Historia och ekonomisk teori

En teori är en förklaringsmodell, eller en förenkling av verkligheten, för att man skall få en bättre översikt över en händelse eller ett samband. Begreppet innebär att man utifrån hypoteser om tillvaron deducerar (gör antaganden om troliga samband och sannolikheter) fram en förklaringsmodell vilken sedan testas på empiriska data (insamlade fakta), sk. hypotetisk-deduktiv modell. Positivism kallas också denna vetenskapssyn. En teori kräver vetenskaplighet. Detta innebär att saklighet, objektivitet och balans måste uppfyllas i modellen man presenterar. För att kontrollera teorin mot verkligheten är metoden viktig. Metod är arbetssätt eller arbetsteknik, t.ex kvantitativ datainsamling, källkritik.

Enligt en teori från mitten av 1800-talet, historiematerialismen, kan den materiella produktionen och dess resursfördelning och användning, förklara många av de utvecklingslinjer vi ser under historiens gång.

En annan ekonomisk teori är den neoklassiska från slutet på 1800-talet (med rötter från den klassiska nationalekonomin under 1700-talets andra hälft), som ser marknadssystemets framväxt med institutioner och ökad handel, som en förklaring till den ekonomiska utvecklingen. I denna bok kommer båda dessa förklaringsmodeller att användas för att visa på den ekonomiska historiens utveckling från antiken fram till idag.

Modeller eller teorier kan användas för att få en mer objektiv eller generell syn på en händelseutvekling. Man försöker systematisera och klassificera den kunskap vi har om historiens olika händelser och utifrån detta försöka finna mönster eller troliga förklaringar och beskrivningar av den historiska utvecklingen.

Validitet (relevans i det man mäter eller studerar) och reliabilitet (tillförlitlighet i det man mäter) och sedan systematisering och analys av de empiriska resultaten blir viktigt för att ge teorin en grund att vila på. Här är olika sorters teorier representerade och deras huvudsakliga innehåll:

g r a t: Marxisitisk teori

e l a: samhällsvetenskaplig teori

e: historisk teori, kausallagar och enskilda händelser

Förklaringar:

e: emperi eller datainsamling

l: logisk uppbyggnad

a: abstraktionsnivå, hur stor del av samhället täcker teorin

t: tidsomfattningen

r: runsuppfattningen

g: generaliseringsgrad, vilka klasser, individer, samhällen innefattas av teorin

(Adamson, ss 43-46).

Som man kan se ovan är rena historiska förklaringar oftast byggda på enbart datainsamlande, medan historiematerialistisk teori också rymmer ett drag av generaliseringar över historiska händelser. Den liberala teorin (den klassiska nationalekonomin) eller neoklassiska rymmer i sin tur emperi, logik samt abstraktion som främsta kännetecken.

Vad är historiematerialism? Det är en teori om hur den materiella produktionen eller själva produktionssättet (antiken, feodalismen, kapitalismen..) bestämmer samhällets form, beståndsdelar och utveckling (Johansson & Liedman, s 116).

Den materialistiska historieuppfattningen ser alltså historien som indelad i olika epoker eller olika samhällsformer eller produktionssätt (Dahlkvist, s 48). Här finns tanken på att det är människans tankar och handlingar och deras sätt att producera för att tillfredsställa sina materiella behov, som utgör den historiska utvecklingens drivande krafter (Liedman (a), ss 191-192). Marx menade att historisk utveckling sker genom en syntes mellan inneboende spänningar, den sk. dialektiken. De sociala och politiska institutionerna bestäms av de ekonomiska förhållandena och detta är den historiska materialismen. Vidare sa Marx att denna historiska dialektiska process tog sig uttryck i konflikter mellan olika ekonomiska grupper och detta var klasskampen. Människan skapar alltså sin egen historia, som Marx skriver, men under vissa givna förhållanden som ej går att ändra på.

Den historiska materialismen använder grundläggande begrepp för att förklara marknadsekonomin eller kapitalismen som produktionssätt ( Bladh, s 144):

Produktivkrafter: teknisk utveckling, arbetskraftens kunskap, organisationsutveckling
Produktionsförhållanden: kapitalägarnas ägande över produktionsmedlen (egendomsförhållanden)

Den liberala ekonomiska teorin från Adam Smith bildade den klassiska ekonomiska teorin på 17-1800-talen. Adam Smith (1723-90) skrev år 1776 boken "An inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations". Han var den klassiska liberala nationalekonomins grundare och samtidigt moralfilosof i England. Smiths viktigaste begrepp är "arbetsdelning" och "den osynliga handen". Smith menade att marknadens expansion ledde till ökad arbetsdelning, detta ledde till ökad produktivitet (produktion per person) och ökat välstånd. Den andra idén om "den osynliga handen" innebar att varje individ strävar efter sitt eget bästa och om alla är fria och strävar efter sina egoistiska intressen kommer samhället att vinna på detta i stort, trots att individerna inte har för avsikt att tjäna samhällets bästa. Staten ses som ett hinder för individernas fria handlande, om inte staten bara ägnar sig åt stöd till allmänintresset. Detta är den klassiska liberala teorin, där frihandel ses som motorn till ökat ekonomiskt välstånd både för individen som för landet i helhet. Tanken på handelsekonomin som ett självreglerande system, där det naturliga priset automatiskt ger det rätta marknadspriset genom utbud- och efterfrågejämvikt, och den liberala idén om minsta möjliga statsmakt, kallad för laissez-faire politik ("låt gå"-politik) är de liberala tankar som smith framförallt betonar (Campbell, ss 129-130). Smith menade att ett tillstånd av jämvikt finns i en varas naturliga eller normala pris i en fri marknadsekonomi. Detta pris uppkommer automatiskt genom marknadsmekanismerna (Campbell, s 119). Han tillhörde den utilitaristiska inriktningen som menade att "största möjliga lycka, till största möjliga antal" var den princip som marknadsekonomin ledde till (aa., s 121). Utilitaristerna, med Jeremy Bentham i spetsen, förespråkade ett avskaffande av det gamla privilegiesamhället med jordägararistokration och menade istället att alla monopol, regleringar och orättvisor i form av närgingsfrihet och arvsrätt, måste avskaffas. Lyckan ( där tryggheten ingick) som var det viktigaste målet kunde man bara får genom en oinskränkt äganderätt till privategendom. Denna skulle befästas av staten.

För de klassiska ekonomerna var ekonomisk utveckling ett viktigt studieområde under 1800-talets början, och deras tänkande har satt spår idag i det som kan betraktas som ekonomisk historia, vad som skall studeras som ekonomiska faktorer och förhållanden i samhället (Olsson, s 7). En efterföljare till Adam Smith var bl.a David Ricardo som menade att den del av en nations produktion som tillföll kapitaliserna, dvs. vinsten i företagen, var den viktigast delen. Denna ledde till att investeringar gjordes i företagen vilket skapade nytt kapital och ny produktion. Alla framsteg var beroende på om företagarna fick fria händer att utveckla sin affärsverksamhet. Vad gällde arbetarklassen kunde denna enligt denna äldre liberala ekonomiska teori aldrig få höjda reallöner, de kunde bara få existensminimum. Denna syn utvecklade Thomas Malthus och menade att varje reallönehöjning skulle leda till folkökning, vilket ledde till ökad tillgång på arbetskraft och lönerna sjönk återigen. Malthus menade att befolkningsökningen var snabbare än produktionsökningarna i samhället, vilket som resultat innebar att om arbetarklassen ville höja sin levnadsstandard så kunde detta endast ske genom barnbegränsning (aa., ss 47-48).

Kritik mot de allmänna ekonomiska lagbundenheterna som den klassiska nationalekonomin förespråkade, uppkom i den "tyska historiska skolan", en riktning inom nationalekonomin, under mitten av 1800-talet. Dessa anhängare menade att man ej kunde skildra den historiska utvecklingen genom abstrakta teorier, utan istället var det induktiv vetenskap man förordade. Dvs. noggranna historiska studier av de enskilda fenomenen var det som gav en korrekt vetenskaplig nationalekonomi, menade denna inriktning. Först därefter kunde man göra generaliseringar och framställa de ekonomiska teorierna. Man var motståndare till den deduktiva vägen att forma teorier, att genom hypoteser och logik och utan empiriska resultat, uppställa en teori. Denna skola fick liten betydelse inom nationalekonomin mest pga utvecklingen under 1870-talet (Olsson, ss 7-8).

Detta leder till frågan om metod eller arbetstekniker för fastställande av förklaringsmodeller: den historiska metoden har varit datainsamlande av enskilda faktauppgifter som källkritiskt prövats och sedan kunnat bilda grundval för mer generella teorier.

På 1870-talet kom den neoklassiska ekonomiska teorin med begrepp som gränsnytta och marginalkostnader ("Marginalismen"). Det var en ekonomisk teori som skulle svara upp mot den klassiska nationalekonomin och Marx´teorier. Den neoklassiska skolan betonade konsumtionen tillskillnad från de två tidigare teorierna som istället betonat produktionens vikt i ekonomin. "Nyttan" var det som bestämdes av en varas pris enligt den neoklassiska teorin. Marginalefterfrågan är det som till sist bestämmer en varas pris, dvs. där efterfrågan och utbudet befinner sig i jämvikt (Huberman, ss 207-210).

Den nya ekonomiska historien (NEH) ställer frågan om historisk emperi eller samhällsvetenskaplig teori på sin spets återigen från mitten av 1900-talet. Det nya kan sägas vara kravet på att den neoklassiska ekonomiska teorin skall användas för varje ekonomisk-historisk undersökning. Ekonomisk historia ses som tillämpad neoklassisk nationaekonomi (Olsson, s 10). Fram till början på 1980-talet hade skolan ringa inflytande på den ekonomisk-historiska forskningen i Europa, men från 1990-talet har dess betydelse blivit allt större.

En utveckling av den neoklassiska teorin, applicerad på historiska händelser, finns alltså inom inriktningen New Economic History från 1950- och 1960-talen. Bl.a hos North som har skrivit om de maktstrukturer eller institutioner som finns i i samhället och som styr samhällets inriktning och produktion. Institutionella förklaringar söker orsaken till det moderna samhällets uppkomst ur de sanktionerade egendomsrättigheter som gör det möjligt för en marknadsekonomi att fungera. Där blir äganderätten det centrala och individens roll blir viktig i det ekonomiska utvecklingsförloppet (Bladh, s 15). Enligt denna teori blir handeln och dess utveckling viktig för att förklara ekonomisk tillväxt och framväxten av det moderna samhället med industriell ekonomi: kapitalism. Det är inte förändringar i den materiella produktionen som blir viktigast i denna teori, utan istället det faktum att idéer eller institutioners utveckling leder till faktorer som äganderätt och frihandel.

Denna teori implicerar eller utgår ifrån att ett fritt varuutbyte mellan två parter sker, vilka båda får fördelar av bytet. Komperativa fördelar mellan olika länder/personer osv.. ger upphov till allas vinst enligt denna syn.

Enskilda företrädare för nationalekonomisk teori, i modern tid:

John Maynard Keynes, engelsk ekonom, som skrev boken "General theory of Employment, Interest an Money" år 1936. Han blev uppmärksammad för sin syn på hur sparandet kan strypa investeringar och konsumtion i en ekonomi, eftersom osäkerhet och förväntningar irationellt styrde denna verksamhet. Att förväntad vinstutveckling styr investeringarna, innebär att dessa blir spekultativa och nyckfulla. Denna instabilitet i kapitalismen ökar när nationalinkomsten ökar, mer pengar används då till sparande. Vilket minskar investeringar och konsumtionen, arbetstillfällena minskas också , liksom inkomsterna för människorna. Detta leder också till att räntan drivs upp, vilket återigen minskar investeringarna osv.. För att motverka denna negativa spiral menade Keynes att staten kunde råda bot på underinvesteringarna genom att suga upp de likvida medlen i ekonomin. Bl.a genom att lånefinansiera offentliga investeringar till t.ex vägbyggen, bostadsbyggande osv... Staten borde också föra en lågräntepolitik menade han, för att stimulera privata investeringar.

Denna syn är en kombination av nationalekonomisk teori med inslag av marxistiska idéer.

Keynes viktiga bidrag var att se förväntningarna som essentiella för de beslut som bl.a företagarna fattade vad gällde beslut om investeringar. Det infördes en slags psykologisk förklaring inom det ekonomiska området: de personliga förväntningarna och förhoppningarna angavs som utslagsgivande i investeringsbesluten. De klassiska nationalekonomerna hade settt arbetslösheten som en tillfällighet, men Keynes sa att en fri marknadsekonomi kunde ständigt befinna sig i ett jämviktsläge av undersysselsättning på grund av en för låg investeringsnivå, eftersom företagen gör misstag i sina förväntningar över efterfrågan, detta ger då upphov till ett improduktivt sparande i stor omfattning (Lepage, s 346).

Monetarismen, med Milton Friedman som känd förespråkare, har i sin teori, från 1950-talet, uttryckt synen att staten bör föra en restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation. De menade att centralbanken skall stå oberoende av politiken och vara mer självständig gentemot den politiska konjunkturen. En annan central tes var synen på den naturliga arbetslöshetsnivån: ekonomin hade en tendens att återgå till en viss nivå på arbetslösheten som inte kunde underskridas på lång sikt. Stimulanspolitik hjälpte bara kortsiktigt och reslutatet skulle bara bli ökad inflation. Istället borde politiken syfta till att stabilisera penningmängden för att få ned inflationen. Monetaristerna tog upp den gamla synen på marknadens självreglerande mekanismer och satte upp målet prisstabilitet. framför en aktiv ekonomisk politik. Kriserna skulle uthärdas, ej bekämpas. Detta liknar de tankar som "NEH-skolan" hade, och även Heckschers syn (redan från 1920-30-talen) på den ekonomiska teorin. Teorin som skall bestämma både vad som är viktigt att forska om, och också användas för att tolka och förklara utvecklingen. Denna moderna teori är en mer renodlad efterföljare till den klassiska ekonomiska teorin från 17-1800-talen och den neoklassiska teorin på 1900-talet. I början av 1950-talet när Friedman studerade penningpolitisk ur ett historiskt perspektiv, kom han bl.a fram till att depressionen under 1930-talet inte förorsakades av kapitalismens kris utan snarare av allvarliga misstag inom penningpolitiken. Om staten hade kontrollerat och justerat penningmängden på ett korrektare sätt hade utslaget blivit ett annat (Lepage, ss 344-345). Penningvärdets stabilitet är det viktiga i denna syn, istället för den keynsianska synen på sysselsättningen som ett huvudmål (aa., s 352).

Litteratur:

Adamson. Teori och metod för ekonomisk och social historia, 1975

Campbell, Sju teorier om samhället, 1986

Dahlkvist, Mats, Att studera kapitalet: första boken, 1978

Huberman, Människans rikedomar, 1978

Johansson & Liedman, Positivism och marxism, 1981

Lepage, Imorgon kapitalism, 1978

Liedman, Sven-Eric, Från Platon till kommunismens fall: de politiska idéernas historia, 1998

Olsson, C-A, Ekonomisk historia // De samhällsvetenskapliga studiernas historik, 1982, ss 4-11