomst, detta hade lett till att initiativet till att förbättra sitt egna jordbruk hade minskat, för den enskilde jordbrukaren, och detta kan ses som en av förklaringarna till den allt större graden av självhushållning på jordegendomarna under det sena kejsardömet under antikens slutskede. Bönder tog sin tillflykt till storgods för att undkomma skattebördorna och blev samtidigt en del av den alltmer isolerade godsekonomin (Jervrud (b), s 2).

Den vanliga förklaringen till att godssystemet uppkom efter Västromerska rikets fall under andra hälften av 300-talet e.kr, är att arbetskraft var en bristvara och godsägarna försökte kvarhålla arrendatorerna. Detta ledde fram till att arrendatorernas rätt att flytta beskars och till sist upphörde denna rätt helt. Godsägarna kunde få ut en högre avkastning om de tvingade arbetskraften att kvarstanna på godset och osäkerheten att denna flyttade vidare till ett annat god minimerades. Denna modell förklarar godssystemets existens, det var billigare för godsägarna att ha detta system än att tvinga och insamla räntor från fria arrendatorer. (Galazzi, ss 36-38).

Godsen, allodier, utökades från 1000-talet liksom antalet livegna. Husmän eller småbönder som ej hade tillräckligt med egen jord behövdes som arbetskraft och stora jordägare hyrde dessa människor, både livegna och fria bönder samtidigt (Lis & Soly, ss 30-32).

Feodalismen innebar en ökning av jordbrukets produktivitet och man kan se det i det förhållandet att uppkomsten av sociala produktionsförhållanden med livegna och godsherrar, kunde utgöra den grund varpå jordbrukets framsteg vilade, inte i ny teknik i sig (Anderson, ss 165-166). En viktig förändring inom jordbruket som skedde vid denna tiden var att man införde treskiftes växelbruk i västra Europa. Tidigare hade jorden oftare legat i träda, men nu infördes nya metoder med treskiftes växelbruk (vår- och höstsådd samt träda) och nyodlingar vilket höjde produktiviten. Uppfinningar som t.ex nya plogar, den keltiska plogen med hjul och vändskiva, spädde på denna utveckling.

Från 1000-talet inträffade sådana ekonomiska förändringar att länsväsendet blev allt mer föråldrat, penninghushållningen slog igenom allt mer i samhället, adelsmannen köpte mer varor utifrån det egna godset. Handelsmän började göra affärer alltmer liksom hantverket som blomstrade mer vid denna tidpunkt. Städerna växte upp runt om i Europa. Brügge i Flandern var en av dessa städer, som snart blev den största handelsstaden i Nordeuropa. Alla sk. hansestäder uppstod också nu som t.ex Lübeck, Hamburg, Riga m.fl. I norr växte städer fram ur gamla handelsplatser som t.ex Köpenhamn, Stockholm, Visby och Kalmar (Historiens huvudlinjer 1, s 27).

Den ökande penninghushållningen fick en draghjälp under 1000-talet i Europa då alltmer brytning av silver i gruvor inleddes. Det var i mellersta och östra Euopa på ställen som Harz och i Böhmen man bl.a hade stor gruvbrytning under denna tiden (aa., s 29). Penningekonomin ökade i omfattning under 1100- och 1200-talen liksom differentieringen inom jordbruket. De små jordbrukarna fick mer skulder och fick sälja mer av sitt överskott. Jordskatten, taille i Frankrike, blev fast fixerad till en viss nivå i och med de fler pengarna som fanns i omlopp (Lis & Soly, ss 36-37). Detta berodde i sin tur på den ökade handeln, vilken krävde ett växande penningekonomi. Under 1000-talet till 1300-talet ökade handeln stadigt liksom antalet städer, men grundorsaken till detta var en ökad jordbruksproduktion, vilken kunde ske genom det feodala produktionsystemet (aa., 38).

Under merkantilismen med de ökande penningtransaktionerna och ett större ädelmetallinflöde från kolonierna, kunde pengarna spela rollen av olja i det ekonomiska maskineriet på så sätt att de underlättade varuutbytet och stimulerade produktionen. Transaktioner som skedde snabbare innebar att efterfrågan på varor kunde ökas, allt enligt teorin för pengars omloppshastighet. Detta innebar stigande priser och stimulerad produktion och distribution. Det man ej förstod under denna tid var dock att pengar bara genom att lånas ut eller förvandlas till varor kan vara produktiva i egentlig mening, samt att ett handelsutbyte inte måste gynna den ena parten ensidigt bara, eller att import skulle vara skadligt för ett lands rikedomar (Idé och samhälle, s 213).

Även om Hicks skriver att beskydd var en viktig anledning till att bönderna ansåg relationen med godsherren som nödvändig (aa., s 108), så beskriver han dessutom hur framväxten av äganderätten under feodalismen kunde tillgå. Hicks menar att när den finansiella utvecklingen gått tillräckligt långt, så fann godsherren det fördelaktigt att få sin jord värderad som en säkerhet, för att kunna ta lån för att utvidga sin egen verksamhet. Rättigheter enligt den gamla sedvanerätten blev då för osäkra vilket ledde till mer definierade äganderätter under feodalismens senare del. Detta drabbade bonden som ofta blev förbigången eftersom det var godsherrens rättigheter som i första hand definierades av jurister, så att köpmannen kunde förstå ägandebegreppet klart. Bonden var i en dålig position och det är nästan nödvändigt att han förlorade någon av sina tidigare rättigheter. Detta ledde till mer arrendejordbruk, eftersom detta garanterade en potentiell köpare av jorden en säker inkomstkälla. Eller så ledde det till, i tider av arbetskraftsbrist, till skuldtyngda fria bönder som utan egna pengar förvärvat jord av godsherren, med skulden som säkerhet (aa., ss 113-117).

Under 1300-talets början blev den ekonomiska utvecklingen sämre, i väster sjönk nyodlingsverksamheten, befolkningens antal i städerna verkar ha sjunkit och priserna på jordbruksproduker sjönk också. Den ekonomiska nedgången antas antingen bero på klimatförändringar, och eller på digerdöden med en starkt reducerad befolkning i Europa som resultat (Historiens huvudlinjer 1, ss 25-26).

Handeln utvecklades i västeuropa medan den stagnerade i östeuropa från 1300-talets slut och börjav av1400-talet och det berodde på det faktum att i östeuropa infördes en mer rigid klassturktur med godsägaradel, vilken hämade initiativ till investeringar i jordbruket, hemmamarknaden för industrivaror blev liten och kontrollen över arbetskraften innebar en begränsning av industrins arbetskraft. En antimerkantilistisk politik blev resultatet (Brenner, ss 51-52). Den olikartade utvecklingen mellan väst- och östeuropa gällande livegenskapen ser Brenner som en fråga om styrkeförhållanden eller produktionsförhållandena: i västeuropa fick bönderna genom strid alltmer rättigheter och frihet, medan man i östeuropa alltmer blev ofri. De olika utvecklingsvägarna berodde bl.a på olika styrka i olika europeiska samhällen, där bl.a stödet från staten spelade en viktig roll (aa., ss 45-46).

Åren mellan 1350 och fram till 1450 upplevde Europa en kris: befolkningsantalet sjönk drastiskt, uppemot 30% av totalbefolkningen dog genom digerdöden. Skatterna höjdes(Lis & Soly, s 57). Under 1380-talet lyckades bykollektivet i västeuropa höja sina löner eller sänka sina arrendekostnader, medan östeuropas bönder under en stark adel ej lyckades med detta (aa., ss 62-63). Efter digerdödens härjningar hade bönderna en starkare position i väst vilket gav dessa lättnader. Adeln, furstarna och staten försökte lagstifta om minimilöner eftersom lönerna steg under denna tiden (aa., s 80 ff.).

Det ekonomiska uppsvinget från 1300-talets slut och under 1400-talen genomfördes bl.a med hjälp av olika betalningsinstrument som gjorde det lättare och säkrare att handla över långa avstånd. Växeln var en sådan "uppfinning", denna innebar att en säljare från t.ex Italien kunde ta betalt av en fransk importör genom en växel. Sedan kunde den italienske säljaren, sälja vidare växeln till en italienare som importerade från Frankrike. Denne importör betalade då med växeln när han köpte varor i Frankrike och slutligen kunde då den franske säljaren lösa in växeln hos den ursprunglige franske importören, som i första transaktionen givit ut växeln.

Ett antal italienska affärsmän specialiserade sig på denna handel med pengar, växlar och lån under denna tidpunkt, främst huset Medici i Florens. Mot skutet av 1500-talet kom huset Fugger i Augsburg, samt bankirer i Genua, Lyon och Antwerpen (Historiens huvudlinjer 1, ss 124-125).

North & Thomas beskriver godssystemets uppgång och fall i boken: Teori för Ekonomisk och social historia:

folket behövde beskydd samtidigt som det fanns lite arbetskraft i Europa (institutionella faktorer)

systemet föll pga att marknadsekonomin ökade, dvs. handeln och äganderätten till jorden ökade

Den fria arbetskraften ökade genom befolkningsökningen, och under 1200-talet var befolkningsökningen, enligt North, orsaken till marknadsekonomins uppsving.

Den liberala ekonomiska teorin, säger att de osäkra tiderna och befolkningsökningen, i början av 11-1200-talen var det som gav upphov till de ändrade förhållanden för jordägandet. Det som innebar framväxten av de första formerna av exklusiv äganderätt. Den stora befolkningsökningen antas var en utlösande faktor för att länsherrarna skulle söka nya beskattningsmetoder, vilket innebar att de livegna slapp göra dagsverken i utbyte mot att de betalade en årlig skatt ( Lepage, ss 95- 96). Länsherrarna fick alltmer exklusiv äganderätt över sina domäner pga att de lät sina vasaller betala sina plikter i en viss summa pengar, istället för som tidigare i form av trupper osv.. (aa., s 98).

Det var ett sätt att fördela makten i ett samhälle som påverkades av ändrade materiella villkor.

Det var ny teknik, mer ouppodlad jord i östeuropa som kunde brukas, befolkningsökning och nya klassbildningar, som i samverkan med nya ekonomiska betingelser som ökad handel, mer penningbaserad ekonomi m.m..., gav upphov till de nya äganderättsformerna.

Syll är kritisk mot North och menar att Norths modell ej visar hur de sociala faktorerna ersätts med de institutionella. Effektiv organisation ger tillväxt enligt North, där individen kortsiktigt nyttomaximerar sitt beteende. Detta beteende ändras när relativpriset på en vara ändras i princip. Enligt Syll växer institutionerna fram evolutionärt och ej genom att individer innehar full information och kan nyttomaximera. North menar att befolkningstillväxten under lång tid i Europa innebar att relativpriset på arbetskraft gick ner, vilket gav upphov till marknads- utvidgning under feodalismen. Enligt Syll är detta fel: befolkningsökningen i Västeuropa innebar inte att livegenskapen gick ner i Östeuropa utan tvärtom under åren 900-1700.

North ser ej maktens eller auktoritetens roll utan endast marknadsmässiga och kommersiella relationer: alltså ett neoklassiskt grundantagande jämställt med allmänna jämviktsteorin, där alla inblandade tjänar på transaktionerna. Sylls uppfattning är att faktorer som marknadsutvid-gning, befolkningsökning, tekniska framsteg, innovationer m.m., gav upphov till kapitalis-mens utbredning och till institutionella förändringar, vilket i sin tur gav utrymme för de faktorer som North betonar: t.ex utökad äganderätt osv.. Norths politiska faktorer blir avgörande för tillväxten, för Syll är de materiella förutsättningarna viktigare (SDS, 931208). Man kan säga att Syll menar att det är förändringar i produktivkrafterna som tvingar fram förändringar i produktionsförhållandena, eller i institutionerna, och inte tvärtom.

Brenner diskuterar den ekonomiska utvecklingen utifrån det faktum att det är de ändrade klassrelationerna som under senmedeltiden kan ge upphov till en ny produktionsstruktur, tekniska innovationer och högre produktionsinvesteringar (aa., s 33) och han är helt emot den demografiska modellen som försöker förklara ekonomisk utveckling och förändring med hjälp av befolkningsförändringar. Det grundläggande var godsägarnas makt till godtyckliga uppbörder och den större eller mindre graden av ofrihet bland bönderna (aa., s 38).

Feodalsystemet fungerade så att repressionen ökade automatiskt när godsägarna fick mindre inkomster från de livegna. Krisen kan sökas i det feodala produktionssättet: utsugning ledde till en produktivitetskris vilket inbegrep en demografisk kris (Lis & Soly, s 59), det är alltså folk som lever på existensminimum som till sist inte kan producera tillräckligt för att överleva eller ens ge godsherrarna tillräckligt med överskott för att tillogodose dessas ökande krav och detta leder till sist till att folkmängden sjunker drastiskt, också i kombination med sjukdomar som spreds bland en undernärd befolkning.

Inte ens i samband med livegenskapens nedgång och inte ens under marknadens tryck kunde med nödvändighet spåras någon utveckling mot kapitalism, dvs. stora egendomar där kapital investerades och som brukades av lönearbetare (Brenner, s 40). Istället är själva produktionssättet, livegenskapen, en hämsko för jordbruksinnovationer: produktionsför-hållandena hämmade den ekonomiska utvecklingen i samhället och detta även i tider med minskad livegenskap, eftersom godsägarna kvarhöll sin domsrätt och sina arrende över bönderna för att kunna använda räntorna till egna ändamål. Dessa var inte kapitalinvesteringar eftersom inga incitament fanns till detta, utan gick till militära utgifter och lyxkonsumtion (aa, s 42).

Godssystemet var ineffektivt jämfört med de fria jordbrukarnas produktion. Bl.a pga de kostnader det innebar att försöka hålla kvar bönderna vid jorden och pga att bönderna ej betalades optimal inkomst för sin produktion. Persson menar att huvudanledningen till ineffektiviteten hos feodalismen var tvånget och inte den speciella produktionsenheten, dvs. godset. Det är en speciell typ av utveckling eller framsteg det handlar om, baserad på intensivt utnyttjande av resurser (arbetskraft) snarare än på effektivisering. De fria bönderna ses som den främsta drivkraften för den ekonomiska utvecklingen som ledde till godssystemts upphörande (Persson, ss 44-46). Galazzi menar att den ökade efterfrågan på arbetskraft tillsammans med ändrad efterfrågan från städerna på mer kvalitetsvaror blev slutet på godssystemet (aa., ss 42-43).

Brenner förklarar inte helt övergången från feodalism till kapitalism, men han kritiserar de demografiska och handelsteoretiska förklaringarna och menar att förutsättningen för en fri lönearbetarklass, en industriell arbetsdelning och en omfattande hemmamarknad skall sökas i den agrara produktitivtetsökning som skedde i England, vilket gav utrymme för fortsatt expansion (Kristiansen i: Brenner, ss 17-18). Anderson har i skrifter menat just att den absolutistiska statsformen i de europeiska länderna gav kanske den viktigaste grunden för kapitalismens framväxt och menar att det ej fanns någon lagbundenhet att feodalismen skulle automatiskt övergå i kapitalismen (Kristiansen i: Brenner, s 15).

En kritik man mot marxistisk teori, är dess beonande av, det Karl Popper kallade "historicismen": att man kan förutse framtida skeenden vetenskapligt och på så sätt förstå mänsklighetens historia. Popper menar att det är omöjligt att kunna samla in fakta och data och utifrån detta pröva historiens framtid eftersom mänsklighetens historia är ett unikt fenomen, vi skulle behöva göra ett oändligt antal obeservationer för att kunna fastställa de rätta förutsägelserna om framtiden. Det är alltså en kritik mot Marx´syn bl.a på kapitalismens oundvikliga undergång som här kommer fram. Vidare kan man kritisera att teorin inte förklarar sambandet mellan basen och överbyggnaden klart, varför de ekonomiska grunvalarna finns förklaras ibland utan sitt sammanhang med de politiska och juridiska områdena av samhället. Äganderätten är ett sådant område där begreppet egendom inte kan förstås om det inte relateras till sin roll som kapitalismens ekonomiska grundval. Inga privata produktionsmedel skulle ju kunnat existera utan lagar som reglerade det enskilda ägandet. Hur kan privat egendom då ge upphov till lagar, detta svarar ej marxistisk teori på (Campbell, ss 164-166). Det blir här en påverkan från överbyggnaden till basen och inte tvärtom som marxistisk teori menar är grundläggande, i detta fallet har ju överbyggnaden genom lagstiftning påverkat basen (produktionsförhållandena) som i detta fallet är den privata äganderätten.

Övergången från feodalismen till kapitalismen börjar med att produktionen växer mer än konsumtionen, alltfler producerar för att sälja eller idka byteshandel och ej för att fylla sina egna behov. En ny köpmannaklass växer snabbt upp ur dessa förhållanden. De nya produktionsmetoderna är avgörande. En ny samhällsklass, borgarklassen, behövs för att anskaffa dessa nya produktionsmedel till den alltmer komplicerade arbetsprocessen, med fler arbetsmoment. Denna klass tillhandahåller råvaror, redskap m.m... Den nya klassen (produktionsförhållandena) är en följd av de nya verktygen (produktivkrafterna). Denna utveckling gynnas av marknadernas tillväxt, nya råmaterial och koloniseringen. Den fria konkurrensen där produktion av handelsvaror till försäljning dominerar, är kännetecknet för detta nya produktionssystem. Det nya fabrikssystemets överlägsenhet vad gäller välstånd och därmed politisk makt för borgerskapet och kontroll över staten, fäller avgörandet i klasskampen och feodala institutioner får ge vika till slut. Den fullt utvecklade kapitalistiska produktionen kommer till stånd.

Kapitel 5 Handelskapitalismen

Ett annat namn för denna period är merkantilismen under 1300-talet till 1700-talet, och dess höjdpunkt kan sägas ligga mellan ca.1500-talet till 1700-talet. Den allt starkare statsmakten, på 1600- och 1700-talen, kom att leda till en ny syn på det ekonomiska livet. Hela rikets ekonomi kom mer eller mindre att ställas under statens kontroll. Handeln, framförallt utrikeshandeln, blev den del av ekonomin som kom att spela en framträdande roll i staternas ekonomiska politik.

Vad gav upphov till den utvecklade handeln från 12-1300-talen i Europa? Enligt Huberman växte handeln redan på 1100-talet, i och med korstågens inträde. Dessa gav handeln en viktig impuls, efterfrågan på varor ökade, bl.a varor från östern, dessutom inträffade en stark befolkningsökning i Europa efter 1000-talet och fler människor behövde fler varor (aa.,ss 28-29). North har en betoning på de institutionella faktorerna vid förklaringen till Europas ekonomiska tillväxt från 1300-talet och framåt. Facket, jordbrukspolitiken, kreditvästendet samt kommunikationer (infrastruktur) är exempel på sådan faktorer under olika historiska tidsskeden (North, s 216). Effektiv ekonomisk organisation sägs vara den primära orsaken till ekonomisk tillväxt (aa, s s 12). Äganderätten var viktig, dvs. individernas ekonomiska incitament (aa, s 19). Dobb ser skillnaden mellan feodalism och kapitalism i den process där producenterna skiljs från produktionsmedlen och blir fria lönearbetare och där ägandet av kapital och produktionsmedel koncentreras till en kapitalistklass, den ursprungliga ackumulationen med Marx´ord. Dvs. en analys av klassförhållandenas utveckling och dessas förändring sker genom det gamla produktionssättets ineffektivitet: den styrande klassens allt större räntebehov kunde ej uppfyllas, produktivkrafterna kunde ej svara upp mot dessa ökade krav under givna produktionsförhållanden (Kristiansen i: Brenner, ss 10-11). Detta ledde bl.a till ändrade anställningsformer för bönderna och därmed till mer lönearbetare.

Redan på 1200-talet e.kr fanns en internationell handel och ett internationellt penningväsen, det byggde på det utvecklade kreditsystemet med centrum i Italien (Idé och samhälle, s 176).

Den stora handelsvägen i Europa bestod av salt, kläde, järn och spannmål från norr och kryddor, siden och lyxvaror från södern. Det var varor från främre Asien och från Kina och Indien som skeppades till hamnarna i Italien under 12-1300-talen.

De mest industrialiserade områdena under 1300-talet var Flandern och Norditalien. Det viktiga var den höga jordbruksproduktivitet som rådde i dessa två områden, detta ledde i sin tur till en ökad befolkning och en högre arbetskraftsreserv. Klädesmanufakturerna (verkstäd-er, senare fabriker; för hantverk i stordrift) blev viktiga industrier i dessa områden och de tillväxte i omfattning och storlek under denna tiden. Köpmännen kontrollerade inköp och försäljning av dessa produkter, det var det sk. förlagssystemet (tillverkning av varor skedde i hemmen medan material och redskap tillhandahölls av köpmannen/förläggaren), som dominerade inom industrin (Lis & Soly, ss 39-40). Från 1400-talet skedde en förändring som innebar att kapitalisten ingrep i själva produktionsprocessen och flyttade ut tillverkningen på landsbygden, det sk. förlagssystemet (Rosén, s 20). Hantverkare och köpmän stred om makten över produktionsmedlen och vinsterna vilket bl.a under 1280-talet ledde till revolter på olika platser i Europa. Under 1300-talet fick hantverkarna mer inflytande. men för lönearbetarna var läget lika svårt som tidigare (aa., s 43).

Landsbygdsindustrins framväxt under denna tid innebar en proletarisering av stora delar av jordbruksbefolkningen. Speciellt när befolkningen ökade under 1500-talet, vilket sänkte lönerna. 1500-talet innebar ingen revolution inom ekonomin, det var verkstaden som förblev den typiska produktionsenheten. Produktiviteten kunde höjas endast genom arbetsdelning, ej genom några tekniska förbättringar (Lis & Soly, ss 98-99).

Länsherrarnas handlande i England under 15-1600-talen var en reaktion på prisrevolutionen och den ändrade och växande marknaden. Prisökningarna innebar sjunkande realinkomster för dem. De svarade genom att utöka inhängnadssystemet, främst gällande fårskötseln. Betesmarkernas areal utökades väsentligt beroende på att priset för ull blivit högt och det blev lönsamt att övergå från jordbruksnärning till fårskötsel i England. Utvecklingen med inhängnader innebar att avhysningarna av arrendatorer ökade, vilket gav ökad arbetslöshet (Huberman, s 101). Bönderna kunde gå till domstolen och kräva en process, men rätten gynnade de rika som kunde förhala och fördröja den juridiska processen vilket innebar att småbrukarna med ringa medel fick ge upp efter en tid. Det fanns andra sätt att få bort brukarna från jorden. Inhängnadssystemet krävde detta och ett sätt var att öka arrendeavgifterna och jordägarna använde detta, men det innebar att alltfler arbetslösa (aa., s 104).

Den feodala uppdelningen av jordegendomarna hade sin motsvarighet i städernas korporativa egendom, den feodala handelns organisation. Den stora konkurrensen om jobben skapade skråna med en hierarki liknande den som fanns på landsbygden med furstar, adel, präster och bönder. Skillnaden mellan industri och handel uppkom först under medeltiden då de olika städerna började utbyta kontakter med varandra (Marx, ss 143-144). Kapitalet i städerna var omedelbart bundet till ägarens bestämda arbete, det kunde inte skiljas från detta, därför var det ett korporativt kapital (aa., s 173).

Städerna ville bli rättsligt självständiga mot landsbygdens feodalherrar och adelsmän och lyckades efter långvariga svårigheter med detta. Alla borgarna i staden ville styra sig själva och en egen styrelse tillsattes genom valda rådmän och borgmästare. Genom privilegiebrev försökte de få dessa rättigheter utfärdade av fursten eller kungen (Historiens huvudlinjer 1, ss 27-28). Produktionens tillväxt är viktig för marknadens utveckling som i sin tur påverkat den industriella tillväxten. Småproduktion eller det hantverk gav grunden till städernas tillväxt. Städerna var ett viktigt incitament för den ekonomiska utveckling i västeuropa. Dobb menar att grosshandeln var det som gav den viktigaste impulsen eftersom det innebar en utvidning av marknaden utan tidigare omfattning, detta var den verkliga utgångspunkten för den kapitalistiska ackumulationen (aa, s 76). Industrikapitalet kunde tillväxa. Grunden för detta var masskonsumtionens uppkomst och en förutsättning för denna var lönearbetaren. De spänningar som uppkom mellan de nya produktionsförhållandena (bourgeoisin kontra arbetarklassen) och produktivkrafterna (ångkraften, mekaniseringen) kan ses som utlösande faktorer för förändringar i produktionssättet. Proletariatet, den billiga arbetskraften i stor skala som formeras över tiden, redan från 1500-talet, ger industrin mervärde och den industriella tillväxten skjuter fart. Den utveckling som kapitalismen dittills haft hade hämmats av arbetskraftsbrist, små marknader, skåväsendet, en dåligt utvecklad produktionsteknik och handelsmonopol. Upplösningen av de tidigare produktionsförhållandena inklusive den lokala marknaden sköt fart på de förändringar som kom under sen-medeltiden (aa, ss 154-156).

Borgarna i städerna drabbades också av den ekonomiska nedgången under 1300-talet, i Brügge blev det uppror riktat mot de rika i staden. Köpmannafamiljerna hade tillskansat sig själv makt, på bekostnad av stadens övriga befolkning. Man hade kunnat höja varupriserna utan att i motsvarande omfattning höja de fattiga hantverkarnas, vävarnas, spinnarnas och valkarnas löner. Upproret slog ner efter ett tag, men liknande uppror förekom också i Paris och Florens vilket kan ses som ett uttryck för det vanliga folkets missnöjet under denna tid. Handeln blev dock aldrig hotad under denna tid, utan Hansans och de italienska städernas verksamhet fortsatte som tidigare. Handeln hade tagit fart och stoppades ej av den allmänna ekonomiska nedgången i början på 1300-talet (Historiens huvudlinjer 1, ss 33-34).

Städernas framväxt som ekonomiska centra framförallt från 1300-talet innebar att

hantverksnäringen ökade pga den ökade efterfrågan på olika varor som tyger, redskap osv.., från städernas befolkning. Det uppträdde en egentlig handel, ej som tidigare en egen hantverksproduktion enbart. Det var handelns ökande omfattning som gav upphov till städernas ytterligare tillväxt och därmed till de ökade arbetstillfällena, eftersom det bildades en efterfrågan på produkter i de nya städerna över tiden (Huberman, s 35).

Medelklassen i städerna (köpmännen/borgarna) ville ha beskydd från furstarnas och feodalherrarnas pålagor, detta gav upphov till utvecklandet av en nationalstat och en kung på 1300-1400-talen (aa., s 73).

En central auktoritet behövdes och centralmakten insåg att deras makt berodde på deras finanser, därför uppmuntrade man handel och hantverk, enhetliga lagar och regler som underlättade den ekonomiska utvecklingen (aa., ss 76-78). Den romerska lagen som var mer handelsinriktad jämfört med den kristna läran. Samtidigt bröt medelklassens kamp mot kyrkan ner den feodala strukturen i samhället alltmer under 1500-talet (aa., s 82).

Mellan 1450-1500 steg befolkningsmängden åter i Europa vilket gav en expansion inom jordbruket med nyodlingar och ökad handel. Kapitalistiska organisationsformer uppkom samt en framväxande världshandel började skönjas. Efterfrågan steg på tillverkade varor vilket ökade marknaden. En ökad urbanisering skedde åren 1450 till 1500 (aa., s 87). "Det långa 1500-talet" var 100 år av ekonomisk expansion, men för bönderna färvärrades den socioekonomiska situationen under samma tid, bl.a i Frankrike (aa., s 93). I England infördes stora "farms" av godsägarna, dvs. inhängnadsrörelsen sköt fart i landet vilket gav mer betesmarker och mer arbetslöshet (aa., ss 91-94).

Gruvhanteringen upplevde en allmän högkonjunktur under 1400-talets slut och i början av 1500-talet i Europa, en rad tekniska uppfinningar gjordes och hade en stimulerande effekt på näringslivets utveckling. Hit hör t.ex krutet, urfjädern, svarven, olika vinschar och pumpanordningar. Nya rika gruvor hittades bl.a i Böhmen, Ungern och i Österrike. Arbetstillfällena steg liksom produktionen, under denna tid i Europa. Man började framställa färdiga varor i större omfattning (även om det inte var frågan om industriell produktion eller massproduktion som på 1800-talet), genom förlagssystemet där tillverkningen av varor skedde i hemmen medan material och redskap tillhandahölls av en kapitalstark förläggare (Historiens huvudlinjer 1, ss 125-127).

1500-talet var handelskapitalismens seger (Lis & Soly, s 25). Det var de tekniska förbättringarna, t.ex inom gruvindustrin som gav handelskapitalismen (dvs. köpmännen med sitt kapital) mer inflytande över produktionens organisation (aa., s 102). Dobb har en liknande uppfattning: de ändrade produktionsförhållandena ökade reservarmén under 1500-talet i England, Tyskland och Frankrike. Fler fattiga gav en ökning i antalet lönearbetare och i själva det kapitalistiska systemet, inte bara tekniken i sig (aa., s 184 ff.).

1500 och 1600-talen såg en prisrevolution tack vare det stora metallinflödet från de spanska kolonierna i Amerika. Det gav till resultat bl.a att lönearbetare drabbades pga löneefter-släpning, dvs. deras reallöner sjönk drastiskt, medan finansmannaklassens makt ökades. De fick allt större politisk makt. Huset Fugger är ett exempel på detta under 1500-talet i Europa. Deras makt var mångdubbelt större än t.ex huset Medici hade innehaft under 1300-talet i Italien (Huberman, ss 95-99).

Merkantilismen under 1500-1600-talen innebar också ett samlande av pengar på hög (bullionism) samt idén att den positiva handelsbalansen var essentiell för en nations rikedom. Staten ansåg att man skulle satsa på industrin och industriprodukter före jordbruksprodukter. Detta pga att de förstnämnda ansågs som mer värdefulla än de sistnämnda (Lis & Soly, s 116). Staten agerade som aktiv beskyddare av den inhemska industrin genom subsidier och skyddstullar och även handeln fick stöd och beskydd (aa., s 123). Det man ej förstod under denna tid var dock att pengar bara genom att lånas ut eller förvandlas till varor kan vara produktiva i egentlig mening, samt att ett handelsutbyte inte måste gynna den ena parten ensidigt bara, eller att import skulle vara skadligt för ett lands rikedomar (Idé och samhälle, s 213).

Det var förskjutningar i den ekonomiska maktbalansen med ökad handel och ändrade klasssammansättningar som förebådade alla dessa förändringar. Sjövägen till Indien via Afrika under 1500-talet var ett exempel på handelskapitalismens utökning. De nya vägarna till Amerika likaså, sammantaget gav det en expansion av det västeuropeiska ekonomiska livet (Huberman, s 88). Det innebar en marknadsutvidgning, ökad handel, ökad tillväxt och världscentra som Amsterdam, som blev ett handels- och finanscentra. Det blev billigare att köpa in kryddor och sjötransporterna blev allt billigare jämfört med de omständiga landtransporterna. Nya varor som tobak och bomull infördes till Europa från Amerika, sockerrör kom från Asien. Det viktigaste som levererades var emellertid guld och silver från Amerika, detta ledde till en stor prisstergring under den stora prisrevolutionen sekel på 1600-talet. Efterfrågan blev större än tillgången på olika varor under denna perioden i Europa. I början av 1600-talet var priserna i genomsnitt tre gånger så höga jämfört med prisläget år 1500. Detta berodde bl.a på inflationen men också på faktorer som myntförsämring, billigare krediter samt på en allmän konjunkturuppgång i Europa under 1600-talet (Historiens huvudlinjer 1, ss 123-124).

Statsfinanserna hos de tre stormakterna Frankrike, Spanien och England var dåliga under 1570-talet. Man var nära en statskonkurs, mycket beroende på de dyra omkostnaderna med att hålla soldater och kostnaderna till alla krigen. Däremot var själva ländernas ekonomi i god balans (Historiens huvudlinjer 1, s 147), , det var en ökad hantverksindustri, fjärrhandel och jordbruksproduktion som gjorde att länderna var rika vid denna tidpunkt.

Den kommersiella revolutionen under 1500-talet var en föregångare till 1600-talets borgerliga revolution och 1700-talets industriella revolution. 1500-1600-talen såg aktiebolag uppstå, och handelskompanier med handelsmonopol genom statliga privilegier (Huberman., s 90).

När de feodala produktionsförhållandena (juridiska, politiska faktorer och det dominerande tänkandet) hindrade produktivkrafterna från att utvecklas, föddes den borgerliga revolutionen i England på 1600-talet (Andersen & Kaspersen, s 35). Spänningarna mellan feodalismens institutioner och städerna blev till slut för stora vilket gav upphov till ändrade samhällsför-hållanden även om övergången till ett nytt produktionssystem ej skedde omedelbart, utan efter flera århundraden. Hansan ("sammanslutning" eller "bolag"), vilket var en organisation av många gillen och en monopolliknande organisation, är ett exempel på den fortsatta expansionen och förändringen av skydd mot feodalherrarnas styrelse. Man ville i städerna även äga den egna jorden som säkerhet eller inteckning (kredit) vid affärer och man ville ha egna domstolar och inte feodalherrarnas (Rosen ss 36-39). Den privata äganderätten är en viktig drivande faktor bakom förändringen. En övergång från feodalismen till kapitalismen sker inte enbart av de nya produktivkrafterna, utan också av att en revolutionär klass (bourgeoisin), uppkommer under handelskapitalismens tidevarv (Huberman, ss 199-200).

En förklaring kring handelskapitalismens utveckling och den ekonomiska tillväxten inom den "nya ekonomiska historien" (New Economic History) ligger i begreppet egendom: ägande-rättsförhållandena under 1600-talet i England och andra europeiska länder var av fundamental betydelse för att den ekonomiska utvecklingen skulle skjuta fart i landet, alltså över 100 år tidigare än den sk. industriella revolutionen satte fart i England (Lepage, ss 137-148).

Spanska Nederländernas uppsving under 1600-talet befästes i och med westfaliska freden 1648, då provinserna blev fria och en republik bildades, vilken blev europas ledande sjömakt. Det ledande samhällsskiktet bestod av förmögna köpmän (Idé och samhälle, ss 184-185).

Det var i Nederländerna som den moderna företeelsen tillväxt började framträda. För första gången blev ett land i stånd att uppnå en stigande levnadsstandard åt en växande befolkning och detta ett århundrade före den industriella revolutionen. Orsaken till detta menar Lepage, som citerar North, var att institutioner och äganderättsbestämmelser gav ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser. Med andra ord var tillväxtens historia inte den teknologiska utvecklingens historia, utan rättsväsendets, när det uppfattas som en teknik för organisation av mänskliga, ekonomiska eller sociala samband. Lepage menar att tillväxten är oupplösligt förenad med vårt moderna äganderättssystem och med det kapitalistiska systemet (aa., ss 85-86). Nederländerna hade blivit Europas ledande handelsnation under 1600-talet främst genom sillfisket i Nordsjön och genom sin dominans i den inomeuropeiska sjöfarten. Med större fartyg och lägre frakttaxor konkurrerade de ut andra sjöfartsnationer. Mest betydde handeln på Östersjöländerna för landets stora inkomster. Kolonialhandeln var också viktig där ostindiska kompaniet kan ses som en representant på handelns betydelse och monopolets. Företaget hade fått monopol (av staten) på all holländsk skeppsfart och handel på Asien (Rosén, ss 119-120).

Man kan även se att äganderätten var ojämnt fördelad: I England innebar revolutionen 1640- 88, att förändrade ekonomiska rättigheter uppstod: privategendomen stärktes, men inte böndernas egendomsrättigheter, enclosures eller inhägnader ökade i antal på bekostnad av de små svagare brukarna (Bladh, ss 82-83). Detta var ett viktigt skäl till den ekonomiska tillväxt, som uppstod i England och Nederländerna under 1600-talet.

Kapitalägaren kunde använda och föröka sitt kapital genom att investera i företag, men han kunde också spekulera genom att köpa varor när priset var lågt och sedan sälja tills priserna stigit. T.ex gjorde köpmännen i Amsterdam detta vid sina spannmålsaffärer. Kapitalet kunde också utlånas mot ränta. En viktig förklaring till den komersiella kapitalismen ligger just i den ökande skillnaden mellan priser och löner under 1500-talet som utgjorde en stimulans eftersom företagarnas vinster blev stora och bidrog till ny kapitalbildning (Rosén, s 21).

Från 1640-talet under borgerliga revolutionen i England hade industrimonopolet blivit ett hinder i den industriella utvecklingen. Parlamentet ändrade nu privilegierna och antalet monopol sjönk i antal och en ny typ av företag kom nu i forma av aktiebolag. Den industriella tillväxten ökades och fler kunde nu starta företag (Dobb, s 147).

Den merkantilistiska politiken fördes i Frankrike under 1660-talet då Colbert, finansminister, uppmuntrade industrin genom statsunderstöd, vilket ledde till en tillväxt bl.a inom klädes-industrin. Hans näringspolitik syftade till att underlätta för en ökad tillväxt inom landet och ett viktigt led i detta var också att underlätta kommunikationsväsendet. Nya vägar och kanaler anlades av staten och förutsättningen för den ekonomiska expansionen var hela tiden att Frankrike kunde hävda sig i den internationella handeln. Colbert bildade en rad handels- och kolonikompanier i detta syfte (Rosén, s 126). Det skapades ett arbetarproletariat här liksom det hade gjort i den italienska, flamländska och engelska textilindustrin (Rosén, s 63).

Merkantilismen ledde till att staten på alla områden stödde både den inhemska tillverkningen av exportprodukter och den internationella handeln som landets köpmän stod för. Redan existerande industriföretag, manufakturer eller fabriker, uppmuntrades med privilegier, bl.a i form av ensamrätt till bearbetning av en viss råvara och staten stimulerade också till nystartande av företag. De internationella handelshusen i sin tur fick ett än större statligt stöd, vilket blev av stor betydelse för den enskilda företagsamheten (Rosén, s 24). Handelskapitalismen och finanskapitalismen kräver, en klass av industrikapitalister för att den kapitalistiska produktionen skall utvecklas (Dobb, s 135). Den nedgång i handelsmonopolen och de ökade kapitalinvesteringar som skedde över tiden var viktiga för utvecklingen mot mer handel. Samtidigt utökades kreditsystemet och privilegiebrev från statsmakterna, vilket gav möjligheter till utvecklingen mot industrimonopolen. Dessa som blev allt viktigare inslag i den merkantila statens ekonomiska politik.

I slutet av 1600-talet i England var det de dominerande godsägarna med kapitalistiska arrendatorer som anställde lönearbetare. Det var den modell som möjliggjorde omvandlingen av den engelska jordbruksproduktionen och den framgångsrika ekonomiska utvecklingen. Arrendatorerna garanterades en skälig andel av de ökade inkomsterna när de ökade sina kapitalinvesteringar (Huberman, s 54). En sådan utveckling gynnade industriproduktionen och hemmamarknaden växte, vilket blev en grund för den fortsatta ekonomiska tillväxten. Just en ökad jordbruksproduktion med ökad avkastning var alltså det som förklarade den ökade handeln bl.a via hemmamarknadens expansion. En ökad köpkraftsmarginal var nyckeln och den gavs av revolutionen inom jordbruket, som i sin tur gav industrialiseringens revolution (aa., s 56).

Kapitalismens utveckling under denna tid följde två linjer: dels fanns det en lokalhandel där stadens hantverkare tillverkade och sålde varor i det lokala området, dels fanns en fjärrhandel där avsättningen skedde på andra platsen än där produktionen skedde. För den första typen av handel krävdes inget kapital men för fjärrhandeln krävdes kapital för inköp av råvaror och avlöning av arbetskraft osv.. Det var här kapitalisten med sin kapitalackumulation kom in i bilden (Rosén, ss 19). Köpmannaklasens bildande öppnade möjligheter för handelsför-bindelser med städer i den nämaste omgivningen. Kommunikationsmedlen var här viktiga, liksom säkerheten på landsbygden, samt det behov som uppkom på olika produkter (Marx, s 173).

Just tanken på en positiv handelsbalans drev på utvecklingen att varje stat skaffade sig en egen handelsflotta, för att slippa betala dyra transportkostnader till fartygsägare. Den internationella sjöfarten dominerades av holländarna under 1600-talets början, de hade dubbelt så stort handelstonnage som samtliga andra europeiska staters tillsammans. England och Frankrike började därför en stor utbyggnad av sina handelsflotter under andra hälften av 1600-talet. I England infördes navigationsakten år 1651. Denna innebar att man förbjöd införsel av varor på andra fartyg än engelska eller det lands fartyg varifrån varorna kom. Denna förordning kom att bli vanlig även i andra europeiska länder, allt för att gynna det egna landets handel och därmed uppnå en positiv handelsbalans. Handelskompanier skapades i flera länder för att kunna bedriva fjärrhandel i Asien och Amerika. Flera köpmän tillsköt kapital gemensamt vilket finansierade de långa och kostbara resorna (Historiens huvud-

linjer 1, s 193). Samtidigt var den världsomspännande handeln som siden- och bomullstyger från Indien, te och porslin från Kina och socker från Amerika, ännu på 1700-talet ganska liten i jämförelse med Europas eget interna varuutbyte (aa., ss 233-234).

Dobb lanserade 1946 tanken på att det är klassmotsättningar som är bestämmande för både feodalismen och kapitalismen, detta tillskillnad från den teori som betonar handelskapitalet som avgörande för kapitalismens utveckling. Dobb skriver om kapitalismen, som inte endast ett system för produktion för en marknad- ett system för varuproduktion, som Marx kallade det- utan också ett system under vilket arbetskraften 'själv hade blivit en vara' som köptes och såldes på marknaden precis som varje annat bytesobjekt (Dobb, s 14). Marknaden som organisationsform ses som en skapelse av köpmän och följdaktligen av kapitalister, inte av jordbrukare eller hantverkare. Varumarknaderna och kapitalmarknaderna är de platser, där marknadssystemet uppstod och utvecklades

Köpmannakapitalets tillväxt berodde inte i första hand på handelsvinsternas utveckling, menar Dobb, utan på i huvudsak två andra faktorer: den ena var de politiska fördelar eller plundring som vissa tillskansade sig under denna period av staten och den andra faktorn var den monopolistiska makt som nu utvecklades genom olika sammanslutningar, som t.ex Hansan. Detta gav impulsen till en ökad fjärrhandel vilket var en viktig grund för den ekonomiska utvecklingen (aa., s 78).

Det var främst furstarna som gynnades av det merkantilistiska systemet, detta var huvudsyftet med den ekonomiska politiken som fördes. Undersåtarnas välstånd påverkades ej nämnvärt av denna politik. Utan för att handelsbalansen inte skulle försämras fick konsumenterna ofta de sämre varorna som tillverkats inom landet, även om bättre varor fanns att köpa utomlands. Detta var en av anledningarna till den lilla egna industriproduktionen inom länderna, vidare var bristen på kapital och teknik andra orsaker till detta förhållande. Synen på den positiva handelsbalansens betydelse för ett land, att exporten skulle överstiga importen, fick också till följd att krigen om de fria marknaderna och kolonierna under slutet på 1600-talet och hela 1700-talet i mycket kom att styras av ekonomiska motiv (Historiens huvudlinjer 1, ss 194-195).

Dobb förlägger kapitalismen som dominerande produktionssätt sent i historiens utveckling. Han menar att kapitalismen som ett särskilt produktionssätt (kollektiv produktion i stor skala i fabriker), inte kan sökas i 1100-talets västeuropa, utan långt senare, först under senare hälften av 1500-talet och det tidiga 1600-talet. Alltså inte ens under inträdet av en handel i stor skala och uppkomsten av en köpmannaklass under merkantilismen, inte under en period som kallas "handelskapitalismen" eftersom denna ej funnits enl. Dobb. Allt enl. detta betraktelsesätt över historien, där själva kapitalistklassen är avgörande för det fundamentala inflytande i samhällets produktion som behövs (aa., ss 22-24). Dobb har rätt i att en köpmannaklass inte strävar efter att förändra det grundläggande produktionssättet utan istället vill bevara det inom ramen för sitt eget ökade inflytande ekonomiskt, socialt och politiskt, men att han förlägger kapitalismen till förlagssystemets intåg innebär att han inte tar med de inslag som vunnit stort insteg i produktionen redan från handelskapitalismens inträde under 11-1200-talen. Det är viktigt att se denna långsamma förändring. Dobb har dock rätt i att ett dominerande inflytande på den sociala och ekonomiska utvecklingen av en kapitalistklass förbunden med ett kapitalistiskt produktionssätt inte uppträdde förrän under 1500-talets slut.

Andra marxistiska forskare har en liknande syn: Sweezy och Wallerstein menar att övergången från feodalism till kapitalism kom under århundradena före 1600-talet i de ekonomiskt mest avancerade områdena och det var städerna som stod för framryckningen. Där fanns handelscentra och manufakturerna. Enligt andra marxister som Dobb och Anderson sker övergången senare eller inte före 1700-talet i vart fall, och det är landsbygden och jordbruket som svarar för förändringarna (Johansson & Liedman, s 196). Sweezy och andra menar att det under handelskapitalismens skede, med framväxten av en varumarknad i större delen av världen, lades en grund för kapitalismens övertagande även av produktionen.

Vad skapade grogrunden till den ekonomiska tillväxten och kapitalkoncentrationen? Var det enskilda initiativ eller var det statens inblandning som satte fart på utvecklingen?

Liberalismen bygger på tanken på en "homo oeconomicus", dvs. en människa som är fullständigt kompetent att bedöma vad som ligger i hennes intresse, alltså vad som gynnar henne och överhuvud vad som är av värde för henne (Liedman (b), s 107). Detta skulle då i förlängningen, innebära att samhället gynnas av denna fria individualism eftersom alla medborgare i samhället gör det de är bäst på, för egen vinning i och för sig, men detta ger i slutändan ändå den maximala vinsten för alla individer i ett sådant samhälle och den bästa ekonomiska utvecklingen. Detta pga att varje producent strävar efter att göra den bästa produkten så att han får god avsättning för denna produkt.

Mot denna syn på den självreglerande marknaden eller den "osynliga handen", som Adam Smith kallar det, har kritik levererats bla. från marxistiskt håll. Kritiken mot den neo-institutionella skolans idéer gäller bl.a modellen över rationella beslut hos de enskilda individ-erna som en stark drivkraft för den ekonomiska utvecklingen. Kritiken går ut på att man ej som individ utifrån en enda norm eller regel, kan veta vad som är bäst för en själv i alla lägen, problemet blir än större om man ställs inför flera olika vla, man kan som individ ej ha full inofmration i alla lägen och välja "rätt" beslut. Denna teori kan alltså ej förklara institutionerna och deras uppkomst eller utveckling (Syll, ss 28-29).

Sambandet mellan makt och en stelnad struktur i samhället innebär också att en styrande klass i samhället inte kommer att vilja förändra institutioner så länge dessa gagnar ens egna intressen. Därav kommer ej de mest rationella institutionerna att formas i samhället och ej ekonomin att effektiviseras. Det kan t.o.m vara så att mer effektiva institutioner hindras i sin utveckling då det missgynnar den styrande klassens intressen. Det handlar mer om kontroll än om effektivitet, detta missar neoklassiska ekonomer och likaledes de som förespråkar en institutionell teori i sin analys (aa., s 30).

North menar att det är äganderätten och kontraktsöverenskommelser som utvecklar och stabiliserar ekonomins kontinuitet. Initiativen tillmätts stor betydelse för ekonomins utveckling. Det han missar, menar Syll, är dock hur makt, konflikter eller exploatering påverkar institutionell förändring eller utveckling (aa, ss 32-33). Norths modell för uppkomsten av kapitalismen menar att de institutionella ramarna ger den ekonomiska utvecklingens riktning. Lagar och äganderätt är exempel på detta som faktorer vilka främjar ekonomin genom politiska beslut. I England t.ex uppkom under 1660-1680 en finansiell revolution före den industriella revolutionen. Detta innebar att äganderätten tryggades, vilket innebar en vidgad kapitalmarknad samt ökad handel och industri. Informella regler (normer, tradition, kultur m.m..) ger enligt North en utveckling av politiska system, vilket ger effektiva ekonomiska system. Sambandet mellan politik och ekonomi ses här som viktigt. Staten blir viktig för handelsrättens, äganderättens och kapitalmarknadens utveckling. Staten agerar ej alltid rätt menar North: i fallet en central byråkrati, t.ex i Spanien eller i latinamerikanska länder innebär statens engagemang istället ekonomisk nedgång. Politisk stablilitet, institutioner, decentralisering, äganderätt som i USA och England däremot, innebär ekonomisk tillväxt. Spårbundenhet eller olika utvecklingsmönster kan ses här menar North. Institutioner minskar transaktionskostnaderna och med teknik ger detta en ekonomisk utveckling enligt Norths "stadieteori": handelsutvidgning som leder till marknadsutvidgning, vilket ger ökad arbetsdelning, som ger befolkningsökning och sist institutionell utveckling.

Vad låg bakom tanken på äganderättens betydelse för tillväxten? Fysiokraterna var den första nationalekonomiska skolan och de förspråkade "laissez-faire" eller frihandel, privat äganderätt samt frihet inom hela samhällsekonomin (Huberman, s 129). Den menade att grunden till all rikedom och allt välstånd fanns i jorden. Denna skola bildades i Frankrike i mitten på 1700-talet. Den ekonomiska liberalismen följde efter denna läran och dess upphovsman Adam Smith förespråkade frihandel och ökad arbetsdelning som medel att öka produktiviteten inom landet. Frihandel innnebar en större marknad som i sin tur ökade arbetsdelningen och produktiviteten. Detta skulle i slutändan öka nationens rikedomar (aa., ss 131-133). Den franska revolutionen innebar allt detta och etablerandet av det moderna borgerliga samhället (aa., s 142). Adam Smith såg emellertid också vad den privata äganderätten innebar för människorna: han skrev i boken "An inquiry into the Wealth of Nations", år 1776 bl.a: "I den grad som statsmakten instiftas för att skydda äganderätten, försvarar den i själva verket de rika mot de fattiga och skyddar dem som har egendom mot dem som inte har någon" (aa., s 170). Under 1700-talet med dess industriella revolution uppkom ekonomiska teorier som idag kallas "klassisk nationalekonomi", där bl.a Smith var en av förespråkarna. Enligt denna syn skulle staten ej kontrollera arbetstider eller löner och dylikt, utan istället endast koncentrera sig på att upprätthålla ordningen, dvs. skydda den privata äganderätten. Enligt denna teori var konkurrens bästa medlet för en utveckling av ekonomin, detta skulle pressa priserna, medan monopol sågs som osunt (aa., ss 175-176). Resultatet blev att fabriksägare och kapitalägare gynnades medan arbetarklassens krav på höjda löner ekade ohörda (aa., ff 183.)

I motsats till äganderättens betydelse för tillväxten kan alltså ställas den marxistiska teorins förklaring: den ursprungliga ackumulationen. Dvs. den process som skapade grunden för industrikapitalismen, ur den koncentration av rikedomar som kapitalisklassen tillskansade sig, främst genom handelns utvidgning (Herlitz, i: Huberman, s 12). Den syn som institutionella skolan och neoklassikerna och nyliberalerna har på individen (metodologisk individualism), som den som driver fram de institutionella förändringarna, tar ej med det faktumet att institutioner kräver och består av mer komplexa sociala samband än enkla rationella beslut på individnivå. Någon komplett information eller profitmaximering finns inte i verkligheten (Syll, ss 27-28).

Grunden i kapitalismen är själva kapitalförhållandet skrev Marx: mellan kapitalisten och lönearbetaren. Att kapitalet har ackumulerats på privata händer ser Marx som en av de faktorer som kan förklara kapitalismens uppkomst. Den första faktorn innebar att handeln utvidgades, att man upptäckte nya kontinenter och att monopoliseringen av produktions-medlen från 1400-talet och framåt accelererade. Den andra faktorn är uppkomsten av en lönearbetarklass (Andersen & Kaspersen, s 37).

Kapitel 6 Hur omvandlades en fattig jordbruksekonomi till ett modernt industriland?

Industrialiseringen och urbaniseringen innebär modernisering. Hur har en fattig jordbruksekonomi kunnat omvandlas till en industrialiserad modern stat? Hur har avkastningen från jordbruket kunnat räcka till för att försörja en befolkning inom industrin och människor bosatta i städerna?

Det som krävs är ekonomisk tillväxt eller inkomstökning per person (per capita), samt ekonomisk utveckling i ett samhälle, från jordbruksproduktion till ökad industri-produktion.

Förvandlingen till industrisamhället hade både en teknisk och en social sida. Produktiviteten ökade, dvs. produktionen per person och arbetsfördelningen likaså. Den ekonomiska organisationen i samhället förändrades.

Det finns i huvudsak två teorier som förklarar den ekonomiska tillväxten (och därmed kapitalismens allt större dominans under denna historiska period):

Den liberala teroin som ser ökandet av vinsterna, överskottet som centralt, att handeln genererar vinster som sparas och sedan investeras och leder till mer vinster osv.. Denna syn har bl.a Hicks, som skriver att de ökade vinsterna inom handeln, i förening med en ökning av de fasta kapitalvarorna gav upphov till den ekonomiska förändringen (aa., s 146).

Den marxistiska teorin som ser produktionen och uppkomsten av borgarklassen som det viktiga: att produktivkrafterna utvecklats, vilket gör att arbetarklassen formeras och kapitalismen som system etableras (Metodövningar i historia 1).

Den första teorin implicerar ett fritt varuutbyte mellan två parter vilka båda får fördelar av bytet. Komperativa fördelar mellan olika länder/personer osv.. ger upphov till allas vinst enligt denna syn. Handeln blir motorn i denna tillväxtmodell. Centrum för denna tillväxt blir handelscentra som historien givit exempel på, t.ex Genua på 1200-talet, Venedig på 1300-talet, Antwerpen på 1400-talet, Amsterdam på 1600-talet, London på 1700-talet, New York idag.. Det ger en individualistisk syn, där individens rättigheter blir viktiga. Liksom i den institutionalistiska skolan som bl.a North förespråkar, eller som i Braudels (företrädare för den franska sk. Annales-skolan) betoning på handelns och institutionernas roll för kapitalismens utveckling. Braudel har liksom flera företrädare för Annales-skolan studerat de inre sambanden mellan enskilda samhällsnivåer och ej de strukturella förändringar som sker mellan olika produktionsstadier i historien. Han tycks dock uppfatta externt betingade konjunkturväxlingar (t.ex införsel av ädelmetaller i varierande omfattning) och de nya merkantilistiska institutionerna bl.a genom ökad fjärrhandel, som de viktigaste drivkrafterna för övergången från feodalismen till kapitalismen (Kristiansen i: Inledning; Brenner, s 4).

Samma förklaring finns i Webers teori som betonar den privata äganderätten, fri arbetsmarknad, fri handel med vissa lagar som gynnar denna handel osv.. Alla faktorer som anses ge upphov till kapitalismens uppkomst och till ekonomisk tillväxt. Det Weber tillför är den kristna etiken, vilken förespråkar arbetsmoral (det lutherska arvet) och sparsamhet (kalvinismen). Protestantismens roll för kapitalismens uppkomst under 15-1600-talen har varit en debatt alltsedan Webers tes att etiken inom denna del av religionen befrämjade den ekonomiska utvecklingen. Det är sant att den nya tidens anda under 1600-talet i Europa verkade inspirerande på den ekonomiska utvecklingen, speciellt den nya definitionen på ränta. Att det ansågs mer acceptabelt nu att låna ut pengar mot ränta för att investera i produktiva företag (Idé och samhälle, s 177). Den institutionella teorin följer ur den liberala teorin: regler, lagar och statlig kontroll garanterar marknadens tillväxt om dessa institutioner främjar handeln och det fria varuutbytet.

Det som krävs är en förutsättning för ökad handel och den kan vi finna i de tendenser som feodalsamhällets upplösning innebar. Det fanns incitament för att öka handeln i och med den ökande förlagsverksamhet som uppträdde i Västeuropa, samtidigt som ett borgerskap fann det lägligt att frigöra sig allt mer från de feodalherrar eller länsherrar som tidigare styrt allt i samhället, dvs. både produktivkrafter och produktionsförhållanden samverkade för att handeln utbredning och tilltagande skulle bli möjligt. Det innebär samtidigt att institutioner blir viktiga för samhällenas förändring precis som institutionalismen säger, men det sker efter det att nya produktionsförhållanden och produktivkrafter skapats, inte före. Det måste ges förutsättningar för att dessa nya institutioner skall uppkomma först, därefter kan institutioner skapas som bevarar det nya produktionssättet så långt det går. I och med formandet av finansmarknad, allmänna lagar, privat äganderätt, arbetsmarknadsregleringar, lönearbetets reglering osv.., så kan kapitalismen som produktionssätt stärkas och bevaras över tiden.

Den andra teorin, som förklaring till ekonomiska tillväxten, innebär att produktionsförhåll-andena ger förutsättningarna, tillsammans med utvecklingen av produktivkrafterna, för ett nytt produktionssätt. Eller om man vill, det ges förutsättningar för kapitalackumulation genom de nya klassbildningar som sker efter feodalismens nedgång. Utan dessa nya klasser i samhället skulle aldrig handeln utvecklats, eller kapitalackumulationen överhuvudtaget. Det är alltså inte en spontan handel som uppkommer, som den liberala teorin utsäger, utan istället bestämmande grundförutsättningar i samhället, dvs. nya produktionsförhållanden, som möjliggör denna ökade handel. Det finns ingen automatik i ökad handel, utan bakomliggande förklaringar helt enkelt.

Den marxistiska teorin menar att vinsterna från produktionen används som kapital till nya produktionsmedel: maskiner, byggnader osv.. Överskottet som produceras kontrolleras av kapitalägarna och detta ger upphov till klasskampen. Kontrollen över arbetet är den springande punkten i teorin: när kapitalägarna under manufakturskedet på 1700-talet runtom i Europa fick kontrollen över produktionsfaktorerna (arbetskraft, (real-) kapital och naturtillgångar samt teknik) blir samhället kapitalistiskt enligt denna definition,

Det kan sägas att när kontrollen över produktivkrafterna genomförts, av produktionsförhåll-andenas konstitution, är produktionsförhållandena redo att gripa sig an uppgiften med att styra utvecklingen mot en total kapitalism eller ett samhälle format av de idéer som kan sägas vägleda den kapitalistiska tanken i dess totalitära, genomgripande form.

De många olika förklaringarna som handelns ökning, ädelmetallinflöde, den protestantiska etiken, fallande reallöner som gav större vinster för kapitalägarna med åtföljande investeringar, minimal styrning från staten som gav ökad frihet för handel och indsutri osv..., alla dessa förklaringar ingår i en samlad förklaring av kapitalismens genombrott, men de kan inte sägas vara tillräckliga eller nödvändiga tagna var för sig. Det är just tanken i marxismen: att den ändrade samhällsstrukturen är avgörande för genombrottet (Kristiansen i: Inledning; Brenner, s 5). Förklaringen att produktiviteten ökade under 16-1700-talen i Nederländerna och i England, vilket gav följdverkningar för den industriella revolutionen, är ingen förklaring till detta fenomen, enligt marxistisk teori, utan endast en beskrivning av den faktiska händelse-utvecklingen. Brenner och andra marxister betonar i stället ett studium av de sociala förhållandena (aa., s 7) eller av samhällsformen. Dobb skriver att om inte den ekonomiska miljön är gynnsam, innan den ekonomiska utvecklingen nått ett visst stadium, finns troligen varken den slags skicklighet eller medlen, materiella eller finansiella, för att göra projekten (de tekniska framstegen inberäknade) ekonomiskt möjliga. Industrins utvecklingsnivå satte en gräns för de uppfinningar som kunde göras samtidigt som den inspirerade till uppfinningarnas tankar (aa., ss 221-222)

Kapitalackumulationen skedde genom en omfördelning av äganderätten till borgarklassen, samtidigt som en koncentration av ägandet på ett färre antal genomdrevs. Ägandet ökade på grund av köp av egendomar men framförallt genom att köpa billig egendom och sedan sälja den dyrare efter en viss tidsperiod. När värdet stigit innebar detta en ökad vinst, eller egentligen att kapitalvärdet hade ökat under en viss tidsperiod (Dobb, ss 149-150). Detta sker under feodaltidens upplösning. Ändrade produktivkrafter, inklusive tekniska uppfinningar och incitament för marknadsutvidgning förklarar mycket av den ekonomiska utvecklingen under den industriella revolutionens tidevarv.

Feodalismen var, som vi sett, ett länsväsende som behärskade hela Europa, under stora delar av medeltiden. Det var ett hierakiskt lojalitetssystem med förpliktelser och ansvar. Överst satt kungen, sedan vasaller (länsherrar), undervasaller och underst bönderna och de livegna (ofria arbetare) på godsen och jordlotterna. Bönderna betalade skatter i natura, alltså i form av olika varor från sitt jordbruk, till sina länsherrar. North skriver att feodalismen med godssystemet innebar att folk fick beskydd som de behövde under oroliga tider. Samtidigt innebar det att säker tillgång på arbetskraft fanns att få för länsherrarna, speciellt under tider med liten befolkning som under medeltidens början. Arbetskraften ökade sedan genom befolknings-ökningen, och under 1200-talet var denna ökning en viktig orsak till marknadsekonomins uppsving. Befolkningsökningen under 1000-1200-talen i medeltidens Europa innebar att lönerna till arbetskraften sjönk, och till att mer odling av ny jord kunde ske. Dessa saker gjorde att en växande marknad för försäljning av jordbruksvaror uppstod.

Douglass North och Robert P. Thomas menar att de institutionella faktorerna förklarar Europas ekonomiska tillväxt. Dessa insitutionella faktorer kan man se redan från 1300-talet och framåt. Det var saker som förbättrade kommunikationer, infrastruktur (vägar), kreditväsen (växlar, checkar), jordbrukspolitiken och fackföreningar (gillen, skrån) som spelade en stor roll för den ekonomiska tillväxten.

Effektiv ekonomisk organisation är enligt författarna orsaken till den ekonomiska tillväxten. Äganderätten var viktig: individernas ekonomiska incitament att investera ökades av att de ägde sin jord själva eller sin egen verkstad.

Att godssystemet med ofria arbetare slutligen försvann menar North berodde på att marknadsekonomin ökade. Att handeln ökade samtidigt som äganderätten stärktes till jorden. North har skrivit om den effektiva organisationen som avgörande för att ge individen ekonomisk motivation, där människorna strävar efter att öka sin egen vinst i sitt jordbruk eller i sin verkstad Detta ledde också till en total ekonomisk tillväxt i ett land eller i ett område. North menar också att en stark stat var en drivkraft för marknadesekonomins utveckling. Staten var viktig för att minska den osäkerhet eller kostnad det innebar att transportera t.ex gods i oroliga trakter eller med långsam flodtransport. Allt detta som var en verklighet för köpmannen under medeltiden, innan utbyggd infratruktur (vägar, kanaler osv..) hade byggts.

North menar alltså att regler, lagar och statlig kontroll garanterar marknadens tillväxt, om olika institutioner följer den liberala teorin och främjar handeln och det fria varuutbytet. Institutioner och politiska system under 1660-1680-talen främjade den ekonomiska utvecklingens riktning. Lagar som äganderätten främjade ekonomin genom politiska beslut. I England uppkom en "finansiell revolution" före den "industriella revolutionen". Äganderätten tryggades under denna period, vilket ledde till en vidgad kapitalmarknad samt en ökad handel och industriell verksamhet. Staten blev viktig för handelsrättens, äganderättens och kapital-marknadens utveckling. Politisk stabilitet, institutioner, decentralisering och äganderätt i ett land, innebar ekonomisk tillväxt. Effektiva insitutioner minskade kostnaderna för att köpa och sälja varor på en marknad och tillsammans med teknik gav detta en ekonomisk utveckling enligt Norths "stadieteori": handelsutvidgning ledde till en marknadsutvidgning, vilket gav ökad arbetsdelning (en effektivare produktion av varor och tjänster), som ledde till befolkningsökning och institutionell utveckling mot ett kapitalistiskt system.

Pålsson Syll har en annan syn och menar att den ekonomiska tillväxten tvärtom kom före institutionernas utveckling i samhället, under medeltiden. Syll menar att faktorer som marknadsutvidgning, befolkningsökning, tekniska framsteg, innovationer m.m., gav upphov till kapitalismens utbredning i första skedet. Faktorer som sedan gav upphov till institutionella förändringar vilka North pekar på, som utökad äganderätt, handelns och marknadsekonomins utvidgning.För Syll är de materiella förutsättningarna avgörande för den ekonomiska tillväxten och kapitalismens inträde på scenen, medan det för North blir de politiska faktorerna som blir avgörande. Syll menar att de ökade vinsterna (den sk. kapitalackumulationen) var orsaken till kapitalismens uppkomst, inte effektivare institutioner.

Den samlade syntesen av båda dessa synsätt där både institutioner och kapitalackumulation tas med, kan sägas vara den vanliga förklaringen till den ekonomiska tillväxtens förändringar över tiden: under medeltiden (det feodala samhället) gick all skatt och ränta som bönderna betalade till feodalherren eller kungen till lyxkonsumtion i stort sett. Detta förändrades under senmedeltiden, på 1200-1300-talen, och ett sparande uppstod ur de ökande vinsterna från jordbruket och den ökade handeln. Vilket i sin tur gav ökade investeringar i jordbruk och i byggande av fler fartyg och maskiner. 1500-1600-talens handelskapitalism skapade ökade rikedomar från kolonier till de europeiska länderna och idéer om samlande av pengar på hög (bullionism), samt idén att den positiva handelsbalansen var viktig för en nations rikedom, ökade på denna utveckling.

Det var en långsam process som efter flera århundraden ledde till den moderna industristaten först i västvärlden (Europa och USA), för att sedan spridas till allt fler länder under 1800-1900-talen.

För att ekonomisk tillväxt skall bli möjlig krävs ekonomisk utveckling. Ekonomisk utveckling kan sägas vara sektorsförskjutning. När man talar om modern tid, dvs. när industrin börjar dominera över jordbruket som den mest betydelsefulla faktorn i samhället, kan detta ses som en sektorsförskjutning från jordbruket till industrin i mitten på 1700-talet i västvärlden.

Det kan även kallas ekonomisk sturkturförändring eller omfördelning av sysselsättning och produktion mellan olika produktionssektorer (Andersson-Skog & Krantz, s 65).

Det finns olika förklaringstyper eller teorier kring denna sektorsförskjutning, t.ex:

Strukturella förändringar, t.ex en övergång från ångan till elkraft under 1920-talet (Ekonomisk historia, s 89)

Ekonomisk tillväxt där BNP (P) kan beskrivas enligt formeln: P=f(K,L,N,T,r), dvs. kapital, labour (arbetskraft), naturtillgångar, teknisk förändring samt residual (en sorts restpost).

3. Demografiska strukturers påverkan: arbetskraftsutbudets förändringar

Alla dessa faktorer var för sig eller sammantaget kan sägas vara viktiga för att åstadkomma ekonomisk tillväxt. T.ex kan förändringar i arbetskraftens organisation (punkt 2 ovan) ge bättre förutsättningar för en ökad produktivitet, vilket då leder till högre ekonomisk tillväxt osv..

Under 1700-talet skedde inträffade en förändring i den ekonomiska tillväxttaktens ökning, det var då marknadssystemet och kapitalismen kan sägas ha etablerats som dominerande produktionssystem i västvärlden. Vad gav ekonomisk tillväxt i Västeuropa under 1700-talet, under den "industriella revolutionen"? Denna fråga ställs ofta av ekonom-historiker och de brukar framhålla flera olika faktorer, men mer sällan bara en avgörande faktor, eftersom ekonomisk tillväxt är ett mycket komplicerat skeende.

Geologiska faktorer: jordmån och naturtillgångar. Som t.ex England innehade, och vilket kan förklara varför detta land inledde den industriella revolutionen på 1770-talet.

Politiska förklaringar: merkantilismen eller handelskapitalismen som under 1300-talet innebar att staten expanderade och att handelsuppsvinget, med utökade marknader, tog fart i Europa.

Ekonomiska faktorer: kolonialismen som under 15-1800-talen gav en helt ny ekonomi för flera europeiska länder, med ökade inkomster och rikedomar.

Religiösa faktorer: protestantismen, den kristna etikens betydelse, med dess tankar på arbetsmoralen och sparsamheten. Den nya synen på att rikedom var något bra, vilken började dyka upp på 1600-talet, var en viktig faktor.

Juridiska förklaringar: den privata äganderätten och andra institutionella faktorer anses ha spelat en avgörande roll för den ekonomiska tillväxten.

Sociala strukturer: klasser som bildades under industrialiseringen, med fria lönearbetare, ses som viktiga för att förklara att den ekonomiska tillväxten ökade. Kapitalisterna eller ägarna av fabrikerna använde lönearbetarna i produktionen.

Tekniska faktorer: uppfinningar, som den klassiska "Spinning Jenny", textilmaskinen som ökade produktionen mycket av textilier och tyger i England och ångmaskinen år 1776, ses som viktiga saker som hände.

Det är troligen så att det finns flera förklaringar till övergången till industri och kapitalism som Bladh skriver: ideologiska (reformationen, frihandel osv..), tekniska (ökad produktivitet m.m..), sociala (klasskampen), institutionella (egendomsrätten), naturliga (geografin, befolkningen osv..). Samtidigt är det så att ingen ekonom-historiker torde förneka att det förekommit ett växelspel mellan olika faktorer, även om någon faktor ofta sätts främst som primär. Ingen skulle t.ex förneka att moderniseringen inbegriper tekniska förändringar och framsteg, vad som sedan tvingat fram den nya tekniken kan då hos olika författare ansetts bero på olika orsaker (Bladh, ss 14-15).

Förenklat kan man säga att det finns två huvudteorier som förklarar den ekonomiska tillväxten:

Den liberala teorin som ser de allt större vinsterna som viktigast. Att handeln genererar vinster vilka sparas och sedan investeras och leder till mer vinster osv..

Den marxistiska teorin som ser produktionen och uppkomsten av borgarklassen som det viktiga. Att produktivkrafterna (tekniken, verktygen m.m..) utvecklades, vilket ledde till bildandet av en arbetarklass och att kapitalismen som system etablerades.

Den första teorin visar på ett fritt varuutbyte mellan två eller flera parter, vilka alla får fördelar av bytet. Handeln blir motorn i denna tillväxtmodell. Man kan se exempel på detta i de handelscentra som historien givit exempel på: städer som Genua på 1200-talet, Venedig på 1300-talet, Antwerpen på 1400-talet, Amsterdam på 1600-talet, London på 1700-talet, New York på 18-1900-talen. Det är en individualitsisk syn, där individens rättigheter blir viktiga. Den privata äganderätten, fri arbetsmarknad och frihandel gynnar handelns utveckling. Alla dessa faktorer anses enligt den liberala synen ge upphov till kapitalismens uppkomst och till ekonomisk tillväxt.

Den marxistiska teorin menar att vinsterna från produktionen används som kapital till nya produktionsmedel, maskiner, byggnader osv.. Vinsten eller det sk. mervärdet ger upphov till de rikedomar som skapas och ökar över tiden. Överskottet som produceras kontrolleras av kapitalägarna och detta ger upphov till klasskampen. Kontrollen över arbetet är den viktiga punkten i denna teori. När kapitalägarna under fabrikernas framväxt på 1700-talet runtom i Europa fick kontroll över produktionsfaktorerna (arbetskraft, kapital och naturtillgångar) blev samhället kapitalistiskt.

Enligt denna syn var all historisk utveckling beroende av den materiella produktionen. Om avkastningen på kapitalet (kapitalackumulation) ökades, skulle också tillväxten öka.

En variant på denna förklaringsmodell till kapitalismens uppkomst av Wallerstein, utsäger att kapitalismen utvecklades genom en långsam process under 1250-talet fram till 1500-1600-talen i Europa bl.a genom:

lagen-rätten

expansionen (imperialismen) från centrum (de stora handelscentran i Västeuropa) till periferi (länder, mindre städer utanför detta centrum), vilket ökade världsekonomin

Wallenstein ser en internationell arbetsdelning där statsuppdelningen lägger grunden för den ekonomiska världsordningen, där de färdigproducerande länderna profiterar på de mer underutvecklade råvaruproducerande länderna i periferin. Klasstrukturer bestämmer ordningen och han ser även lönearbetet inom centrum som en form av utsugning (Kristiansen i: Brenner, ss 16-17).

Kapitel 7 Industrikapitalismen

"Industrialismen betecknar uppkomsten av ett fabrikssystem, där teknik och forskning tillsammans med näringslivets organiserande förmåga leder till en massfabrikation, en produktion i en omfattning som tidigare var okänd och dessutom till en väsentligt lägre kostnad" (Lagerqvist, s 252). En förutsättning för den industriella ekonomins framväxande var tillgången på arbetskraft, att denna erhölls genom de många reformer inom jordbruket. Bl.a genom större enheter och moderna odlingsmetoder. Därmed ökade livsmedels-produktionen samtidigt som många småbönder blev arbetslösa och kunde anställas i fabrikerna (aa., s 253). Varifrån kom dessa resurser överhuvudtaget från början, som kunde starta denna process av industrialisering?

Kapitalet till den nya industrin kom från handeln, inklusive erövringar, piraträder, plundring och exploatering (Huberman, s 145). Dessutom var arbetskraften viktig och för att få dessa människor till industrin måste man beröva dem deras vertyg och jord (aa., s 146).

Ekonomisk tillväxt eller ökad produktivitet är ett utmärkande drag under den industriella revolutionen. Begreppet brukar definieras som en ökning av den totala produktionen av varor och tjänster per individ under ett år i ett land: BNP per capita, mätt i fasta priser så att prisförändringar inte tillåts påverka förloppet. Dvs. mer och mer resurser tillförs varje individ och resultatet blir en ökad levnadsstandard. Den totala konsumtionen i landet ökar liksom investeringarna som blir allt större, vilket i sin tur ökar mängden realkapital (maskiner och byggnader), vilket ger utrymme till ytterligare produktionsökningar. Ekonomisk tillväxt kan alltså ses som produktionskapacitetens utveckling. Ekonomisk tillväxt brukar uttryckas som årlig procentuell förändring av BNP per capita; ju högre procentsats desto starkare tillväxt, men den utttrycker inte välfärd eftersom t.ex inkomstfördelning inte syns i detta mått (Andersson-Skog & Krantz, ss 64-65).

Egendomslösa ur arbetarklassen behövdes för den industriella kapitalismen (aa., s 154) och åren 1750 till 1850 var industrikapitalismens tillväxtperiod (Lis & Soly, s 25

Den industriella revolutionen i England från mitten av 1700-talet var en följd av den sociala revolution som startade redan på 12-1300-talen och framåt i Västeuropa, med ökad handel i de små stadstaterna som Gent, Florens, Venedig, Brügge osv.. Det var först med den mekaniserade produktionen eller massproduktionen som industrikapitalismen kunde etableras och det kapitalistiska produktionssättet spridas på alla plan i samhället och till alla världens hörn. Just den större tillgången på kapital och att omsättningskapitalet ständigt återinvesterades i kombination med att det fasta kapitalet, lösgjordes med hjälp av de utvecklade kapitalmarknaderna är det som gav England, Holland och Frankrike möjligheter att under första hälften av 1700-talet genomföra de ekonomiska förändringarna (Hicks, ss 147-148).

I England uppstod den moderna industrialismen under slutet av 1700-talet. Den industriella revolutionen innebar framförallt att det mänskliga arbetet började att ersättas med maskiner, detta kunde ge mer produktion och en uppkomst av en storindustri för konsumtionsvaror och ej som tidigare mest lyxvaror. Textilindustrin var den som först utvecklades i landet, ull och ylletyger ersattes alltmer av bommullstillverkning (Historiens huvudlinjer 2A, s 26). Flera uppfinningar följde slag i slag vilka höjde produktiviteten. Järnframställningen blev också inriktad på massproduktion och det kunde ske genom olika uppfinningar där man ersatte träkol med stenkol i England på 1780-talet. Detta innebar att man ej var beroende av skogar längre för järnframställan och detta i samverkan med den nya kraftkällan ånga; ångmaskinen, blev starten för industrialiseringen. Att allt detta kunde ske berodde på flera olika faktorer i England, som att det fanns råvarorna tillgängliga, goda sjökommunikationer, en industriell tradition, inga regleringar eller restriktioner på uppfinnare, men främst fanns det kapital i landet. Detta kom från förmögna jordägare, från köpmän som tjänat pengar genom handeln och från de egna industrierna. Även kapital från Holland lånades i stor utsträckning för den engelska industrin och privata banker förmedlade också lån inom landet till industrin. En arbetskraft behövdes också och denna fanns inom den gamla förlagsindustrin och i manufakturerna (aa., ss 28-29).

En viktig faktor för maknadsutvidgningen var det faktum att man inte längre enbart såg marknadens utveckling som viktig, utan att de ekonomiska regleringarna också var essentiella för ökade vinstmarginaler (Dobb, s 166) och detta kunde ske genom en ökad statlig inblandning. Denna syn skiljde sig från de klassiska ekonomernas syn på ekonomin under slutet av 1700-talet och från den tidigare merkantilistiska skolans tankar.

Att den industriella revolutionen i England kanske inte var ett så markant stegring i ekonomisk tillväxt har senare tids forskning visat, det var en mycket svagare tillväxt och mer gradvis sådan än man trott tidigare. Den största skillnaden mot tiden före "revolutionen" inom industrin, låg istället i den stora förskjutningen av arbetskraft från jordbruket till industrin. Det faktumet kvarstår dock att stora ökningar i producerad mängd och ökad produktivitet kan ses i vissa industrigrenar som bomullstextilier och järnvaror. Den viktiga skillnaden mot tidigare forskning är att man nu ser händelsen i England som en gradvis tillväxt, liksom i t.ex Frankrike och Tyskland, och inte som ett språng eller en "revolution"längre (Bladh, ss 120-121). Den vanliga synen på den industriella revolutionen som en snabb industrialisering med hög tillväxt och stigande levnadsstandard har alltså idag mer blivit en bild av en långsam och gradvis ökning av den industriella produktionen, och en långsam levnadsstandardförbättring för männniskorna. Länder behöver inte genomgå en snabb fas av industrialisering och modernisering för att bli det moderna samhället, det kan också ske genom en långsam övergång från jordbruk till industriarbete och stadsboende (aa., s 124).

Ångmaskinen som började användas i industriell prioduktion från 1770-talet, är ett viktigt exempel på en ny produktivkraft som gav fabrikssystemet en skjuts framåt. En effektivare organisering av produktionen genomfördes, vilket gav utrymme för en övergång från jordbrukssektorn till industriarbete för fler människor. Arbetsfördelningen ökade också, detta både pga ökad efterfrågan på arbetskraft och ökad tillgång genom befolkningsökningen i England under denna tiden, liksom en ökad produktion (Huberman, s 157). Förbättringar sekdde även inom jordbruket och man kan tala om en revolution även här liksom inom industrin. Införandet av andra eller nya grödor samt nya verktyg, plogar, harvar osv.., innebar en markant ökad avkastning. Befolkningsökningen gjorde jordbrukssatsningar ännu mer lönsamma. Dessutom tillkom en revolution inom transportväsendet med kanaler, järnvägar, bättre vägar osv.. Speciellt under 1700-talet i England växte produktionscentra upp vilka krävde snabbare och bättre transporter (Huberman, ss 157-160). Alla viktiga faktorer samverkade, dvs. produktivkrafter och produktionsförhållanden.

I kapitalteorin skriver Marx att det mest grundläggande förhållandet under kapitalismen är att den materiella produktionen sker i en form av varor, och att det är denna varuproduktion med inriktning på en ökning av värdet som är kapitalismens djupaste hemlighet (Andersen & Kaspersen, s 43). Marx menade att värdet av en vara bestämdes av det totala arbetet som läggs ner i produktionen av denna var. Den del av arbetstiden som går utöver den lön arbetaren får för sitt arbete är mervärdet säger Marx, det är obetalt arbete eller kapitalistens vinst. Tillägnandet av produktionsmedlen är källan till de vinster och kapitalräntor och avkasningar som går till kapitalägarna (Huberman, s 195). Marx menade just att uppkomsten av en arbetarklass var en nödvändig förutsättning för industrialiseringen. Det innebar att det fanns ett ständigt arbetskraftsutbud tillhands (Herlitz i: Inledning; Huberman, s 13). En övergång från feodalismen till kapitalismen åstadkomdes därför att det både fanns nya produktivkrafter och en revolutionär klass (bourgeoisin), (Huberman, s 200).

Under det oroliga 1830-talets början ville man i England visa reformvilja för att inte drabbas av samma revolution som i Frankrike. Medelklassliberalismen koncentrerade sig främst på att få spannmålstullarna avskaffade och att genomdriva frihandeln. Spannmålstullarna ökade levnadskostnaderna, lönerna och hindrade exporten till England från andra länder. England hade också svårt att sälja sina industriprodukter till andra länder pga tullsystemet. 1846 avskaffades de flesta tullarna och lite senare även navigationsakten (Historens huvudlinjer 2A, s 53). Under 1800-talet fortsatte industrialiseringen, järnvägsnätet utbyggdes snabbt i England under 1830- och 1840-talen. Sparandet hade blivit stort under föregående perioder av kapitalackumulation och när investeringarna nu sköt fart ökade också arbetstillfällena. Detta gav ökad efterfrågan även på material, som sten, tegel, timmer osv.. Detta var industriali-seringens andra fas. Järnvägarna innebar bättre transporter, en mer enhetlig marknad uppstod, det var lättare att förflytta varor och människor till olika städer eller platser i landet. Urbaniseringen underlättades av detta. Ångkraften började alltmer att användas i sjöfarten. Tonnaget ökade nio gånger för brittiska fartyg mellan åren 1870 till 1900. USA hade varit jämbördig en period men halkade efter pga inbördeskriget och den geogragiska expansionen västerut, därför hade Storbritannien halva världstonnaget av ångfartyg på 1890-talet och dubbelt så mycket som USA (Bladh, ss 138-139).

Befolkningen steg från ca. 200 miljoner år 1815 till 300 miljoner år 1870, USA:s stegring var ännu större från 8 till 40 miljoner. Jordbruket var fortfarande den dominerande näringsgrenen fram till slutet på århundradet och dess förändringar kan sägas ligga bakom den befolkningsöknings som skedde. Jordbrukstekninken utvecklades bl.a med skördemaskiner, tröskverk, fabriksgjorda plogar m.m.. Det gamla treskiftesjordbruket hade ersatt från mitten av 1800-talet med nya växtföljder: vete-rovor-havre-klöver. Konstgödningsindustrin kom också igång från 1820-talet vilket spädde på utvecklingen mot allt högre avkastning från jordarna som brukades. Dräneringssystem utbyggdes och från 1840-talet i England fanns fabriker som massproducerade dräneringsrör. Inhängnadsrörelsen fortsatte och storgods-ägarna effektiviserade driften bl.a genom de tekniska landvinningarna, och kunde producera livsmedel i stor skala till den växande befolkningen i industristäderna. Frankrike dominerades fortfarande av småjordbruken och ingen större förändring skedde förrän under 1850-talet då den utbyggda infrastrukturen med fler järnvägar innebar en ökande vete- och vinproduktion. I USA dominerade bomullsproduktionen och den steg markant då efterfrågan från bl.a England var stor under denna tiden. Maskiner för bomullsrensing underlättade mycket den ökade produktionen av bomull. 1790 prodducerades 650 tom bomull och i slutet på 1850-talet var produktionsökningen enorm: 750 000 ton (Historiens huvudlinjer 2A, ss 30-34).

Kolproduktionen steg markant under perioden 1800-1870 främst i England men även i länder som Tyskland och Frankrike. Denna kolproduktion är en värdemätare på hur stor användningen var av den nya energikällan: ångkraften. Denna ersatte alltmer vattenkraften som huvudkraftkälla från mitten av 1800-talet. Järnhanteringen ökade, England producerade år 1800 156 000 ton jän och år 1860 3,8 miljoner ton. En kemisk industri växte fram: tänstickor, användning av gas för belysning och värme m.m.. Transportväsendet förbättrades avsevärt under denna perioden med kanaler, nya vägar och i USA fick just kanalerna stor betydelse för att knyta samman det stora landets olika delar med varandra. Här kom också de första ångbåtarnas betydelse fram som en viktig del i kommunikationsväsendet i landet. Järnvägsnätets utbyggnad var stor, Englands första byggdes 1825. Frankrike började bygga sina järnvägar på 1840-talet, USA öppnade sina första järnvägar på 1830-talet men fick sedan en enorm utbyggnad i antal kilometer järnväg som var större än övriga europeiska länders

Fram till 1870-talet: man hade då 90 000 kilometer järnväg, t.ex jämfört med Englands 28 000 kilometer. En annan viktig kommunikationsfaktor var utbyggnaden av telegrafsystemet under 1850-1860-talen, speciellt över Atlanten. Det var dock bara Belgien och England som år 1870 kan sägas ha varit länder vars produktion till övervägande del utfördes av maskiner. Övriga länder i västvärlden hade bara börjat sin industrialisering av näringslivet. I Frankrike,USA och Tyskland hade man gruvor och industrier men önnu övervägde jordbruket, handeln, hantverket och hemindustrin hör (aa., ss 35-38).

Stålframställningen förbättrades under 1850-60- och 70-talen genom Bessemer-, Siemens-Martin och Thomasmetoderna. Detta gjorde att billigt och bra stål kunde produceras. Att kemiska framsteg var viktiga bl.a för konstgödning har vi sett och även de framsteg som gjordes inom electricitetsvetenskapen var viktiga som grund för den tekniska och industriella förändring som nu gjordes. Produktion av elekticitet skedde i stor skala från 1860-talet efter bl.a Maxwells utveckling av elektromagnetisk strålning, och att överföra elektricitet över långa avstånd löstes också senare genom transformaton. Detta gav upphov till en "andra industriell revolution" likt den som ångmaskinerna hade inneburit. Elektricitet i hemmen kom i och med konstruktionen av glödlampan av Edison. En grund för att utveckla telefonen var strömmen och Bell tog 1876 sitt första patent på denna uppfinning. Strömmen var ocskå en förutsättning för förbränningsmotorns yillkomst, då principen var att låta en gnista antända en gasblandning. De lättare motorerna utvecklades från 1880-talet och den första funktionsdugliga bilen byggdes vid samma tidpunkt av Benz och runt sekelskiftet startade Ford sin biltillverkning. Att petroelum eller olja kunde användas som bränsle till fordons förbränningsmotorer gav också upphov till en oljeindustri i slutet av 1800-talet, från början användes oljan mest till belysning och uppvärmning och till faktygsmotorer, senare blev det viktigare för bilindustrin under 1900-talet. Gummi hade använts till skosulor osv.., inom beklädnadsindustrin ända sedan 1820-talet i Europa men under slutet av århundradet började man även att göra bildäck (aa., ss 90-94).

Frankrike var ett till övervägande del agrart land och mycket mindre urbaniserat än t.ex England eller Holland på 1700-talet. (Bladh, s 152). Frankrike vid tiden för revolutionen 1789 var ett ekonomiskt mycket splittrat land. Tullar skilde de olika landsdelarna ifrån varandra och skatterna var olika för olika områden och skattebördan var tyngst att bära för bönderna. De sociala missförhållandena samt den franska konjunkturens utveckling under 1700-talet var utlösande faktorer till den franska revolutionen. Utrikeshandelns uppsving hade gjort kömannaklassen förmögen men samtidigt hade stigande skatter och prisstegringar gett försämrade villkor för löntagarna i städerna och för bönderna i landet. Dessutom var det statsfinansiella läget bekymmersamt med en stor statsskuld, hälften av alla inkomster till staten gick åt till att betala räntorna på stadsskulden (Historiens huvudlinjer 2A, ss 15-16).

Utvecklingen i Frankrike följde under 1700-talet troligen samma nivå som Storbritanniens vad gäller tillväxt i produktion och handel. Sedan skedde en nergång i slutet av århundradet i Frankrike då indsutriproduktionen inte utvecklades i samma grad som i Storbritannien. Tillväxten tog sedan åter fart under 1800-talet och t.ex så ökade kolproduktionen från 12 miljoner ton på 1810-talet, till 5 miljoner ton år 1847. Man använde mer vattenkraft i landet eftersom koltillgången inte var så stor. Ångkraften var också ett alternativ som användes och antalet ångmaskiner ökade från 600 år 1830 till 32 000 år 1875. Järnverken och dess produktion av tackjärn hade år 1860 stigit till 583 000 ton och en grund hade lagts för maskin- och verkstadsindustrin. Landet sälde fler maskiner till andra länder än de importerade maskiner vid 1850-talet. Det utvecklades en mekanisering även av den inhemska texitlindustrin under denna perioden. Frankrike hade ett varuexportöverskott under perioden 1820-1848. Under andra halvan av 1800-talet fortsatte den industriella expansionen i landet med bl.a utbyggnaden av järnvägsnätet och telegrafnätet.1860-70-talen innebar att de nya metoderna för järnframställning infördes: Bessemer- och Martin-teknikerna och utrikeshandeln ökade. 1880-talet innebar en stagnation i fransk ekonomi men trots detta ökade fransk ekonomi snabbare än brittisk 1870-1913. 1890-talet kom en allmän ekonomisk uppgång återigen och bl.a var landet världens största exportör av bilar vid första världskrigets utbrott (Bladh, ss 159-160).

USA:s stora industriella tillväxt från 1860-talet fram till första världskriget berodde på hemmamarknaden. Den snabba befolkningsökningen och de fler konsumenter som fanns bidrog till detta. Produktiviteten steg av alla nya invandrare i arbetsför ålder. Indsutrin skyddades av skyddstullar och en enhetlig marknad gjorde det lättare för företag som massproducerade varor att uppstå. Antalet industriarbetare femdubblades mellan åren 1849-1899. Kolproduktionen är en indikator på den snabba induustriella expansionen i landet: på 1860-talet var Storbritanniens produktion fyra gånger så stor som USA:s, vid1910-talet hade USA gått om Storbritannien i porduktion av kol. BNP ökade också snabbare i USA genom att deras stora folkmängd gjorde dess industriproduktion överlägsen andra länders. Även prod-uktionen per invånare (BNP/invånare) var större än konkurrentländernas. Storbritanniens BNP ökade med 1,9 % per år mellan år 1870-1913 och BNP/invånare med 1,0 %, medan USA:s ökade med 3,9 % respektive 1,8 % per år. En viktig industri var köttindustrin som vilade på boskapsuppfödningen i mellanvästern, denna industri revolutionerades i och med kylteknikens införande (Bladh, ss 231-233). Exporten och även hemmamarknaden ökade av denna industris utveckling från 1870-talet framförallt.

I USA ökade jordbruksproduktionen kraftigt under 1800-talets tre sista decennier genom mekaniseringen och när trakorer och andra maskiner kom i början av 1900-talet fortsatte utvecklingen. Livsmedel och bomull var de största exportvarorna (aa., s 246).

Framgångarna berodde mycket på massproduktionens teknologi, standardiserade utbytbara delar t.ex. Vapenindustrin använde sig av detta, liksom löpande bandet från 1830-talet i USA. Tillverkningen av mallar, som var precisionsgjorda för produktion av maskiner var viktiga, elekticiteten var också viktig för en produktion som blev alltmer lönsam (aa., ss 233-234).

Tyskland var splittrat i 314 småstater, vid tiden för den franska revolutionen. Den nationella identiteten var svag, men den utvecklades, först genom en kulturell identitet genom litteraturen och filosofin och sedan ekonomiskt genom tullunionen år 1834. Den politiska föreningen inträffade år 1871 i unionen under preussisk dominans. Mellan 1834 och 1871 skapades en inhems marknad och järnvägar utbyggdes i stor skala. Koltillgångarna kunde börja användas och från 1870-talet växte tysk industri snabbt, bl.a eltekniska varor blev en viktig produktionsgren. (Bladh, s 257). Stenkolet var den viktigaste produkten som användes som bränsle I lokomotiv och andra ångmaskiner. Kokset (destillerat kol) användes i järn- och stålindustrin, och utgjorde också råvaran till nya kemiska produkter. Stenkolsbrytningen ökade från 16 miljoner ton 1860-64 till 169 miljoner ton 1910-1913 (USA:s och Storbritanniens produktion var dock större). Produktiviteten sjön de sista 20 åren före första världskriget pga att man fick bryta kol allt djupare ner i marken och samtidigt steg antalet gruvarbetare från 100 000 till 400 000. Den kemiska industrin blev viktig för landet, man kunde efter en upptäckt bl.a framställa färgämnen av stenkolstjära. Vidare var farmacetiska varor, fotokemikalier, plaster, smak-, parfym- och sprängämnen viktiga produkter i industrin.

Att Tyskland fick området Lothringen från Frankrike 1871 var viktigt eftersom här fanns stora järnmalmstillgångar. Tyskland köpte rättigheten att använda thomasprocessen år 1881 och stålproduktionen steg därefter från 1,5 miljoner ton 1880 till 13.1 miljoner ton 1910. I Början av 1910-talet var Tysklands stålproduktion dubbelt så stor som Storbritanniens, och hälften så stor som USA:s.

Avfallsprodukter från produktionen blev också viktiga för tysk industri, t.ex så användes fosfotn som separerades från järnmalemne i Lothringen till att framställa konstgödsel. Den elektromagnetiska industrin som Siemens t.ex, blev viktiga för framställning av likströmsgeneratorer, den elektiska järnvägen, telegrafren, telefonen, glödlampor och elmotorerna. Andelen av totalindustri var dock ej betydande fram till första världskriget, men dess ökning i produktionsvolym och produktivitet var mycket snabb. Perioden 1870-1913 innebar också, en för Tyskland, tydlig ändrad produktionsinriktning från konsumtionsvaror till produktionsvaror (aa., 265-267).

Det som möjliggjorde den snabba industriella expansionen var bl.a uppkomsten av ett väl utbyggt kreditsystem med banker och det var det stora långsiktiga kapitalet som var avgörande. På 1850-talet startade flera investeringsbanker i Tyskland, just för att förse industrin med långa krediter eftersom den produktionsvaruinriktade industrin krävde stora kapitalmängder över lång tid. Investeringsbanker fungerade bl.a enligt den principen att man sög upp småspararnas pengar och kanaliserade dem till offentliga investeringar eller till företagsinvesteringar, t.ex industriutbyggnad. Från 1880-talet gav man också kortfristiga krediter, då de kunde tjäna pengar på att låna ut pengar och få in dem snabbare, vilket kunde ge mer utrymme till även långsiktiga krediter. En stor bank var bl.a Deutsche bank. Osäkerheten i utlåningen innebar att bankerna försökte få säkerheter för sina utlånade pengar, vilket ledde till bildande av sk. karteller, eller organiserade överenskommelser mellan flera företag vad gäller priser och produktion. Det var konkurrensbegränsade funktioner i kartellen som var viktig för företagen och för de långivande bankerna. Karteller bildades från ca. 35 stycken år 1885 till 600 stycken år 1911 i Tyskland. Att kartellerna ökade berodde på en ändrad ekonomisk syn där man ansåg att konkurrenshämmande verksamhet var bra eftersom priserna då inte pressades ner. Överproduktion och ekonomisk kris kunde också inträffa om konkurrensen var fri menade förspråkarna. Detta var förståeligt med tanke på de fallande priserna under 1890-talet, men stod i kontrast mot de liberal idéerna om frihandel i England från 1700-talet (aa., s 271-273).

Omvandlingen från stagnation till en expansiv lång våg i det ekonomiska systemt, som skedde under t.ex år 1848, och år 1893, ser Mandel som ett exempel på att icke-ekonomiska faktorer påverkat den kapitalistiska utvecklingen genom att höja kapitalackumulationen. Det har skett bl.a genom klasskamp och erövringskrig och resultatet har blivit en marknadsutvidgning, världsmarknaden har växt betydligt under dessa perioder och utgjort ett incitament till extensiv industrialisering och för en ny teknologisk revolution (aa., ss 26-27).

1870-talets andra industriella revolution innebar en kraftigt stegrad produktion och världshandel, vilket man kan se i exempel på olika industriers utveckling, i tabellform:

Årsproduktion av stål (tusentals ton)

År Storbritannien USA Tyskland Frankrike Världen

1870 286 68 169 83 703

1880 1320 1267 660 388 4273

1890 3637 4346 2161 566 12096

1900 5130 10382 6645 1565 28727

1910 6374 26512 13698 3606 58656

Värdet i miljarder dollar av världshandeln vid olika årtal:

1840: 2,8 1860: 7,2 1880: 14,8 1900: 20,1 1913: 40,4

(priserna illustrerar endast ökningen omfattning, men tar ej hänsyn till inflationen eller den reella ökningen i miljarder dollar räknat).

Från 1870-talet tog Tyskland och USA ledningen inom den industriella utvecklingen. Den enskilde företagaren mistor också sin betydelse i denna fas av industriell utveckling, istället sköttes ledningen av de stora bolagen, trusterna och kartellerna som var sammanslutningar av flera olika företag. Jordbruket upplevde samtidigt en kris i Europa pga att konkurrensen från Nordamerika hårdnade. Spannmålsproduktionen steg mycket och vissa länder som tyskland och Frankrike svarade genom att överge frihandeln och införde skyddstullar för jordbruks-produkter, i England fortsatte frihandeln men man övergick till annan produktion, mer inriktad på kött och grönsaker medan spannmålsproduktionen sänktes.

De stora ökningarna i livsmedelsproduktionen samtidigt med industrins utveckling ledde till en stor befolkningsökning i västvärlden. Europas befolkning var ca. 300 miljoner år 1870 och steg sedan hela perioden fram till år 1914, då den var ca.440 miljoner. (aa., ss 98-99).

1870-talet var också imperialismens tidsålder, då de europeiska länderna försökte lägga under sig främmande länder och territorier, för att få kontroll över råvaror för industrin och få nya marknader för industrins produkter från det egna landet. Det krävdes ofta hjälp av regeringen i ens land för att säkerställa ordnade förhållanden i det område man ville skicka järnvägsbyggare, gruvbolag och plantageägare. Detta var en orsak till att den liberala ekonomiska teorins inflytande mattades, man såg ju att staten var nödvändig för att lösa de ekonomiska problemen som imperialismen gav upphov till. Depressionen och protektionismen under perioden förstärkte denna syn och man fick tillbaka synen på den starka statens betydelse. Denna tid har därför också kallats nymerkantilismen (aa., s 124).

Efter första världskriget hämmades världshandeln av flera olika faktorer, en viktig sådan var den att centraleuropas näringsliv var förött och skadat, att Sovjetunionen och Japan kom fram alltmer som stormakter, att konjunkturerna blev svängiga och kortvariga, med hög- och lågkonjunkturer omväxlande. Det var också en tid av depression och hög arbetslöshet i flera av västerlandets länder. Åren 1924-28 skedde en viss återhämtning ifråga om handel och industri men jordbruket hade fortfarande stora problem med avsättningen av sina produkter. Den stora depressionen omkullkastade de små ljusglimtarna och den spekulationsbubbla som brast 1929 i USA gav följdverkningar i hela världen. Kurserna sjönk med 40 % på New York börsen och flera skuldsatta och långivare, institut och banker m.m.., gick omkull ekonomiskt. Efterfrågan sjönk på alla varor, priserna sjönk. Produktionen sjönk och arbetslösheten blev enormt stor i flera länder.

1931 var Europa som mest drabbat av depressionen och länderna svarade med att höja sina tullar, devalveringar allt för att rädda sitt näringsliv. Världshandeln krympte med tvåtredjedelar i totalt värde mellan åren 1929 till 1933 och först genom ändrad ekonomisk politik, med statsunderstöd till jordbruket och genom lån från staten och statliga uppköp, lyckades man vända den negativa utvecklingen i västvärlden. Arbetslösheten minskades genom allmänna statliga arbeten, kommunikationer och infrastrukturer utbyggdes mha denna arbetskraft. Man stimulerade köpkraften från folket genom att lagstifta om förbättrade villkor för arbetarna(Historiens huvudlinjer 2A, ss 174-177).

Under mellankrigsperioden är tendensen en koncentration av produktion och kontroll och en breddning av monopolistiska eller nästan monopolistiska organisationsformer, samtidigt som det lilla företaget ha överlevt, vilket ej bör förvåna eftersom liknande skett under varje stadium av den ekonomiska historien (Dobb, s 280).

Produktionskapaciteten blev större än konsumtionsförmågan. Lösningen blev att införa alltfler skyddstullar i västvärlden.. (aa., s 220). Att hålla produktionen uppe krävde en omfördelning av inkomsterna från kapitalisterna till arbetarna. Ju högre inkomster folket fick, ju mer sparade man. Omfördelningen skulle höja efterfrågan vilket skulle ge produktionsökning enligt Keynes (Gustafsson i Huberman, s 276).

Västvärlden har under 1940-1990-talen upplevt en utveckling där konsumtionsvaror som personbilen, dammsugare, tvättmaskin, m.m.. inneburit ändrade konsumtionsmönster. Dessutom har de nya produktionsmetoderna som taylorismen, med tidsstudier, löpande bandet och massproduktion, inneburit att produktiviteten har ökat markant under perioden. Lönerna har höjts mer än produktiviteten i bland och det har lett itll att efterfrågan har höjts på konsumtionsvaror. Industrisysselsäättningen nådde en höjdpunkt runt 1965-75, då sigande arbetsproduktivitet och mättnad i masskonsumtion inträffade. Sedand ess har istället tjänstesysselsättningen ökat. Snabb ekonomisk tillväxt skedde under 1950-1960-talen och den offentliga servicen utbyggdes under denna perioden i de olika länderna. Ökade skatteintäkter och ökade skattesatser möjliggjorde denna utveckling. Ökad rörlighet av kapital med dollarn som viktigaste valutan samt handelshinder bl.a genom EEC under 1970-talet i kombination med oljekriserna, gjorde att inflation och arbetslöshet steg samtidigt. Detta ledde till statsfinansiella kriser under 1980-talet och lågkonjunkturen sankte reallöner och fördelningen mellan löner och vinster vändes till de senares förmän (Bladh, ss 327-328).

Den ungefärliga procentuella ökningen i BNP per invånare i Västeuropa och USA i tabellform:

År

1870-1913 1913-1950 1950-1973 1973-1989

Västeuropa 1,3% 1,0% 4,2% 2,0%

USA 1,8% 1,6% 2,2% 1,8%

(Källa: Bladh, s 336).

Vad man kan se i tabellen är den markanta ökning i BNP per invånare, som skedde under perioden 1950-1973. Just under konsumtionssamhällets tillväxt i västvärlden.

Att det blev billigare att köpa konsumtionsvaror berodde på att produktiviteten ökade snabbare i denna industri jämfört med kostnaderna för produktiviteten i tjänstesektorn, dvs. det blev billigare att utföra hushållsarbets själv än att anställa en städare t.ex. Detta gjorde att varor som tvättmaskiner, bilas osv.. nådde en större köpkrets, eftersom varornas priser sjönk av den ökande produktiviteten. Detta stimulerade massporduktionen samtidigt som reallönerna ökade för befolkningen. För att kunna använda varorna måste man bygga ut infrastrukturen; vägar, elförsörjning och nätet för Tv, Radio. Det gav expansion till byggandet och efterfrågan på insatsvaror till produktionen ökades också. De sociala varorna inom konusmtionsindustrin gav alltså spridningseffekter på hela ekonomin. Kärnan i expansionen låg i hemmamarknaden, ej i utrikeshandeln under denna period för västvärldens länder. En viktig komponent var det ökande bostadsbyggandet som fungerade som tillväxtfrämjande faktor speciellt perioden från slutet av 1940-talet till 1973. Offentligt stöd till bostadsbyggandet var viktigt i flera av västvärldens länder, även i USA där småhusprod-uktionen ökade markant. Industirns maskiner förnyades snabbare under 1950-60-talen och det berode på den ökade produktiviteten som ledde till ökad produktion, och därmed till större utrymme för investeringar, samtidigt innebar de ökande lönerna att maskinparken förnyades snabbare, de stigande lönerna gjorde det mer lönsamt att investera i nya maskiner istället för anställa arbetare. Att man investerade överhuvudgtaget berodde också på den ökande försäljningen som i sin tur bl.a var beroende av löneökningarna. Förutom produktivitetshöjningen var den organsiatoriska förändringen viktig för utvecklingen, det var taylorismen och löpande bandet som spred sig till andra länder i västvärlden från USA alltmer. Tayolorismen använde sig av historiska data för att fastställa produktionsmängd och lön per person och tidsenhet, allt för att effektivisera produktionen genom standardiserade grundrörelser (Bladh, ss 337-341).

Handelns liberalisering efter kriget innebar att världshandelns volym ökade med 349% för industrivaror mellan åren 1951/53 och 1929/71, samtidigt steg världsproduktionen med 194%.

Europa hade infört en restriktivare ekonomisk politk med EG, ett handelsblock som bl.a förde en protektionistisk jordbrukspolitik. Ändå kunde handeln öka, men utvecklingen gick mot mer regionala marknader, där t.ex Västeuropeiska länder sålde mer varor till varandra (aa., s 346).

Kapitel 8 Långsiktig samhällsförändring

I ekonomisk historia har strukturella förklaringstyper (det samlade reultatet av många människors eller institutioners handlingar) blivit vanliga och en sådan förklaring visar på hur ekonomin växlar mellan tillväxt och nedgång över tiden, i ett cykliskt mönster, så kallade konjunkturcykler. Dessa används till att visa på regelbundenheter i den ekonomiska verksamheten med ständigt återkommande uppgångar och nedgångar. Många forskare menar att dessa mönster finns inom bl.a lager- och investeringsverksamhet i en samhällsekonomi. Genom att studera en längre tidsperiod och använda statistiska data till detta, kan man se faktorer som t.ex industriproduktionsförändringar eller hur konsumtionen ändras och få en bild av förändringen i ekonomin.

Inom dessa långa strukturella vågrörelser eller cykler finns det kortare konjunktur-cykler. De europeiska fram till 1939 utmärks av sk. Juglar-cykler med ca. 7-9 års längd. Svåra depressioner inträffade 1857, 1873, 1890/93, 1907, 1920 och 1930, med nedgångar i ländernas ekonomiska tillväxt. Mildare konjunkturnedgångar, recessioner, inträffade 1866, 1882/84, 1900 och 1937. De värsta nedgångarna inträffade år 1873 och år 1930. Strukturella förändringar, sekulära som Kondratieff-cykler om minst 50 år och kortare dvs. Kuznetscykler om 15-25 års längd, är av största betydelse för analysen av konjunkturella variationer inom ekonomin (Jörberg (b), ss 1-2).

Konjunkturcykler eller svängningar i ekonomin kan konstateras efter speciella cykliska mönster och de har fått olika namn bl.a efter deras "upptäckare":

50-års intervall: Kondratieff-cykler

20-års intervall: Kuznets-cykler

7-11 års-intervall: Juglar-cykler

1-2 års-intervall: Kitchen-cykler

Statistiska uppgifter visar tydligt på fluktuationer, upp- och nedgångar på mellan 50 till 100 procent, i industriproduktionen och världsexporten vad gäller den genomsnittliga tillväxten under perioderna 1826-47, 1848-73, 1874-93, 1894-1913, 1914-1939, 1940(48)-1967, 1968-? (Mandel, ss 9-10). (Som vi vet idag stämmer bilden även in på perioden ca. 1970-1990, med tillväxt och efter 1990 stagnation, som enl. mönstret då bör följa fram till ca. 2010-15).

Man kan konstatera dessa mönster eller cykliska regelbundenheter, vilket styr marknadsekonomin inkl. den kortsiktiga konjunkturen. Pris- och penningrörelserna spelar en roll i denna teori men ej en sådan viktig roll inom den marxistiska analysen, där istället kapitalackumulationen ses som den viktigaste indikatorn vad gäller de långa vågorna. Denna har sitt ursprung i produktionen av varor och försäljning av varor, därav följer att industriproduktionen och statistiken för världsexporten är de viktigaste faktorerna att studera. Det är inte heller frågan om en teknologisk revolution som ger upphov till de långa vågorna eller svängningarna i tillväxten, utan om en förändring i graden av kapitalackumulation (aa, ss 15-16). De flesta ekonomer erkänner fluktuationer på mellan 7-9 år i ekonomins genomsnittliga profikvot (aa., ss 17-18).

Ser vi på en nationalekonomisk analys av liknande fenomen skriver man att konjunktur-svängningarna följt en konjunkturcykel på 4-5 år (dvs. en motsvarande juglar-cykel enl. ovan). Här förutser man en topp för högkonjunkturen för år 1984 (Lybeck , s 17), vilket stämmer väl överens med de historiska erfarenheter vi faktiskt har idag.

Den svenska ekonomins utveckling följer ganska väl den europeiska vad gäller detta konjunkturmönster.

Europas konjunkturutveckling:

Uppgånsfasen innebar relativt låg: innovationsaktivitet, infrastrukturell utveckling, arbetslöshet, investeringsgrad, konsumtionsökning, och låg ökning av BNP. Samt stigande priser.

Nedgångsfasen utmärks av hög: innovationsverksamhet, infrastrukturell utveckling, arbetslöshet, tekniska framsteg, investeringsgrad, konsumtionsökning. Samt fallande priser ((Jörberg (b), s 9).

Med hänsyn tagen till de olika ekonomiska aggregaten under konjunkturcykeln, dvs. de ekonomiska indikatorerna som t.ex produktion, priser, räntor m.m.., kan man se att dessa kan förklaras på ett enhetligt sätt,.dvs. den ekonomiska utvecklingen kan ses i allmänna "lagar" som styr marknadsekonomin och inte politiska eller institutionella faktorer (aa., s 13). Tanken på utvecklingen som i viss mån "lagbunden" eller delvis determinerad finns här.

Schön, har framställt ett schema på konjunkturcykler i svensk ekonomin. Modellen utmärks av 40-års cykler.

Den första är en omvandlingsfas där hemmamarknaden får ett uppsving, t.ex 1970- och 1990-talen i Sverige, den andra cykeln är en rationaliseringsfas när exporten stiger, t.ex 1950- och 1960-talen. Den strukturella förändringen utmärks av: kris-omvandling-rationalisering-kris:

(Ekonomisk historia, s 100).

Sveriges konjunkturutveckling:

(Källa: Schön, (a).)

Åren 1850-1870, 1890-1910, 1930-1950 och 1970-1990 var perioder med sk. omvandlingsfaser inom industrin och jordbruket i Sverige. Medan åren 1870-1890, 1910-1930, 1950-1970 och 1990-2010 (med en prognos om framtiden) ses som sk. rationaliseringsfaser i den svenska ekonomin.

Schön definierar en omvandlingsfas som att hemmamarknaden inom landet får ett uppsving, t.ex från 1970-talet till början av 1990-talet i Sverige.

Den andra cyklen, är en rationaliseringsfas då exporten stiger, t.ex under 1950-talet till början av 1970-talet. Mellan dessa uppsving kommer kriser eller nedgångar i ekonomin. Den strukturella förändringen utmärks av först en ekonomisk kris, sedan en strukturomvandling, därefter en strukturrationalisering och till sist: åter en krisperiod. Strukturationalisering innebär att man använder befintligt produktionssystem (den industri och de maskiner man redan har i ekonomin) för att lösa krisen, medan strukturomvandling innebär att nya produktionsprocesser (ny industri, nya maskiner osv..) uppstår.

Historiskt kan man se att "den långa depressionen" 1873-1896 samt 1920- och 1930-talens kriser passar väl in i mönstret med perioder av strukturrationaliseringar, där gamla produktionsformer blev alltmer svåra att använda. Man kan också se att sk. utvecklingsblock (uppfinningar) tillsammans med rationaliseringar inom befintlig produktionsform har hjälpt samhället med att komma ur de ekonomiska krislägena. Man kan se det i t.ex 1850-talets järnvägsbyggande som hjälpte upp järn- och stålindustrin. 1890-talets elmotor, 1930-talets elektrifiering med fler bilar och bostäder, 1970-talets elektrifiering med ökad automatisering osv.. Dessa är exempel på strukturkriser där man genom rationaliseringar tvingats till nya produktionsformer till slut. Strukturell analys kan tillämpas genom sk. tidsserieanalys där t.ex relativprisförändringar studeras för att få en bild av förloppet. T.ex kan sk. Gerschenkron-effekter studeras på detta sättet: positiv effekt är när produktionen ökar samtidigt som relativpriserna för varan sjunker, vilket var fallet med elkraften under 1930-talet.

Kapitel 9 Ekonomin i Sverige från medeltiden till idag- en översikt

I Sverige under folkungatiden på 1250-talet till 1300-talets slut, dominerades handeln av tyska köpmän. I Visby fanns en förbund mellan de tyska städerna som idkade handel i Väst- och Nordeuropa. På 1300-talet blev Visby omsprunget av Lübeck som nu blev Hansans ledande stad. Hansan var en mäktig handelsorganisation med handelsstäder vid Östersjön (Lagerqvist, s 101). Allt detta innebär att landet självt var föga utvecklat vad gäller handelsväsendet under denna tidpunkt i historien och det skulle dröja till stormaktstiden under 1600-talet, innan Sverige blev en riktig handelsnation att räkna med. Detsamma gällde den feodala organisa-tionen som inte var så omfattande i landet, vilket vi sett tidigare.

Under 1300-talet fick kungen avkastning av gårdar runt om i landet, från kungsgårdarna. Detta för att kunna avlöna sina soldater och för egen del, några övriga skatter förekom inte.

En viktig produktion blev bergsbruket i Norberg och Stora Kopparberg under medeltiden, där bröts järn och koppar vilket gav penninghushållningen en skjuts uppåt. Detta påverkade i sin tur den långväga handelns ökande omfattning från 1300-talet och framåt. I Nordeuropa var

kontakterna med Hansan det viktigaste för Sverige och Norden, som vi sett (Historiens huvudlinjer 1, s 29).

I Sverige finns det inga belägg för att de sk. skattebönderna eller sjävägande bönderna skulle haft en bättre ekonomisk ställning under medeltiden. Deras bättre rättsliga status innebar inte alltid lägre beskattningar eller att de var mera välmående, utan ofta istället tvärtom (Magnusson, s 77). Storgodssystem eller huvudgårdar har funnit i Sverige men minskade i antal och betydelse efter agrarkrisen på 1350-talet (aa., ss 84-85). Den var mer utbredd än man tidigare antagit även om det ej var i majoritet inom jordbruket i Sverige som i övriga västeuropa under denna tiden (aa., s 87). Vid perioden runt år 1280 fick frälset skattefrihet i Sverige och rusttjänst hos kungen. Detta innebar att län upprättades efter feodalistiskt mönster. Feodaladelns stärkta ställning innebar samtidigt en försämring för allmogen. Samtidigt lyckades landet hålla kvar en stark oberoende bondeklass och de agrara produktionsföhållandena kom därför aldrig att helt feodaliseras. Vid medeltidens slut hade denna klass fortfarande cirka hälften av landets odlingsmark kvar i besittning. Länen delegerades ut av Kungen till adelsmän, men kunde återkallas vilket innebar att någon ärftlig kvasi-egendom för de som innehade länen aldrig utvecklades i landet (Anderson, ss 162-163).

Över 90% av Sveriges befolkning hade på 1500-talet sin huvudsakliga sysselsättning i jordbruket. De svenska böndernas ekonomi byggde på självhushållning, vilket innebar att de flesta varor producerades på gården eller inom byn. Varor som såldes utanför det egna området var vid denna tiden t.ex järnet från Berslagen, tyger och klädesplagg från Västergötland och Hälsingland. De största importvarorna var salt för konservering av livsmedel och kläde främst för att tillgodose efterfrågan från de högre stånden i landet (Historiens huvudlinjer 1, s 127). Bergbruket omvandlades från en liten hantering till en betydelsefull industri i slutet på 1500-talet i landet. Det var främst två förändringar som möjliggjorde denna förändring. Den första var att man började kunna framställa tackjärn i masugnar och inte som tidigare smidesjärn med ojämn kvalitet. Dels så byggdes hammarsmedjor där man kunde färska (bränna bort en del av kolet) tackjärnet till smidbart stångjärn. Järnet blev Sveriges viktigaste exportvara under Gustav Vasas regeringstid och framåt, från att ha varit en fjärdedel av exportvärdet steg järnets andel till tre fjärdelar av det samlade exportvärdet. Då hela exportvärdet samtidigt höjdes så innebar det att järnexportens absoluta värde fördubblades från 1550-talet till år 1600 och femdubblades sedan under 1600-talet. Koppar utvanns allt mer vid Falun och dess absoluta värde 20 faldigades flera gånger i slutet på 1500-talet i jämförelse med siffrorna under Gustav Vasas tid. Sala silvergruva spelade också en roll under 1540-talet framförallt, dess betydelse var främst som inkomstkälla till staten, ej till landet i helhet.

Utrikeshandeln styrdes inte längre via Lübeck men istället kom holländarna att överta denna rollen och de svenska köpmännens inflytande förblev litet.

Sverige var under denna tiden ett starkt specialiserat råvaruexporterande land (aa., ss 129-130). Sverige under 1500-talet utvecklade en mer organiserad förvaltning av riket, genom ökad naturahushållning och genom att organisera kronans handel. Inkomsterna till staten för försäljning av olika varor steg under denna perioden (Lagerqvist, s 145). Sverige förde alltmer en merkantilistiskt politik från 1500-talet, och utvecklingen förstärktes under 1600-talet (Magnusson, s 163). Förvaltningen i landet fick fastare former under rikets kansler Axel Oxenstierna. Centrala ämbetsverk i huvudstaden och länsstyrelser under landshövdingar tillsattes. Uppgifterna var bl.a för landshövdingarna att på det lokala planet kontrollera skatteuppbörden med hjälp av sina fogdar (Historiens huvudlinjer 1, ss 184-185).

Den ekonomiska expansionen under 1600-talet innebar att man försökte utvidga handeln mot östeuropa och centraleuropa vilket dock misslyckades då den ryska och polska exporten tog andra vägar än via Sverige, däremot lyckades man med att sälja koppar och järn i allt större utsträckning på världsmarknaden. En fördubbling av järnexporten uppnåddes under 1600-talets tre första decennier och tredubblades därefter fram till år 1700. Bl.a var en faktor viktig i detta sammanhanget och det var den allt bättre kvaliteten på det svenska järnet. Nu kunde man smida järn med större hårdhet, det sk. vallonjärnet tillverkades nu och i mellansverige uppkom flera järnbruk (aa., s 171). Sveriges finanser var ansträngda under de många krigen, men ändå kunde den svenska utrikeshandeln med järn och trävaror fortsätta att växa ända fram till de två sista åren av Karl XII:s regeringstid, till år 1716 (aa., s 178).

Vad innebar förändringar i de materiella villkoren för vanliga människor under industrialiseringen? Fick de det bättre standardmässigt? Vad betydde produktionssystemet för samhällets utveckling? Här kommer vi att göra en översikt av den ekonomiska utvecklingen med sikte på att se hur samhället förändrades och vad det betydde för människorna.

Grunden för den ekonomiska expansionen i Sverige, liksom i övriga Europa låg i den jordbruksrevolution som tog fart under 1700-talet. Den ökade produktionen per person gav en ökad arbetsfördelning, ökad marknadsproduktion och en ökad kapitalbildning (sparandet ökade till nya investeringar).

Tillväxten av produktionsfaktorerna arbete, land (genom nyodlingar bl.a) och kapital låg bakom jordbrukets förbättringar från 1750-talet i Sverige. I början av 1740-talet fördes den ekonomiska politiken av ett parti som kallades "hattarna". Sverige hade då en expansiv ekonomisk politik (merkantilismen) och staten gav stora bidrag (subventioner) till industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor. Penningmängden steg och därmed även priserna, det blev inflation. Detta ledde till ett underskott i statens finanser, staten hade en underbalanserad budget. I mitten på 1760-talet ändrades så regeringsmakten till en grupp kallad "mössorna". Dessa avvecklade subventionerna, minskade penningmängden och halverade priserna. Denna deflationspolitik (prissänkningar på varor och tjänster) resulterade i en återhämtning i ekonomin, och en ökad ekonomisk tillväxt.

Deras ekonomiska politik innebar också att man drev igenom ett antal lättnader i den stränga näringslagsstiftningen, resultatet blev ett för stort prisfall vilket drev upp antalet konkurser hos de industrier som beviljats statliga lån av riksbanken tidigare. Arbetslösheten steg av detta och 1769 återtog "hattarna" regeringsmakten ett par år för att återigen lämna tillbaka den till "mössorna". Denna splittra politik ledde till slut till den starka monarkins inträde med Gustav III på tronen (Historiens huvudlinjer 1, s 272).

Levandsstandarden i Sverige under 1700-talet har bl.a mäts utifrån reallöner (nominell lön dividerat med ett levnadskostnadsindex), gällande framförallt för en begränsad kategori löntagare, oftast de lägst betalda. Ett annat sätt att mäta levnadsstandardens förändringar har utgått ifrån variationer i bruttonationalprodukten per individ (BNP/capita), (Jörberg (a), s 3).

Mellan 1735 till 1800-talets början skedde en sänkning i reallönerna för jordbrukarna, mellan 1800-1820 ökade reallönerna för att sjunka igen fram till 1840-talet. Därefter skedde en ökning i reallönerna fram till 1900-talets början (aa., s 6). I början av 1800-talet hade den fortsatta befolkningsökningen gjort att många människor saknade försörjning, det är möjligt att Sverige då hade det störta antalet undernärda och egendomslösa någonsin i historien att ta hand om (Lagerqvist, s 313).

Handeln och industrin stor i förgrunden för statens intressen under 1700-talet. De merkantilistiska idéerna stod på sin höjdpunkt nu och det infördes bl.a ett sk. produktplakat, efter engelskt mönster: navigationsakten. Detta kom år 1724 och innebar att man försökte gynna svenska handel och sjöfart genom att förbjuda fartyg att införa andra varor än de som kom från det egna landet. Handelskompaniet bildades också, bl.a det ostindiska kompaniet 1731. Vi mitten på 1700-talet kom manufakturerna också till Sverige i större skala. Det var genom statliga lån flera av dessa kom till och de underkastades statlig reglering till stor del.

Järnproduktionen blev nu allt mer betydande för den svenska industrin och från 1700-talets början fram till århundradets mitt uppgick den genomsnittliga exporten av 45 000 ton per år. Detta var två tredjedelar av den totala exporten från Sverige (Historiens huvudlinjer 1, ss 239-240).

Under 1800-talets början inträffade en befolkningsökning i Sverige. Staten satsade betydande summor på infrastrukturen under denna period och flera finansiella institutionerna, som banker, bildades (Lundh, s 24). Den kraftiga folkökningen hade i Sverige på 1830-talet givit upphov till en stark tillväxt av jordbrukets underklasser men den ökade produktiviteten (produktionsmängd per person) inom jordbruket under 1800-talet gjorde att både folkmängden och levnadsstandarden kunde öka samtidigt, vilket inte skett tidigare i historien. Tidigare hade ökad folkmängd alltid lett till mer fattigdom för folket. Produktiviteten kunde nu hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen gav upphov till, vilket förhindrade prisökningar. Dessutom ökade industrins arbetstillfällen så mycket att antalet arbetslösa inte steg, vilket annars skulle ha sänkt lönerna för arbetarna.

Man kan jämföra utvecklingen i Sverige med det först industrialiserade landet. En debatt har förts i England om industrialiseringens effekter på levnadsstandarden generellt i landet. Man har en splittrad bild av vad som inträffade mellan 1750-1850 i vissa stycken. Det finns de som emellertid hävdar att en stagnerande eller sjunkande levnadsstandardsnivå infanns sig i England under den andra hälften under 1700-talet, men att detta inte berodde på industrialiseringen som kan antas ge högre arbetslöshet, utan på den stora folkökningen i landet under denna period. 1800-talet gav däremot mer entydigt en standardökning anser de flesta forskare. Det gäller i alla fall för kvantitativa data som ökade reallöner osv.., men mera osäkert om "mjuka faktorer" som livskvalitet t.ex.

Det viktiga under 1800-talet var dock att England undslapp "den malthusianska fällan" (efter nationalekonomen Thomas Malthus på 1800-talet) som första land i historien. Tidigare hade alltid folkökning lett till ökade livsmedelspriser och sänkta reallöner. Nu vederlades Malthus teori och folkmängd och levnadsstandard ökade parallellt. Anledningen till detta brukar antas vara den ökade produktiviteten inom jordbruket, vilken kunde hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen gav upphov till vilket förhindrade prisökningar, samt att industrins arbetstillfällen ökade så mycket att ingen stor reservarmé av arbetslösa skapades vilket skulle ha pressat ner lönerna (Lundh, ss 18-23).

Inkomster och konsumtionsnivå steg i Sverige, liksom produktiviteten inom jordbruket under perioden 1820-1850-talen (Schön (b), s 29). Samtidigt finns flera faktorer som tyder på att utvecklingen under 1830-talet gynnade de besuttna, medan den starka befolkningsökningen samt tendensen till sjunkande reala daglöner innebar en ökad proletarisering. (aa., ss 30-31). Mellan 1830 fram till 1840-talets slut minskade konsumtionen av livsmedel vilket kan ses som ett tecken på en ökad social differentiering, förbunden med en något sjunkande levandsstandard för de växande underklasserna. Samtidigt som stigande inkomster för de besuttna var fallet (aa., s 47). De höga spannmålspriserna drev på investeringarna. En betydande ökning i produktionen av spannmål i hela Sverige fanns också under perioden 1780-1829. Försörjningsförmågan inom jordbruket ökade pga skiftesrörelsen och nyodlingsverksamheten, som gav en jämnare och säkrare produktion av livsmedel.

Generellt sett blev 1800-talet dominerat av skiftesverket (uppdelning av jord) och laga skifte år 1827 innebar en krafig ökning av den odlade jorden bl.a genom uppodlingen av allmänningarna. 1870 var ungefär hälften av jorden skiftad, så det var en långsam process. Under denna period blev potatisen viktig för folkets försörjning: 1815 var produktionen 120 000 ton potatis, år 1870 1 miljon ton, befolkningen steg under perioden från 2,4 till 4,1 miljoner men jordbrukets ökande avkastning gjorde att försörjningen blev bättre hela tiden, även om framgångarna inte kom det stora flertalet jordbrukare tillgodo utan främst de självägande bönderna (Historiens huvudlinjer 2A, s 34).

För jordbruksarbetarna var villkoren olika, även om generella förbättringar skedde under perioden från 1800-talet och framåt vad gäller levnadsstandard och löneutvekling.

Statarna var egendomslösa jordbruksarbetare vilka anställdes på en jordegendom, för en viss tidsperiod. Dennes inkomst bestod till största delen av naturaförmåner, dvs. mat och dryck utbetalades som lön. Kontantdelen var en liten del av ersättningen för utfört arbete. Statarsystemets ekonomiska fördelar hade gjort det gamla torparsystemet gammaldags. Detta system hade tidigare dominerat bland jordbrukets egendomslösa jordbruksarbetare. Det var nu bättre att ha anställda arbetare i närheten av godset, när arbetsgivaren behövde utnyttja arbetskraften. I Sverige fanns statarklassen allt sedan 1700-talet, men tillväxte betydligt i antal mot slutet av 1800-talet och var en stor arbetskratsandel i landet runt sekelskiftet och även under 1920-1930-talen. Stataren kunde ej flytta som han ville, utan var bunden till godset under en fastställd kontraktstid. Systemet tillväxte under en period då bondeklassen hade en stark makt och inflytande på den förda politiken i landet. (Jervrud (a), ss 1-3).

För statarna var arbetstiden längre generellt sett jämfört med andra grupper av jordbruksarbetare och även jämför med industriarbetarna (aa., ss 9-11).

Runt 1850-talet närmade sig Sverige också liberalismens ideal vad gällde frihandelsprincipen. Livsmedelstullarna sänktes, alla import- och exportförbud, utom förbudet mot export av järnmalm, avskaffades. En viktig förespråkare för detta var finansminister J. A. Gripenstedt vars frihandelsreformer var viktiga för utvecklingen inom näringslivet. Tullfrihet för livs-medel infördes och tullskyddet för den svenska industrin sänktes. Anledningen till detta var att de ledande näringsverksamheterna i Sverige; jordbruket, bergsbruket och skogshanteringen var så utvecklade att protektionismen inte längre var ett skydd för storbönderna och de borgerliga företagarna (Historiens huvudlinjer 2A, ss 59-60).

Löneskillnader fanns, speciellt innan kollektivavtalen kom på 1920-talet. Kontantlönen som var en del av betalningen till statarna, steg långsammare än priserna åren 1913-1917 och ingen levnadsstandardökning skedde förrän runt år 1917. Då pga inflationen och de kraftiga löneökningarna som då genomfördes för statarna. 1920-1923 föll levnadsstandarden åter under depressionen, men levnadskostnaderna sjönk samtidigt så en utjämning skedde och reallönen blev konstant för statarna.

Efter 1924 var utvecklingen stabilare då fackföreningsrörelsen och kollektivavtal hjälpte upp sistuationen för jordbruksarbetarna. Ett för stort arbetskraftsutbud höll dock nere lönerna under hela 1920-talet. Den 12 oktober 1944 bestämdes i avtal att statarna skulle bli lönearbetare för att ej halka efter bl.a industriarbetarna så mycket som de tidigare gjort. Den 31 oktober 1945 trädde det nya kontantlönesystemet i kraft. (aa., s 3).

Sveriges förändring från jordbruksproducent till modern industristat antas börja under senare hälften av 1800-talet, tre fjärdedelar av vår befolkning levde ännu av jordbruk på 1860-talet. Vid första världskrigets utbrott hade jordbrukarna minskat till hälften av landets invånare (Lagerqvist, s 309). Konjunkturen var svag 1820-50-talet inom jordbruket, med låga priser och sjunkande reallöner, samtidigt skedde en växande produktion och en konstant konsumtion inom livsmedelssektorn. Vad gäller konsumtionen av industrivaror per capita kan man se en liknande trend som utmärkte jordbruket: fram till ca. 1820-talet ökade ej konsumtionen, däremot mellan 1825-1855 steg konsumtionen mycket, för att sedan fram till 1870-talet endast bli svagt ökande (Jörberg (c), s 22).

Under 1800-talet fanns starka liberalistiska inslag i den ekonomiska politiken i Sverige. Från mitten av århundradet skedde en succesiv övergång till en alltmer oreglerad marknads-ekonomi. Den liberala doktrinen blev en accepterad princip och att staten inte blandade sig i den ekonomiska utvecklingen sågs som något positivt. Detta mönster bröts snart, som under 1880-talets jordbrukskris med fallande varupriser, vilket innebar att de statliga ingripandena ökade (Jörberg & Krantz, ss 17-19). Ett exempel på detta är de stora investeringar svenska staten gjorde i infrastrukturen, järnvägar m.m., från 1850-talet och framåt (aa., s 22). Just den första "världskrisen" i västvärlden 1857-58 innebar att den svenska ekonomin blev påverkad av de internationella konjunkturväxlingarna. De politiska följderna blev en nationalliberal ekonomisk politik, där staten gick in och styrde ekonomin när så behövdes, speciellt i lågkonjunkturer. Detta skulle förstärkas än mer under nästa kris i Europas ekonomi från 1870-talet (Magnusson, ss 243-344).

De industrier som gynnades av efterfrågan under denna tid var främst trävaruproduktionen. Sågverk växte upp i massor, det tillkom flera massafabriker som producerade papper, vilket efterfrågades alltmer från utlandet. Järnhanteringen fick ett uppsving genom de nya metoderna för att framställa stål osv.. (Lagerqvist, s 309).

I Sverige ökade industrins tillväxt under 1850-1900 vilket innebar en ökad levnadsstandard, en ökad konsumtion av köttprodukter och höjda löner. Samtidigt skapade den industriella expansionen sociala problem, som staten började ta mer ansvar för. I lagar under 1870- och 1880-talen, reglerades fattigvården, barnarbete och arbetsskyddsfrågor (Jörberg & Krantz, s 26).

Den ekonomiska tillväxten i Sverige accelererade under tre korta perioder då produktionen tog fart och steg mycket. Den första perioden var på 1850-talet, den andra på 1870-talet och den tredje på 1890-talet. Den industriella expansionen var mycket anpassad till exogena faktorer som den ökade efterfrågan från utlandet på landets olika produkter (Jörberg (c), ss 60-61), vilket sammanhängde med den ökade frihandeln i Europa från 1840-talet. Det som orsakade det industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet var en ökad efterfrågan, inte enstaka innovationer eller teknik som man tidigare ansett som den viktiga orsaken. Från 1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige som fick en genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet inleddes inom industrin och i bostads- och järnvägs-byggandet. En ökad jordbruksexport uppkom, samt en stor ökning i kapitalvaru-industrins produktionsvärde (maskiner, utrustning m.m..). Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska exportvaror som möjliggjorde denna utveckling.

Förutsättningar för en industriell expansion är bl.a att det finns en viss effektivitetsnivå inom någon eller några sektorer utanför industrisekton, att tillgången på arbetskraft och kapital är tillräcklig, att det finns efterfrågan på industriprodukter, att en modern företagareverksamhet finns. Det är därför viktigt att titta på jordbrukets och transportväsendets effektivitet, arbetskraftsutbudet, kapitalmarknaden, företagens verksamhet samt investeringarna, när man skall bedöma en industriell utveckling (Jörberg (c), ss 16-17).

Sveriges näringsliv på mitten av 1800-talet karakteriserades mest av bergsbruket förutom att jordbruket ännu var ojämförligt störst som produktions- och inkomstsektor, På 1830- och 1840-talen kom de tekniska nyheterna, bl.a lancashiresmidet, som ledde till fler storbruk. Järnmalmsbrytning och tackjärnsporduktion fördubblades mellan 1830 och 1860, Skogsbruket utvecklades snabbt, bl.a genom Englands övergång till frihandel, vilket öppnade upp en stor trävarumarknad för Sverige. Tekniska uppfinningar underlättade hanteringen, bl.a ångsågen på 1850-talet. Anläggningarna kunde läggas vid kuserna vilket förbilligade transportkostnaderna. Fabriksindustrin spelade en mindra roll under denna tiden, undantaget Borås med sina förlagsindustri. Verkstadsindustrin som Kockums och Boliders m.fl fick ett uppsving i och med att fler ångmaskiner började produceras för såg- och järnverk (Historiens huvudlinjer 2A, ss 38-40).

Man kan tala om om ett industriellt genombrott i Sverige från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, både i termer av en ökad genomsnittligt tillväxttakt för hela ekonomin, en stor ökning av industrisektorns andel av ekonomin och viktiga organisatoriska förändringar inom den industriella sekorn som produktion, finansiering och distribution (Magnusson, ss 301-302). Mellan åren 1859 till 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 till 30% av befolkningen (Lagerqvist, s 310).

Stora ekonomiska förändringar leder till nya institutionella arrangemang, man ser det i slutet av 1800-talet då det ökade industriella arbetet för befolkningen gav upphov till bl.a fackföreningar, sjukkasseväsen och arbetsgivarföreningar. Under dennna individualismens tid var samtidigt staten som stod för en viktig roll i den industriella uppbyggnaden i Sverige. Den organiserade kapitalismen i motsats till frihandelskapitalismen under liberalismen kom att dominera samhället. Staten hade nu en sammordnande och överordnande funktion i detta nya stadium av kapitalismen. En gemensam intressesfär under en liberal ekonomi bildades mellan staten och industrin (Magnusson, ss 381-382). Detta ser vi idag också i den intervenering som sker av staten i den privata sfären, oftast med liberaldemokratisk prägel, även om det även innan 1850-talet också förekommit statlig inblandning och stöd till näringslivet frekvent vilket alltså innebär att kapitalismen egentligen alltid varit "organiserad" (aa., s 383).

Vad som orsakade den industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet menar dagens forskning mycket var beroende av ökad efterfrågan och inte av enstaka innovationer som man tidigare ansett. Efterfrågan styrde alltså mycket av utvecklingen och det var inte tekniken och dess förändringar som fällde avgörandet (Magnusson, s 304). Produktionsförhållandena : klasserna och deras förändrade sammansättning och beståndsdelar, t.ex en större lönearbetarklass och fler potentiella köpare (inom ett större marknadsområde även utanför det egna landet (aa, s 306 ), var viktiga som förklaring till industrialismens genombrott. Eller att socioekonomiska processer (maktförhållanden mellan arbete och kapital: synen att den historiska utvecklingen präglas av människors materiella villkor snarare än av idéer), som sker underifrån och som integreras genom marknadsekonomins utbredning och institutionernas strukturella utveckling, vilket leder till den moderna industristaten (Andersson-Skog & Krants, s 21, samt ss 24-25).

Den ökade fjärrhandeln gav upphov till nya efterfrågemönster vilket stödde utvecklingen mot alltmer industrialiserad, centraliserad och mekaniserad produktion, generellt sett. Den ökande kapitalförsörjningen gav mer realkapital (Magnusson, s 312) och kom från källor där ändrade produktionsförhållanden (handelshus, företag, banker, statens kreditinstitut, privata investerare..) utgjorde basen för den industriella omvandlingen.

Från 1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige, som fick en genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet inleddes inom industrin, I bostads- och järnvägsbyggandet. En ökad jordbruksexport inträffade samt en stor ökning I kapitalvaruindustrins produktionsvärde. Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska exportvaror som genererade denna utveckling (Jörberg (c), ss 62-63).

Folk började invandra från landsbygden till städerna i allt större utsträckning, under 1890-talet. Det som bl.a möjliggjorde denna utveckling var rationaliseringar inom det svenska jordbruket, slåttermaskiner, konstgödning, nya växtföljder m.m.. introducerades de två sista decennierna på 1800-talet i jordbrukssektorn. Sockerbetorna dominerade i sydsveriges produktion, bättre foder, boskapsraser och Lavals separatorer gjorde att animalieproduktionen kunde ökas. Att jordbruksproduktionen generellt kunde ökas var också en förutsättning för industrins tillväxt under slutet på 1800-talet. Skogsindustrierna fortsatte att expandera under andra hälften av 1900-talet, med ökad produktion och export av trävaror som brädor och plank, även råvaroan till pappermassaindustrin och pappersbruken kom från skogsbruket. Tekniska framsteg inom sulfat och sulfitmetoderna möjliggjorde denna industris tillväxt.

Järnindustrin blomstrade genom den ökande efterfrågan på svensk järnmalm från delar av Europa som också höll på att industrialiseras. I mellansverige fanns företag som Sandviken, Uddeholm, Domnarvet och Fagersta inom järn- och stålproduktionen. Järn och skog var de två faktorer som mest bidrog till landets ekonomiska uppsving under denna perioden.

Verkstadsindustrin vöxte också och landet fick flera ledande företag inom sektorn som bara tillverkade en eller ett fåtal varor med hlg teknisk kvalite: LM Ericsson, ASEA, Alfa-Laval (de Laval), AGA, Electrolux, Saab, Volvo osv..De flesta av företagen tillkom åren 1890-1910.

Konsumtionsvaruindustrin har också ökat sedan 1870-talet och det var nu modern fabriksdrift som sattes igång alltmer: konfektionsvaror inom klädes- och tygsektorn, fabriksgjorda skor, cyklar, symaskiner m.m.. Inom varje industrigren har under hela perioden en ökad grad av mekanisering /automatisering) skett, detta har förstärkts genom electricifieringen av verksamheter, vilket rationaliserat driften väsentligt från 1890-talet och framåt,

Det krävdes stora kapitalinvesteringar förutom arbete och uppfinningar m.m.., för att industrialiseringen skulle kunna ske. Under 1800-talets senare del kom det mesta kapitalet i forma av lån från Frankrike, Tyskland och England, de var mest ägnade till utbyggnaden av kommunikationsnätet i landet. Det moderna bankväsendet spelade också en viktig roll i och med att småbanker bidrog till att lösa kapitalförsöjningen vad gällde jordbruksrationali-seringar och de första industrialiseringsförsöken under 1820-talet. Från mitten av århundradet blev affärsbankerna de som tog över mer av kreditmarknaden då behoven ökade. Stockholms enskilda bank grundad 1856 är ett exempel på detta (Historiens huvudlinjer 2A, ss 108-111 ).

1900-talet var industrins sekel, då industrin växte fram och mognade och samtidigt kontinuerligt omvandlades, det var ett sekel då Sverige på 1960-talet var ett av de rikaste länderna i världen, sett till BNP per person (BNP: bruttonationalprodukt eller det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster i ett land under ett år), (Andersson-Skog & Krantz, ss 12-15). Perioden 1900-1950 var Sverige ett land i stark tillväxt ekonomiskt, vilket sedan mattades av och blev till en nedgång under andra halvan under 1900-talet. Det är också så att Sverige varit mycket beroende av den internationella ekonomiska konjunkturen under hela århundradet och att utrikeshandeln och den industriella expansionen styrts av sk. exogena faktorer till stor del. Så har t.ex den svenska utrikeshandeln varit en sådan viktig faktor. Sedan 1800-talets mitt ökade utrikeshandeln snabbare än både BNP och industriproduktionen (Magnusson, s 182). För Sverige finns nationalräkenskaper ända från 1860-talets början, dessa visar att bruttonationalprodukten under ca. 100 år har vuxit med ungefär tre procent i genomsnitt per år, vilket är en hög siffra i jämförelse med andra europeiska länder under samma tidsperiod.

I början av 1900-talet uppmärksammades alltmer industrialiseringens inverkan på sjukdom, fattigdom, olycksfall m.m. och behovet av sociala reformer växte. Motsättningen mellan arbete och kapital kom också fram allt tydligare nu och kampen märktes bl.a i de strävanden som fanns för föreningsrätt, strejkrätt som arbetarna tvingades föra. Arbetslöshetsproblemet uppmärlsammades också i och med att sysselsättning och försörjningsmöjligheter blev osäkrare i industrisamhället jämfört med det gamla jordbrukssamhället. Arbetarrörelsen sågs som ett hot av de konservativa som man försökte möte genom sociala reformer (Jörberg & Krantz, s 41). Efter det första världskriget förde regeringen under 1920-talet en deflationspolitik med stram penningpolitik som ledde till en ökad ekonomisk tillväxt i landet.

Under 1920-talet var Sverige ett av de mest strejk- och konfliktbenägna länderna i Västeuropa, Saltsjöbadsavtalet 1938 satte stopp för detta och den svenska modellen med samförstånd på arbetsmarknaden uppstod. Resultatet blev ett avtal mellan SAP och LO om en bestämd förhandlingsordning vi konflikter som finns än idag i stort sett, vilket bl.a givit en grund för fredliga förhållanden på arbetsmarknaden och fortsatt svenska "välfärdsbygge" (Magnusson, ss 446-448). Det innebar också att det blev mycket svårare än tidigare att igångsätta strejker och lockouter på arbetsmarknaden.

Arbetslösheten var relativt låg i landet fram till 1920-talet, men de steg snabbt med 20-talskrisen till en nivå omkring 25 %. Efter krisen låg talen runt 10-12 % under resten av 1920-talet, dvs. Betydligt över nivån före kriget. Under 1930-tals depressionen steg åter talen till över 20 %. Inte förrän under mitten av 1940-talet nådde arbetslösheten under 5 % (Jörberg & Krantz, s 43). Socialpolitiken ändrades under industrialiseringens utbredning, det som tidigare sköts inom bykollektivet eller i familjen gällande arbets- och försörjningsfrågor, måste ersättas med ett nytt försörjningssystem. En aktivare statlig och framförallt kommunal politik för kostnadsansvaret och kontrollen måste utformas. Dvs. en överflyttning av vissa funktioner från privat till offentlig sektor (aa., s 53).

1930-talets början var en turbulent tid med minskad världshandel och depression. Både i Sverige och utomlands upplevde man fallande priser och en enorm arbetslöshet. I Sverige infördes en låg räntenivå, vilken bottnade i en ändrad ekonomisk politik. För att stimulera byggande och andra investeringar och för att motverka den ekonomiska krisen införde staten den nya politiken (Kock, del I, s 101 ff). Under 1920-talet hade statsmakten fört en annorlunda politik med åtstramningar och sparande, som de främsta målen. En underväderad krona, efter år 1931 gav också en ökad export från Sverige, vilket ledde till att mer kapital fanns på hemmamarknaden och därmed skapade utrymme för en låg inhemsk räntenivå.

Det låga ränteläget innebar att den svenska skonomin sköt fart under 1930-talets början.

Byggnadsinvesteringarna ökade mycket under perioden, liksom maskininvesteringarna. Finanspolitiken med underbalansering av budgetarna fick inget genomslag i början av 30-talet, men det som var viktigt var att att den relativa nivån för statsutgifterna var högre än under föregående decennium. Vidare ökade statsutgifterna och statsskatterna under denna period, vilket gav staten mer inkomster att använda i konjunkturpolitisk avseende. Det viktigaste var den ändrade synen på den ekonomiska politiken, på det psykologiska planet, under 1930-talets början (aa., s 66-67).

Gunnar Myrdal, nationalekonom, lade år 1933 fram tanken på att orsaken till den höga arbetslösheten var den låga efterfrågan i samhället och menade att en underbalanserad budget i dåliga tider skulle öka efterfrågan och få fart på ekonomin. I en konjunkturnedgång borde man stimulera ekonomin genom större statliga utgifter, främst i form av offentliga arbeten. Detta skulle öka efterfrågan eftersom utgifterna gav upphov till inkomstökningar på ett håll i ekonomin, vilket genererade nya utgifter och därmed inkomster på ett annat håll i ekonomin. En sk. multiplikatorprocess satte alltså igång och bidrog till en konjunkturuppgång. Den nya arbetslöshetspolitiken från 1933 blev expansiv i landet och finanspolitiken ändrades. Denna nya syn innebar samtidigt en brytning med den neoklassiska teorin (Jörberg & Krantz, ss 61-62). Denna teori hade mycket gemensamt med Keynes resonemang i England vid samma tidpunkt. Inom socialdemokratin fanns en idétradition där bl.a den marxistiska teorin spelade en roll. Wigforss, finansminister 1932, var en framstående marxistisk teoretiker och sambanden mellan marxistisk och keynesiansk analys måste han ha sett eftersom han följt den engelska debatten sedan 1920-talet (aa., ss 73-74).

En låg ränta innebär enligt ekonomisk teori att investeringarna ökar, vilket innebär att fler arbetstillfällen skapas och att produktionen och konsumtionen totalt sett ökar i samhället. Denna effekt kunde tänkas acceleras genom den sk. multiplikatoreffekten som Keynes beskrev i sin bok, detta skulle göra att BNP (Brutton national produktionen) i ett land ökade. Denna effekt kan i princip fungera i en lågkonjunktur, men är svårare i en högkonjunktur, eftersom det då redan föreligger en överhettad ekonomi med låg ytterligare produktions- och investeringspotential inom landet. Låga räntor tenderar också att öka inflationen i en högkonjunktur då produktionen närmar sig fullt kapacitetsuttnyttjande. Bristen på arbetskraft och material driver upp löner och priser i ett sådant läge, vilket gynnar importen och hämmar exporten i ett land (Bladh, ss 368-369).

Den ekonomiska politik som fördes från 1930-talet byggde på en uppgörelse mellan Bondeförbundet och socialdemokraterna 1933, då lades grunden till statens större inblandning i samhället och vid utformningen av en praktisk politik (aa, ss 183-184). Det innebar bl.a mer satsningar på offentlig verksamhet, överbryggning av konjunkturnedgångar genom ökade offentliga investeringar m.m.., alltså en aktiv statlig politik för att hålla arbetslösheten nere och samtidigt hålla prisnivån stabil. Staten ingrep t.ex mycket kraftfullt än under inflations-vågen under andra världskriget. Prisstegringarna blev mycket lägre än under första världskriget, pga att statsmakterna införde pris-, löne- och hyresstopp (Lybeck, s 28).

Den svenska konjunkturen 1929-55 utmärktes i stort av uppgång och struktur-rationaliseringar inom industrin. Dvs. det skedde inte stora nyinvesteringar i landet under denna period, utan med befintlig industristruktur gick tillväxten uppåt under perioden. Efter andra världskriget startade en ny period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten till andra länder steg snabbt. Däremot innebar behoven inom landet att importen ökades samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes med devalvering, nedskrivning av kronans värde, vilket upprätthöll den fortsatta ökningen av exporten.

Efter andra världskriget startade en period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten till andra länder steg snabbt, däremot innebar behoven inom landet att importen ökades samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes med devalvering, eller nedskrivning av kornans värde vilket upprätthöll den forstatta ökningen av exporten. Koreakriget 1950-51 spädde på utvecklingen med en uppgång i produktionen och priser. Staten gick sedan in under lågkonjunkturen i slutet av 1950-talet med stimuleringar till näringslivets investeringar vilket höll uppe produktionen (Lybeck, ss 17-18). Det var statlig intervention som höll igång den inhemska ekonomiska politiken på en hög och effektiv nivå alltså.

Under 1960-talet upplevde såväl Europa som Sverige en period av snabb ekonomisk tillväxt, det var en period av ökad frihandel som lade grunden till detta. Sverige upplevde under 1970-talet en ökande andel av offentlig konsumtion som innebar en stabiliserande faktor på på konjunkturerna. Mellan åren 1948-73 skedde också en tillväxt i världshandeln, som växte med i genomsnitt åtta procent per år, vilket för Sverige som exportberoende land var av största vikt. En mer stabil BNP-tillväxt inträffade genom den ändrade ekonomiska politiken. Statens finanspolitik hade ändrats alltsedan 1930-talet och ekonomernas idéer om motkonjunkturella insatser från statens sida.En annan faktor var den mindre känsligheten för störningar i den inhemska produktionen pga mer importerade varualternativ (Lybeck, s 26). Vändpunkten kom 1970. Sedan dess har det ekonomiska läget inte gått i positiv riktning för landet som helhet (aa., s 18). Inflationen ökade samtidigt som tillväxttakten mattades av och arbetslösheten ökade (sk. stagflation). En lösning hade kunnat vara om den statliga eller offentliga konsumtionen hade varierat motcykliskt, dvs. ökat i lågkonjunkturer och minskats i uppgångsfasen, vilket ej skedde. Inverkan hade varit betydlig eftersom statens och kommunernas förbrukning svarade för en fjärdedel av BNP:s ökning (aa., s 20).

Den "tredje industriella revolutionen" sedan 1970-talet med mer tonvikt på produktion av unika produkter med hög kvalitet, tillskillnad från den tidigare massproduktionen av standardiserade varor, har satt nya spår i industrisamhällena: mikroelektronikens utveckling med mer automatiserad produktion och bantad industriell sektor, har ökat klyftan mellan de som blir över, de som får lågavlönade jobb i den växande service- och tjänstesektron och de som får jobb, ett allt mindre antal, i den moderna accelererande sektorn som bl.a innehåller den senaste tekniken och datorkraften. Klyftorna ökar i levnadsstandard och inkomster över tiden (Magnusson, ss 485-486). Jörberg (b) skriver bl.a att en frigörelse av egna låglöneyrken för mer produktiva ändamål, under perioden efter 1973, konjunkturellt sett lett till en ökad arbetslöshet. Vidare att en ökad substitution av arbetskraft med kapital skett. Den ändrade befolkningssituationen har också skapat nya problem (aa., s 17).

Under 1980-talets början förde regeringen en expansiv industripolitik med hjälp, subventioner, till industrin. Man hade en starkt underbalanserad budget, en stigande penningmängd och en hög inflation. 1970-talets oljekriser innebar dock att den expansiva finanspolitiken inte längre kunde fullföljas enligt keynsiansk anda och när kreditmarknaderna avreglerades 1985 innebar detta ytterligare en utveckling mot ett slut på den "svenska modellen", där sysselsättningen tidigare hade setts som det främsta ekonomisk-politiska målet.

Inflationen steg och Rehn-Meidner-modellens mål från 1940-talet, om full sysselsättning och en fokuserring på exportindustrins konkurrenskraft (och därmed dess inverkan på den ekonomiska politik som kunde föras), kunde ej längre upprätthållas av statsmakten,

Orsaken till att den ekonomiska tillväxten sjönk mellan 1970-90 ligger i det faktum att man glömt bort att samhällets sparande är främst de privata och offentliga investeringarna. Dessa investeringar drivs till största delen av konsumtionen, vilken har minskat i landet under 1970-1990-talen. (Sverenius). Efter 1973 har tillväxten halverats jämfört med perioden 1950-60-talen i Sverige (Jörberg (b), s 16). År 1990 föreslog regeringen en åtstramande politik som skulle hålla nere inflationen på bekostnad av en högre arbetslöshet (Magnusson, ss 196-198).

Monetarismen kan sägas ha fått större inflytande i den ekonomiska politiken idag i Sverige, med dess tankar på politikens uppgift som att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen. Vidare i tanken på att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation (dvs. minska penningmängden i bankerna, så att ingen "överhettning" av ekonomin inträffar) och att centralbanken skall stå oberoende från politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen, som kanske inte alltid sätter ekonomisk effektivitet i främsta rummet .

Litteraturförteckning:

Adamson. Teori och metod för ekonomisk och social historia, 1975

Andersen & Kaspersen (red.), Klassisk och modern samhällsteori, 1999

Anderson, Övergångar från antiken till feodalismen, 1980

Andersson-Skog & Krantz (red.), Omvandlingens sekel, 2002

Bladh, Ekonomisk historia: Europa och Amerika 1500-1990, 1995

Brenner, Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen, 1979

Campbell, Sju teorier om samhället, 1986

Dahlkvist, Mats, Att studera kapitalet: första boken, 1978

Dobb, Studier i kapitalismens utveckling, 1981

Ekonomisk historia: Ekonomi under debatt; Ekonomisk historia, 1985

Galassi, Was feudalism inevitable? A critique of K.G. Persson // Scandinavian Economic History Review, vol XL, no:2, 1992, ss 34-43

Henriksson, A, Det västliga Hellas, 1991

Hicks, Den ekonomiska historiens teori, 1970

Historiens huvudlinjer 1, 1975

Historiens huvudlinjer 2A, 1976

Huberman, Människans rikedomar, 1978

Idé och samhälle, 1967 / (red. Gerholm & Magnusson)

Jervrud (a), Statarna i Sverige 1900-1930, (Ekon. Hist. Instit. Lund, Stencil) , 1983

Jervrud (b), Det romerska skattesystemet för jordbruket: En undersökning och jämförelse av kejsartidens skattereformer och deras resultat, (Ekon. Hist. Instit. Lund, Stencil), 1986

Johansson & Liedman, Positivism och marxism, 1981

Jörberg (a), Levandsstandarden i Sverige 1750-1914, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1987; 48

Jörberg (b), Konjunktur, struktur och internationellt beroende: Industriella kriser i svensk ekonomi, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1982; 25

Jörberg (c), Den ekonomiska utvecklingen I de nordiska länderna 1850-1914, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1980

Jörberg & Krantz, Ekonomisk och social politik i Sverige 1850-1939, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1978;4

Kock, Kreditmarknad och räntepolitik 1924-58, del I-II,

Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år, 1979

Lepage, Imorgon kapitalism, 1978

Liedman, Sven-Eric (a), Från Platon till kommunismens fall: de politiska idéernas historia, 1998

Liedman, Sven-Eric (b), Mellan det triviala och det outsägliga, 1998

Lis & Soly, Fattigdom och kapitalism- i det förindustriella Europa, 1981

Lundh, Levnadsstandarden- indikatorer och mått : Engelsk och svensk debatt om lönerarbetarnas villkor 1750-1850, (Ekon. Hist. Instit. Lund ), 1983; 29

Lybeck, Svensk samhällsekonomi, 1981

Magnusson, L, Sveriges ekonomiska historia, 1999

Mandel, Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen, 1980

Marx, K, Den tyska ideologin // Människans frigörelse: ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, 1995, ss 135-198

Metodövningar i historia 1: historisk teori, metod och källkritik,

North, D, Institutionerna, tillväxten och välståndet, 1993

North, D & Thomas, Godssystemets uppgång och fall: en teoretisk modell // Teori för Ekonomisk och social historia (red. Rolf Adamson), 1975

Olsson, C-A, Ekonomisk historia // De samhällsvetenskapliga studiernas historik, 1982, ss 4-11

Persson, K.G, The Inevitability of Feudalism-a Reply // Scandinavian Economic History Review, vol XL, no:2, 1992, ss 44-46

Rosén, 1500- och 1600-talens historia, 1972

Schön (a), Forskning kring strukturell förändring; 40-årskriser, 20-årskriser och dagens ekonomiska politik // Ekonomisk Debatt, 1993:1

Schön (b), Jordbrukets omvandling och konsumtionens förändringar 1800-1870, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1985;41

Sverenius, Sverige i kris (debattartiklar), Sydsvenska Dagbladet (SDS), 970729-970803

Sydsvenska dagbladet / Syll, Pålsson, 931208

Syll, Pålsson, Notes on Neoinstitutional Economics // Scandinavian Economic History Review, vol XL, 1992:2, ss 21-33

Per Jervrud 2004

Informationssökning, Malmö

Fil. kand i Ekonomisk historia.

Fil.mag i Biblioteks- och informationsvetenskap, bibliotekarie.