Feodalismen

Feodalismens produktionssätt

Feodalismen som produktionssätt dominerade i Västeuropa ca. 900-1200-talen, medan den i Östeuropa kvarstannade till 1700-talet och hade sin höjdpunkt betydligt senare: mellan 14-1700-talen. Feodalismen var en sedvaneekonomi med gamla traditioner och lagar som grund. Systemet innebar en viss penningekonomi, men var till största delen baserad på naturahushållning: skatter och avgifter betalades med olika varor. Regelsystem byggde på den romerska rätten och på det germanska stamsamhällets regler och sedvänjor.

Feodalismen bestod allmänt sett av län som fördelades till furstens vasaller och detta länsväsende uppstod i Frankrike under tidig medeltid. Vassallens ed påminde om den trohetsed som de germanska hirdmännen skulle avlägga till sin kung. Liknande trohetsförpliktelser hade funnits i det romerska riket. Snart blev länen omvandlade från "lån", vilket ordets betydelse egentligen varit från början, till att bli ärftliga besittningar inom de olika släkterna. Detta skedde bl.a genom de nära kontakter som upprättades mellan länsherren och dennes furste, det blev till slut så att fursten beviljade ärftligas rättigheter till länsherrens äldsta son (Anderson, s 133 ff.).

Länsväsendet innebar att skatterna betalades med jordbruksprodukter, ej i pengar som tidigare under den romerska penninghushållningen. Byborna blev underlydande till den godsherre som gjorde krigstjänst hos kungen. Även fria bönder kunde ställa sig under beskydd av en länsherre för att undvika den otrygghet det innebar med alla krig. De fick därmed samma arbetsplikter som de icke-självägande bönderna. Två huvudklasser fanns i detta samhälle: adelsmannen och krigaren å ena sidan och bonden eller jordarbetaren på andra sidan. Det som skedde var att bonden bands till jorden, blev livegen, allt för att kunna ge adelsmannen eller riddaren säkra inkomster från bondens arbete, som tog sig formen av dagsverken eller arbetsplikter av olika slag (Bladh ss 68-69).

Om antiken hade utmärkts av och utgått ifrån staden så utgick feodaltiden (medeltiden) från landsbygden. Detta beroende på den glesa och utspridda befolkningen. "Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och barbarernas erövring förstördes en mängd produktivkrafter; åkerbruket hade förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln somnat in eller avbrutits på våldsamt sätt. Folkmängden i städer och på landsbygden hade minskat. Dessa förhållanden och det därav betingade sättet för erövringen skapade under inflytande av det germanska härväsendet den feodala egendomsformen" (Marx, s 143). Det allt högre skattetrycket (från ca. 200-talet e.kr) hade gjort att den romerska staten krävde större skatteansvar vi högre individuell inkomst, detta hade lett till att initiativet till att förbättra sitt egna jordbruk hade minskat, för den enskilde jordbrukaren, och detta kan ses som en av förklaringarna till den allt större graden av självhushållning på jordegendomarna under det sena kejsardömet under antikens slutskede. Bönder tog sin tillflykt till storgods för att undkomma skattebördorna och blev samtidigt en del av den alltmer isolerade godsekonomin (Jervrud (b), s 2).

Den vanliga förklaringen till att godssystemet uppkom efter Västromerska rikets fall under andra hälften av 300-talet e.kr, är att arbetskraft var en bristvara och godsägarna försökte kvarhålla arrendatorerna. Detta ledde fram till att arrendatorernas rätt att flytta beskars och till sist upphörde denna rätt helt. Godsägarna kunde få ut en högre avkastning om de tvingade arbetskraften att kvarstanna på godset och osäkerheten att denna flyttade vidare till ett annat god minimerades. Denna modell förklarar godssystemets existens, det var billigare för godsägarna att ha detta system än att tvinga och insamla räntor från fria arrendatorer. (Galazzi, ss 36-38).

Godsen, allodier, utökades från 1000-talet liksom antalet livegna. Husmän eller småbönder som ej hade tillräckligt med egen jord behövdes som arbetskraft och stora jordägare hyrde dessa människor, både livegna och fria bönder samtidigt (Lis & Soly, ss 30-32).

Feodalismen innebar en ökning av jordbrukets produktivitet och man kan se det i det förhållandet att uppkomsten av sociala produktionsförhållanden med livegna och godsherrar, kunde utgöra den grund varpå jordbrukets framsteg vilade, inte i ny teknik i sig (Anderson, ss 165-166). En viktig förändring inom jordbruket som skedde vid denna tiden var att man införde treskiftes växelbruk i västra Europa. Tidigare hade jorden oftare legat i träda, men nu infördes nya metoder med treskiftes växelbruk (vår- och höstsådd samt träda) och nyodlingar vilket höjde produktiviten. Uppfinningar som t.ex nya plogar, den keltiska plogen med hjul och vändskiva, spädde på denna utveckling.

Från 1000-talet inträffade sådana ekonomiska förändringar att länsväsendet blev allt mer föråldrat, penninghushållningen slog igenom allt mer i samhället, adelsmannen köpte mer varor utifrån det egna godset. Handelsmän började göra affärer alltmer liksom hantverket som blomstrade mer vid denna tidpunkt. Städerna växte upp runt om i Europa. Brügge i Flandern var en av dessa städer, som snart blev den största handelsstaden i Nordeuropa. Alla sk. hansestäder uppstod också nu som t.ex Lübeck, Hamburg, Riga m.fl. I norr växte städer fram ur gamla handelsplatser som t.ex Köpenhamn, Stockholm, Visby och Kalmar (Historiens huvudlinjer 1, s 27).

Den ökande penninghushållningen fick en draghjälp under 1000-talet i Europa då alltmer brytning av silver i gruvor inleddes. Det var i mellersta och östra Euopa på ställen som Harz och i Böhmen man bl.a hade stor gruvbrytning under denna tiden (aa., s 29). Penningekonomin ökade i omfattning under 1100- och 1200-talen liksom differentieringen inom jordbruket. De små jordbrukarna fick mer skulder och fick sälja mer av sitt överskott. Jordskatten, taille i Frankrike, blev fast fixerad till en viss nivå i och med de fler pengarna som fanns i omlopp (Lis & Soly, ss 36-37). Detta berodde i sin tur på den ökade handeln, vilken krävde ett växande penningekonomi. Under 1000-talet till 1300-talet ökade handeln stadigt liksom antalet städer, men grundorsaken till detta var en ökad jordbruksproduktion, vilken kunde ske genom det feodala produktionsystemet (aa., 38).

Under merkantilismen med de ökande penningtransaktionerna och ett större ädelmetallinflöde från kolonierna, kunde pengarna spela rollen av olja i det ekonomiska maskineriet på så sätt att de underlättade varuutbytet och stimulerade produktionen. Transaktioner som skedde snabbare innebar att efterfrågan på varor kunde ökas, allt enligt teorin för pengars omloppshastighet. Detta innebar stigande priser och stimulerad produktion och distribution. Det man ej förstod under denna tid var dock att pengar bara genom att lånas ut eller förvandlas till varor kan vara produktiva i egentlig mening, samt att ett handelsutbyte inte måste gynna den ena parten ensidigt bara, eller att import skulle vara skadligt för ett lands rikedomar (Idé och samhälle, s 213).

Även om Hicks skriver att beskydd var en viktig anledning till att bönderna ansåg relationen med godsherren som nödvändig (aa., s 108), så beskriver han dessutom hur framväxten av äganderätten under feodalismen kunde tillgå. Hicks menar att när den finansiella utvecklingen gått tillräckligt långt, så fann godsherren det fördelaktigt att få sin jord värderad som en säkerhet, för att kunna ta lån för att utvidga sin egen verksamhet. Rättigheter enligt den gamla sedvanerätten blev då för osäkra vilket ledde till mer definierade äganderätter under feodalismens senare del. Detta drabbade bonden som ofta blev förbigången eftersom det var godsherrens rättigheter som i första hand definierades av jurister, så att köpmannen kunde förstå ägandebegreppet klart. Bonden var i en dålig position och det är nästan nödvändigt att han förlorade någon av sina tidigare rättigheter. Detta ledde till mer arrendejordbruk, eftersom detta garanterade en potentiell köpare av jorden en säker inkomstkälla. Eller så ledde det till, i tider av arbetskraftsbrist, till skuldtyngda fria bönder som utan egna pengar förvärvat jord av godsherren, med skulden som säkerhet (aa., ss 113-117).

Under 1300-talets början blev den ekonomiska utvecklingen sämre, i väster sjönk nyodlingsverksamheten, befolkningens antal i städerna verkar ha sjunkit och priserna på jordbruksproduker sjönk också. Den ekonomiska nedgången antas antingen bero på klimatförändringar, och eller på digerdöden med en starkt reducerad befolkning i Europa som resultat (Historiens huvudlinjer 1, ss 25-26).

Handeln utvecklades i västeuropa medan den stagnerade i östeuropa från 1300-talets slut och börjav av1400-talet och det berodde på det faktum att i östeuropa infördes en mer rigid klassturktur med godsägaradel, vilken hämade initiativ till investeringar i jordbruket, hemmamarknaden för industrivaror blev liten och kontrollen över arbetskraften innebar en begränsning av industrins arbetskraft. En antimerkantilistisk politik blev resultatet (Brenner, ss 51-52). Den olikartade utvecklingen mellan väst- och östeuropa gällande livegenskapen ser Brenner som en fråga om styrkeförhållanden eller produktionsförhållandena: i västeuropa fick bönderna genom strid alltmer rättigheter och frihet, medan man i östeuropa alltmer blev ofri. De olika utvecklingsvägarna berodde bl.a på olika styrka i olika europeiska samhällen, där bl.a stödet från staten spelade en viktig roll (aa., ss 45-46).

Åren mellan 1350 och fram till 1450 upplevde Europa en kris: befolkningsantalet sjönk drastiskt, uppemot 30% av totalbefolkningen dog genom digerdöden. Skatterna höjdes (Lis & Soly, s 57). Under 1380-talet lyckades bykollektivet i västeuropa höja sina löner eller sänka sina arrendekostnader, medan östeuropas bönder under en stark adel ej lyckades med detta (aa., ss 62-63). Efter digerdödens härjningar hade bönderna en starkare position i väst vilket gav dessa lättnader. Adeln, furstarna och staten försökte lagstifta om minimilöner eftersom lönerna steg under denna tiden (aa., s 80 ff.).

Det ekonomiska uppsvinget från 1300-talets slut och under 1400-talen genomfördes bl.a med hjälp av olika betalningsinstrument som gjorde det lättare och säkrare att handla över långa avstånd. Växeln var en sådan "uppfinning", denna innebar att en säljare från t.ex Italien kunde ta betalt av en fransk importör genom en växel. Sedan kunde den italienske säljaren, sälja vidare växeln till en italienare som importerade från Frankrike. Denne importör betalade då med växeln när han köpte varor i Frankrike och slutligen kunde då den franske säljaren lösa in växeln hos den ursprunglige franske importören, som i första transaktionen givit ut växeln.

Ett antal italienska affärsmän specialiserade sig på denna handel med pengar, växlar och lån under denna tidpunkt, främst huset Medici i Florens. Mot skutet av 1500-talet kom huset Fugger i Augsburg, samt bankirer i Genua, Lyon och Antwerpen (Historiens huvudlinjer 1, ss 124-125).

North & Thomas beskriver godssystemets uppgång och fall i boken: Teori för Ekonomisk och social historia:

folket behövde beskydd samtidigt som det fanns lite arbetskraft i Europa (institutionella faktorer)
systemet föll pga att marknadsekonomin ökade, dvs. handeln och äganderätten till jorden ökade

Den fria arbetskraften ökade genom befolkningsökningen, och under 1200-talet var befolkningsökningen, enligt North, orsaken till marknadsekonomins uppsving.

Den liberala ekonomiska teorin, säger att de osäkra tiderna och befolkningsökningen, i början av 11-1200-talen var det som gav upphov till de ändrade förhållanden för jordägandet. Det som innebar framväxten av de första formerna av exklusiv äganderätt. Den stora befolkningsökningen antas var en utlösande faktor för att länsherrarna skulle söka nya beskattningsmetoder, vilket innebar att de livegna slapp göra dagsverken i utbyte mot att de betalade en årlig skatt ( Lepage, ss 95- 96). Länsherrarna fick alltmer exklusiv äganderätt över sina domäner pga att de lät sina vasaller betala sina plikter i en viss summa pengar, istället för som tidigare i form av trupper osv.. (aa., s 98).

Det var ett sätt att fördela makten i ett samhälle som påverkades av ändrade materiella villkor.

Det var ny teknik, mer ouppodlad jord i östeuropa som kunde brukas, befolkningsökning och nya klassbildningar, som i samverkan med nya ekonomiska betingelser som ökad handel, mer penningbaserad ekonomi m.m..., gav upphov till de nya äganderättsformerna.

Syll är kritisk mot North och menar att Norths modell ej visar hur de sociala faktorerna ersätts med de institutionella. Effektiv organisation ger tillväxt enligt North, där individen kortsiktigt nyttomaximerar sitt beteende. Detta beteende ändras när relativpriset på en vara ändras i princip. Enligt Syll växer institutionerna fram evolutionärt och ej genom att individer innehar full information och kan nyttomaximera. North menar att befolkningstillväxten under lång tid i Europa innebar att relativpriset på arbetskraft gick ner, vilket gav upphov till marknads- utvidgning under feodalismen. Enligt Syll är detta fel: befolkningsökningen i Västeuropa innebar inte att livegenskapen gick ner i Östeuropa utan tvärtom under åren 900-1700.

North ser ej maktens eller auktoritetens roll utan endast marknadsmässiga och kommersiella relationer: alltså ett neoklassiskt grundantagande jämställt med allmänna jämviktsteorin, där alla inblandade tjänar på transaktionerna. Sylls uppfattning är att faktorer som marknadsutvid-gning, befolkningsökning, tekniska framsteg, innovationer m.m., gav upphov till kapitalis-mens utbredning och till institutionella förändringar, vilket i sin tur gav utrymme för de faktorer som North betonar: t.ex utökad äganderätt osv.. Norths politiska faktorer blir avgörande för tillväxten, för Syll är de materiella förutsättningarna viktigare (SDS, 931208). Man kan säga att Syll menar att det är förändringar i produktivkrafterna som tvingar fram förändringar i produktionsförhållandena, eller i institutionerna, och inte tvärtom.

Brenner diskuterar den ekonomiska utvecklingen utifrån det faktum att det är de ändrade klassrelationerna som under senmedeltiden kan ge upphov till en ny produktionsstruktur, tekniska innovationer och högre produktionsinvesteringar (aa., s 33) och han är helt emot den demografiska modellen som försöker förklara ekonomisk utveckling och förändring med hjälp av befolkningsförändringar. Det grundläggande var godsägarnas makt till godtyckliga uppbörder och den större eller mindre graden av ofrihet bland bönderna (aa., s 38).

Feodalsystemet fungerade så att repressionen ökade automatiskt när godsägarna fick mindre inkomster från de livegna. Krisen kan sökas i det feodala produktionssättet: utsugning ledde till en produktivitetskris vilket inbegrep en demografisk kris (Lis & Soly, s 59), det är alltså folk som lever på existensminimum som till sist inte kan producera tillräckligt för att överleva eller ens ge godsherrarna tillräckligt med överskott för att tillogodose dessas ökande krav och detta leder till sist till att folkmängden sjunker drastiskt, också i kombination med sjukdomar som spreds bland en undernärd befolkning.

Inte ens i samband med livegenskapens nedgång och inte ens under marknadens tryck kunde med nödvändighet spåras någon utveckling mot kapitalism, dvs. stora egendomar där kapital investerades och som brukades av lönearbetare (Brenner, s 40). Istället är själva produktionssättet, livegenskapen, en hämsko för jordbruksinnovationer: produktionsför-hållandena hämmade den ekonomiska utvecklingen i samhället och detta även i tider med minskad livegenskap, eftersom godsägarna kvarhöll sin domsrätt och sina arrende över bönderna för att kunna använda räntorna till egna ändamål. Dessa var inte kapitalinvesteringar eftersom inga incitament fanns till detta, utan gick till militära utgifter och lyxkonsumtion (aa, s 42).

Godssystemet var ineffektivt jämfört med de fria jordbrukarnas produktion. Bl.a pga de kostnader det innebar att försöka hålla kvar bönderna vid jorden och pga att bönderna ej betalades optimal inkomst för sin produktion. Persson menar att huvudanledningen till ineffektiviteten hos feodalismen var tvånget och inte den speciella produktionsenheten, dvs. godset. Det är en speciell typ av utveckling eller framsteg det handlar om, baserad på intensivt utnyttjande av resurser (arbetskraft) snarare än på effektivisering. De fria bönderna ses som den främsta drivkraften för den ekonomiska utvecklingen som ledde till godssystemts upphörande (Persson, ss 44-46). Galazzi menar att den ökade efterfrågan på arbetskraft tillsammans med ändrad efterfrågan från städerna på mer kvalitetsvaror blev slutet på godssystemet (aa., ss 42-43).

Brenner förklarar inte helt övergången från feodalism till kapitalism, men han kritiserar de demografiska och handelsteoretiska förklaringarna och menar att förutsättningen för en fri lönearbetarklass, en industriell arbetsdelning och en omfattande hemmamarknad skall sökas i den agrara produktitivtetsökning som skedde i England, vilket gav utrymme för fortsatt expansion (Kristiansen i: Brenner, ss 17-18). Anderson har i skrifter menat just att den absolutistiska statsformen i de europeiska länderna gav kanske den viktigaste grunden för kapitalismens framväxt och menar att det ej fanns någon lagbundenhet att feodalismen skulle automatiskt övergå i kapitalismen (Brenner, s 15).

En kritik man mot marxistisk teori, är dess beonande av, det Karl Popper kallade "historicismen": att man kan förutse framtida skeenden vetenskapligt och på så sätt förstå mänsklighetens historia. Popper menar att det är omöjligt att kunna samla in fakta och data och utifrån detta pröva historiens framtid eftersom mänsklighetens historia är ett unikt fenomen, vi skulle behöva göra ett oändligt antal obeservationer för att kunna fastställa de rätta förutsägelserna om framtiden. Det är alltså en kritik mot Marx´syn bl.a på kapitalismens oundvikliga undergång som här kommer fram. Vidare kan man kritisera att teorin inte förklarar sambandet mellan basen och överbyggnaden klart, varför de ekonomiska grunvalarna finns förklaras ibland utan sitt sammanhang med de politiska och juridiska områdena av samhället. Äganderätten är ett sådant område där begreppet egendom inte kan förstås om det inte relateras till sin roll som kapitalismens ekonomiska grundval. Inga privata produktionsmedel skulle ju kunnat existera utan lagar som reglerade det enskilda ägandet. Hur kan privat egendom då ge upphov till lagar, detta svarar ej marxistisk teori på (Campbell, ss 164-166). Det blir här en påverkan från överbyggnaden till basen och inte tvärtom som marxistisk teori menar är grundläggande, i detta fallet har ju överbyggnaden genom lagstiftning påverkat basen (produktionsförhållandena) som i detta fallet är den privata äganderätten.

Övergången från feodalismen till kapitalismen börjar med att produktionen växer mer än konsumtionen, alltfler producerar för att sälja eller idka byteshandel och ej för att fylla sina egna behov. En ny köpmannaklass växer snabbt upp ur dessa förhållanden. De nya produktionsmetoderna är avgörande. En ny samhällsklass, borgarklassen, behövs för att anskaffa dessa nya produktionsmedel till den alltmer komplicerade arbetsprocessen, med fler arbetsmoment. Denna klass tillhandahåller råvaror, redskap m.m... Den nya klassen (produktionsförhållandena) är en följd av de nya verktygen (produktivkrafterna). Denna utveckling gynnas av marknadernas tillväxt, nya råmaterial och koloniseringen. Den fria konkurrensen där produktion av handelsvaror till försäljning dominerar, är kännetecknet för detta nya produktionssystem. Det nya fabrikssystemets överlägsenhet vad gäller välstånd och därmed politisk makt för borgerskapet och kontroll över staten, fäller avgörandet i klasskampen och feodala institutioner får ge vika till slut. Den fullt utvecklade kapitalistiska produktionen kommer till stånd.

Litteratur:

Anderson, Övergångar från antiken till feodalismen, 1980

Bladh, Ekonomisk historia: Europa och Amerika 1500-1990, 1995

Brenner, Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen, 1979

Campbell, Sju teorier om samhället, 1986

Galassi, Was feudalism inevitable? A critique of K.G. Persson // Scandinavian Economic History Review, vol XL, no:2, 1992, ss 34-43

Hicks, Den ekonomiska historiens teori, 1970

Historiens huvudlinjer 1, 1975

Idé och samhälle, 1967 / (red. Gerholm & Magnusson)

Jervrud (b), Det romerska skattesystemet för jordbruket: En undersökning och jämförelse av kejsartidens skattereformer och deras resultat, (Ekon. Hist. Instit. Lund, Stencil), 1986

Lepage, Imorgon kapitalism, 1978

Lis & Soly, Fattigdom och kapitalism- i det förindustriella Europa, 1981

Marx, K, Den tyska ideologin // Människans frigörelse: ett urval ur Karl Marx skrifter av Sven-Eric Liedman, 1995, ss 135-198

North, D & Thomas, Godssystemets uppgång och fall: en teoretisk modell // Teori för Ekonomisk och social historia (red. Rolf Adamson), 1975

Persson, K.G, The Inevitability of Feudalism-a Reply // Scandinavian Economic History Review, vol XL, no:2, 1992, ss 44-46

Sydsvenska dagbladet / Syll, Pålsson, 931208