Industrikapitalism

Industrikapitalismen- västvärlden de senaste 300 åren

"Industrialismen betecknar uppkomsten av ett fabrikssystem, där teknik och forskning tillsammans med näringslivets organiserande förmåga leder till en massfabrikation, en produktion i en omfattning som tidigare var okänd och dessutom till en väsentligt lägre kostnad" (Lagerqvist, s 252). En förutsättning för den industriella ekonomins framväxande var tillgången på arbetskraft, att denna erhölls genom de många reformer inom jordbruket. Bl.a genom större enheter och moderna odlingsmetoder. Därmed ökade livsmedelsproduktionen samtidigt som många småbönder blev arbetslösa och kunde anställas i fabrikerna (aa., s 253). Varifrån kom dessa resurser överhuvudtaget från början, som kunde starta denna process av industrialisering?

Kapitalet till den nya industrin kom från handeln, inklusive erövringar, piraträder, plundring och exploatering (Huberman, s 145). Dessutom var arbetskraften viktig och för att få dessa människor till industrin måste man beröva dem deras vertyg och jord (aa., s 146).

Ekonomisk tillväxt eller ökad produktivitet är ett utmärkande drag under den industriella revolutionen. Begreppet brukar definieras som en ökning av den totala produktionen av varor och tjänster per individ under ett år i ett land: BNP per capita, mätt i fasta priser så att prisförändringar inte tillåts påverka förloppet. Dvs. mer och mer resurser tillförs varje individ och resultatet blir en ökad levnadsstandard. Den totala konsumtionen i landet ökar liksom investeringarna som blir allt större, vilket i sin tur ökar mängden realkapital (maskiner och byggnader), vilket ger utrymme till ytterligare produktionsökningar. Ekonomisk tillväxt kan alltså ses som produktionskapacitetens utveckling. Ekonomisk tillväxt brukar uttryckas som årlig procentuell förändring av BNP per capita; ju högre procentsats desto starkare tillväxt, men den utttrycker inte välfärd eftersom t.ex inkomstfördelning inte syns i detta mått (Andersson-Skog & Krantz, ss 64-65).

Egendomslösa ur arbetarklassen behövdes för den industriella kapitalismen (aa., s 154) och åren 1750 till 1850 var industrikapitalismens tillväxtperiod (Lis & Soly, s 25

Den industriella revolutionen i England från mitten av 1700-talet var en följd av den sociala revolution som startade redan på 12-1300-talen och framåt i Västeuropa, med ökad handel i de små stadstaterna som Gent, Florens, Venedig, Brügge osv.. Det var först med den mekaniserade produktionen eller massproduktionen som industrikapitalismen kunde etableras och det kapitalistiska produktionssättet spridas på alla plan i samhället och till alla världens hörn. Just den större tillgången på kapital och att omsättningskapitalet ständigt återinvesterades i kombination med att det fasta kapitalet, lösgjordes med hjälp av de utvecklade kapitalmarknaderna är det som gav England, Holland och Frankrike möjligheter att under första hälften av 1700-talet genomföra de ekonomiska förändringarna (Hicks, ss 147-148).

I England uppstod den moderna industrialismen under slutet av 1700-talet. Den industriella revolutionen innebar framförallt att det mänskliga arbetet började att ersättas med maskiner, detta kunde ge mer produktion och en uppkomst av en storindustri för konsumtionsvaror och ej som tidigare mest lyxvaror. Textilindustrin var den som först utvecklades i landet, ull och ylletyger ersattes alltmer av bommullstillverkning (Historiens huvudlinjer 2A, s 26). Flera uppfinningar följde slag i slag vilka höjde produktiviteten. Järnframställningen blev också inriktad på massproduktion och det kunde ske genom olika uppfinningar där man ersatte träkol med stenkol i England på 1780-talet. Detta innebar att man ej var beroende av skogar längre för järnframställan och detta i samverkan med den nya kraftkällan ånga; ångmaskinen, blev starten för industrialiseringen. Att allt detta kunde ske berodde på flera olika faktorer i England, som att det fanns råvarorna tillgängliga, goda sjökommunikationer, en industriell tradition, inga regleringar eller restriktioner på uppfinnare, men främst fanns det kapital i landet. Detta kom från förmögna jordägare, från köpmän som tjänat pengar genom handeln och från de egna industrierna. Även kapital från Holland lånades i stor utsträckning för den engelska industrin och privata banker förmedlade också lån inom landet till industrin. En arbetskraft behövdes också och denna fanns inom den gamla förlagsindustrin och i manufakturerna (aa., ss 28-29).

En viktig faktor för maknadsutvidgningen var det faktum att man inte längre enbart såg marknadens utveckling som viktig, utan att de ekonomiska regleringarna också var essentiella för ökade vinstmarginaler (Dobb, s 166) och detta kunde ske genom en ökad statlig inblandning. Denna syn skiljde sig från de klassiska ekonomernas syn på ekonomin under slutet av 1700-talet och från den tidigare merkantilistiska skolans tankar.

Att den industriella revolutionen i England kanske inte var ett så markant stegring i ekonomisk tillväxt har senare tids forskning visat, det var en mycket svagare tillväxt och mer gradvis sådan än man trott tidigare. Den största skillnaden mot tiden före "revolutionen" inom industrin, låg istället i den stora förskjutningen av arbetskraft från jordbruket till industrin. Det faktumet kvarstår dock att stora ökningar i producerad mängd och ökad produktivitet kan ses i vissa industrigrenar som bomullstextilier och järnvaror. Den viktiga skillnaden mot tidigare forskning är att man nu ser händelsen i England som en gradvis tillväxt, liksom i t.ex Frankrike och Tyskland, och inte som ett språng eller en "revolution"längre (Bladh, ss 120-121). Den vanliga synen på den industriella revolutionen som en snabb industrialisering med hög tillväxt och stigande levnadsstandard har alltså idag mer blivit en bild av en långsam och gradvis ökning av den industriella produktionen, och en långsam levnadsstandardförbättring för männniskorna. Länder behöver inte genomgå en snabb fas av industrialisering och modernisering för att bli det moderna samhället, det kan också ske genom en långsam övergång från jordbruk till industriarbete och stadsboende (aa., s 124).

Ångmaskinen som började användas i industriell prioduktion från 1770-talet, är ett viktigt exempel på en ny produktivkraft som gav fabrikssystemet en skjuts framåt. En effektivare organisering av produktionen genomfördes, vilket gav utrymme för en övergång från jordbrukssektorn till industriarbete för fler människor. Arbetsfördelningen ökade också, detta både pga ökad efterfrågan på arbetskraft och ökad tillgång genom befolkningsökningen i England under denna tiden, liksom en ökad produktion (Huberman, s 157). Förbättringar sekdde även inom jordbruket och man kan tala om en revolution även här liksom inom industrin. Införandet av andra eller nya grödor samt nya verktyg, plogar, harvar osv.., innebar en markant ökad avkastning. Befolkningsökningen gjorde jordbrukssatsningar ännu mer lönsamma. Dessutom tillkom en revolution inom transportväsendet med kanaler, järnvägar, bättre vägar osv.. Speciellt under 1700-talet i England växte produktionscentra upp vilka krävde snabbare och bättre transporter (Huberman, ss 157-160). Alla viktiga faktorer samverkade, dvs. produktivkrafter och produktionsförhållanden.

I kapitalteorin skriver Marx att det mest grundläggande förhållandet under kapitalismen är att den materiella produktionen sker i en form av varor, och att det är denna varuproduktion med inriktning på en ökning av värdet som är kapitalismens djupaste hemlighet (Andersen & Kaspersen, s 43). Marx menade att värdet av en vara bestämdes av det totala arbetet som läggs ner i produktionen av denna var. Den del av arbetstiden som går utöver den lön arbetaren får för sitt arbete är mervärdet säger Marx, det är obetalt arbete eller kapitalistens vinst. Tillägnandet av produktionsmedlen är källan till de vinster och kapitalräntor och avkasningar som går till kapitalägarna (Huberman, s 195). Marx menade just att uppkomsten av en arbetarklass var en nödvändig förutsättning för industrialiseringen. Det innebar att det fanns ett ständigt arbetskraftsutbud tillhands (Herlitz i: Inledning; Huberman, s 13). En övergång från feodalismen till kapitalismen åstadkomdes därför att det både fanns nya produktivkrafter och en revolutionär klass :bourgeoisin (Huberman, s 200).

Under det oroliga 1830-talets början ville man i England visa reformvilja för att inte drabbas av samma revolution som i Frankrike. Medelklassliberalismen koncentrerade sig främst på att få spannmålstullarna avskaffade och att genomdriva frihandeln. Spannmålstullarna ökade levnadskostnaderna, lönerna och hindrade exporten till England från andra länder. England hade också svårt att sälja sina industriprodukter till andra länder pga tullsystemet. 1846 avskaffades de flesta tullarna och lite senare även navigationsakten (Historens huvudlinjer 2A, s 53). Under 1800-talet fortsatte industrialiseringen, järnvägsnätet utbyggdes snabbt i England under 1830- och 1840-talen. Sparandet hade blivit stort under föregående perioder av kapitalackumulation och när investeringarna nu sköt fart ökade också arbetstillfällena. Detta gav ökad efterfrågan även på material, som sten, tegel, timmer osv.. Detta var industriali-seringens andra fas. Järnvägarna innebar bättre transporter, en mer enhetlig marknad uppstod, det var lättare att förflytta varor och människor till olika städer eller platser i landet. Urbaniseringen underlättades av detta. Ångkraften började alltmer att användas i sjöfarten. Tonnaget ökade nio gånger för brittiska fartyg mellan åren 1870 till 1900. USA hade varit jämbördig en period men halkade efter pga inbördeskriget och den geogragiska expansionen västerut, därför hade Storbritannien halva världstonnaget av ångfartyg på 1890-talet och dubbelt så mycket som USA (Bladh, ss 138-139).

Befolkningen steg från ca. 200 miljoner år 1815 till 300 miljoner år 1870, USA:s stegring var ännu större från 8 till 40 miljoner. Jordbruket var fortfarande den dominerande näringsgrenen fram till slutet på århundradet och dess förändringar kan sägas ligga bakom den befolkningsöknings som skedde. Jordbrukstekninken utvecklades bl.a med skördemaskiner, tröskverk, fabriksgjorda plogar m.m.. Det gamla treskiftesjordbruket hade ersatt från mitten av 1800-talet med nya växtföljder: vete-rovor-havre-klöver. Konstgödningsindustrin kom också igång från 1820-talet vilket spädde på utvecklingen mot allt högre avkastning från jordarna som brukades. Dräneringssystem utbyggdes och från 1840-talet i England fanns fabriker som massproducerade dräneringsrör. Inhängnadsrörelsen fortsatte och storgods-ägarna effektiviserade driften bl.a genom de tekniska landvinningarna, och kunde producera livsmedel i stor skala till den växande befolkningen i industristäderna. Frankrike dominerades fortfarande av småjordbruken och ingen större förändring skedde förrän under 1850-talet då den utbyggda infrastrukturen med fler järnvägar innebar en ökande vete- och vinproduktion. I USA dominerade bomullsproduktionen och den steg markant då efterfrågan från bl.a England var stor under denna tiden. Maskiner för bomullsrensing underlättade mycket den ökade produktionen av bomull. 1790 prodducerades 650 tom bomull och i slutet på 1850-talet var produktionsökningen enorm: 750 000 ton (Historiens huvudlinjer 2A, ss 30-34).

Kolproduktionen steg markant under perioden 1800-1870 främst i England men även i länder som Tyskland och Frankrike. Denna kolproduktion är en värdemätare på hur stor användningen var av den nya energikällan: ångkraften. Denna ersatte alltmer vattenkraften som huvudkraftkälla från mitten av 1800-talet. Järnhanteringen ökade, England producerade år 1800 156 000 ton jän och år 1860 3,8 miljoner ton. En kemisk industri växte fram: tänstickor, användning av gas för belysning och värme m.m.. Transportväsendet förbättrades avsevärt under denna perioden med kanaler, nya vägar och i USA fick just kanalerna stor betydelse för att knyta samman det stora landets olika delar med varandra. Här kom också de första ångbåtarnas betydelse fram som en viktig del i kommunikationsväsendet i landet. Järnvägsnätets utbyggnad var stor, Englands första byggdes 1825. Frankrike började bygga sina järnvägar på 1840-talet, USA öppnade sina första järnvägar på 1830-talet men fick sedan en enorm utbyggnad i antal kilometer järnväg som var större än övriga europeiska länders

Fram till 1870-talet: man hade då 90 000 kilometer järnväg, t.ex jämfört med Englands 28 000 kilometer. En annan viktig kommunikationsfaktor var utbyggnaden av telegrafsystemet under 1850-1860-talen, speciellt över Atlanten. Det var dock bara Belgien och England som år 1870 kan sägas ha varit länder vars produktion till övervägande del utfördes av maskiner. Övriga länder i västvärlden hade bara börjat sin industrialisering av näringslivet. I Frankrike,USA och Tyskland hade man gruvor och industrier men önnu övervägde jordbruket, handeln, hantverket och hemindustrin hör (aa., ss 35-38).

Stålframställningen förbättrades under 1850-60- och 70-talen genom Bessemer-, Siemens-Martin och Thomasmetoderna. Detta gjorde att billigt och bra stål kunde produceras. Att kemiska framsteg var viktiga bl.a för konstgödning har vi sett och även de framsteg som gjordes inom electricitetsvetenskapen var viktiga som grund för den tekniska och industriella förändring som nu gjordes. Produktion av elekticitet skedde i stor skala från 1860-talet efter bl.a Maxwells utveckling av elektromagnetisk strålning, och att överföra elektricitet över långa avstånd löstes också senare genom transformaton. Detta gav upphov till en "andra industriell revolution" likt den som ångmaskinerna hade inneburit. Elektricitet i hemmen kom i och med konstruktionen av glödlampan av Edison. En grund för att utveckla telefonen var strömmen och Bell tog 1876 sitt första patent på denna uppfinning. Strömmen var ocskå en förutsättning för förbränningsmotorns yillkomst, då principen var att låta en gnista antända en gasblandning. De lättare motorerna utvecklades från 1880-talet och den första funktionsdugliga bilen byggdes vid samma tidpunkt av Benz och runt sekelskiftet startade Ford sin biltillverkning. Att petroelum eller olja kunde användas som bränsle till fordons förbränningsmotorer gav också upphov till en oljeindustri i slutet av 1800-talet, från början användes oljan mest till belysning och uppvärmning och till faktygsmotorer, senare blev det viktigare för bilindustrin under 1900-talet. Gummi hade använts till skosulor osv.., inom beklädnadsindustrin ända sedan 1820-talet i Europa men under slutet av århundradet började man även att göra bildäck (aa., ss 90-94).

Frankrike var ett till övervägande del agrart land och mycket mindre urbaniserat än t.ex England eller Holland på 1700-talet. (Bladh, s 152). Frankrike vid tiden för revolutionen 1789 var ett ekonomiskt mycket splittrat land. Tullar skilde de olika landsdelarna ifrån varandra och skatterna var olika för olika områden och skattebördan var tyngst att bära för bönderna. De sociala missförhållandena samt den franska konjunkturens utveckling under 1700-talet var utlösande faktorer till den franska revolutionen. Utrikeshandelns uppsving hade gjort kömannaklassen förmögen men samtidigt hade stigande skatter och prisstegringar gett försämrade villkor för löntagarna i städerna och för bönderna i landet. Dessutom var det statsfinansiella läget bekymmersamt med en stor statsskuld, hälften av alla inkomster till staten gick åt till att betala räntorna på stadsskulden (Historiens huvudlinjer 2A, ss 15-16).

Utvecklingen i Frankrike följde under 1700-talet troligen samma nivå som Storbritanniens vad gäller tillväxt i produktion och handel. Sedan skedde en nergång i slutet av århundradet i Frankrike då indsutriproduktionen inte utvecklades i samma grad som i Storbritannien. Tillväxten tog sedan åter fart under 1800-talet och t.ex så ökade kolproduktionen från 12 miljoner ton på 1810-talet, till 5 miljoner ton år 1847. Man använde mer vattenkraft i landet eftersom koltillgången inte var så stor. Ångkraften var också ett alternativ som användes och antalet ångmaskiner ökade från 600 år 1830 till 32 000 år 1875. Järnverken och dess produktion av tackjärn hade år 1860 stigit till 583 000 ton och en grund hade lagts för maskin- och verkstadsindustrin. Landet sälde fler maskiner till andra länder än de importerade maskiner vid 1850-talet. Det utvecklades en mekanisering även av den inhemska texitlindustrin under denna perioden. Frankrike hade ett varuexportöverskott under perioden 1820-1848. Under andra halvan av 1800-talet fortsatte den industriella expansionen i landet med bl.a utbyggnaden av järnvägsnätet och telegrafnätet.1860-70-talen innebar att de nya metoderna för järnframställning infördes: Bessemer- och Martin-teknikerna och utrikeshandeln ökade. 1880-talet innebar en stagnation i fransk ekonomi men trots detta ökade fransk ekonomi snabbare än brittisk 1870-1913. 1890-talet kom en allmän ekonomisk uppgång återigen och bl.a var landet världens största exportör av bilar vid första världskrigets utbrott (Bladh, ss 159-160).

USA:s stora industriella tillväxt från 1860-talet fram till första världskriget berodde på hemmamarknaden. Den snabba befolkningsökningen och de fler konsumenter som fanns bidrog till detta. Produktiviteten steg av alla nya invandrare i arbetsför ålder. Indsutrin skyddades av skyddstullar och en enhetlig marknad gjorde det lättare för företag som massproducerade varor att uppstå. Antalet industriarbetare femdubblades mellan åren 1849-1899. Kolproduktionen är en indikator på den snabba induustriella expansionen i landet: på 1860-talet var Storbritanniens produktion fyra gånger så stor som USA:s, vid1910-talet hade USA gått om Storbritannien i porduktion av kol. BNP ökade också snabbare i USA genom att deras stora folkmängd gjorde dess industriproduktion överlägsen andra länders. Även prod-uktionen per invånare (BNP/invånare) var större än konkurrentländernas. Storbritanniens BNP ökade med 1,9 % per år mellan år 1870-1913 och BNP/invånare med 1,0 %, medan USA:s ökade med 3,9 % respektive 1,8 % per år. En viktig industri var köttindustrin som vilade på boskapsuppfödningen i mellanvästern, denna industri revolutionerades i och med kylteknikens införande (Bladh, ss 231-233). Exporten och även hemmamarknaden ökade av denna industris utveckling från 1870-talet framförallt.

I USA ökade jordbruksproduktionen kraftigt under 1800-talets tre sista decennier genom mekaniseringen och när trakorer och andra maskiner kom i början av 1900-talet fortsatte utvecklingen. Livsmedel och bomull var de största exportvarorna (aa., s 246).

Framgångarna berodde mycket på massproduktionens teknologi, standardiserade utbytbara delar t.ex. Vapenindustrin använde sig av detta, liksom löpande bandet från 1830-talet i USA. Tillverkningen av mallar, som var precisionsgjorda för produktion av maskiner var viktiga, elekticiteten var också viktig för en produktion som blev alltmer lönsam (aa., ss 233-234).

Tyskland var splittrat i 314 småstater, vid tiden för den franska revolutionen. Den nationella identiteten var svag, men den utvecklades, först genom en kulturell identitet genom litteraturen och filosofin och sedan ekonomiskt genom tullunionen år 1834. Den politiska föreningen inträffade år 1871 i unionen under preussisk dominans. Mellan 1834 och 1871 skapades en inhems marknad och järnvägar utbyggdes i stor skala. Koltillgångarna kunde börja användas och från 1870-talet växte tysk industri snabbt, bl.a eltekniska varor blev en viktig produktionsgren. (Bladh, s 257). Stenkolet var den viktigaste produkten som användes som bränsle I lokomotiv och andra ångmaskiner. Kokset (destillerat kol) användes i järn- och stålindustrin, och utgjorde också råvaran till nya kemiska produkter. Stenkolsbrytningen ökade från 16 miljoner ton 1860-64 till 169 miljoner ton 1910-1913 (USA:s och Storbritanniens produktion var dock större). Produktiviteten sjön de sista 20 åren före första världskriget pga att man fick bryta kol allt djupare ner i marken och samtidigt steg antalet gruvarbetare från 100 000 till 400 000. Den kemiska industrin blev viktig för landet, man kunde efter en upptäckt bl.a framställa färgämnen av stenkolstjära. Vidare var farmacetiska varor, fotokemikalier, plaster, smak-, parfym- och sprängämnen viktiga produkter i industrin.

Att Tyskland fick området Lothringen från Frankrike 1871 var viktigt eftersom här fanns stora järnmalmstillgångar. Tyskland köpte rättigheten att använda thomasprocessen år 1881 och stålproduktionen steg därefter från 1,5 miljoner ton 1880 till 13.1 miljoner ton 1910. I Början av 1910-talet var Tysklands stålproduktion dubbelt så stor som Storbritanniens, och hälften så stor som USA:s.

Avfallsprodukter från produktionen blev också viktiga för tysk industri, t.ex så användes fosfotn som separerades från järnmalemne i Lothringen till att framställa konstgödsel. Den elektromagnetiska industrin som Siemens t.ex, blev viktiga för framställning av likströmsgeneratorer, den elektiska järnvägen, telegrafren, telefonen, glödlampor och elmotorerna. Andelen av totalindustri var dock ej betydande fram till första världskriget, men dess ökning i produktionsvolym och produktivitet var mycket snabb. Perioden 1870-1913 innebar också, en för Tyskland, tydlig ändrad produktionsinriktning från konsumtionsvaror till produktionsvaror (aa., 265-267).

Det som möjliggjorde den snabba industriella expansionen var bl.a uppkomsten av ett väl utbyggt kreditsystem med banker och det var det stora långsiktiga kapitalet som var avgörande. På 1850-talet startade flera investeringsbanker i Tyskland, just för att förse industrin med långa krediter eftersom den produktionsvaruinriktade industrin krävde stora kapitalmängder över lång tid. Investeringsbanker fungerade bl.a enligt den principen att man sög upp småspararnas pengar och kanaliserade dem till offentliga investeringar eller till företagsinvesteringar, t.ex industriutbyggnad. Från 1880-talet gav man också kortfristiga krediter, då de kunde tjäna pengar på att låna ut pengar och få in dem snabbare, vilket kunde ge mer utrymme till även långsiktiga krediter. En stor bank var bl.a Deutsche bank. Osäkerheten i utlåningen innebar att bankerna försökte få säkerheter för sina utlånade pengar, vilket ledde till bildande av sk. karteller, eller organiserade överenskommelser mellan flera företag vad gäller priser och produktion. Det var konkurrensbegränsade funktioner i kartellen som var viktig för företagen och för de långivande bankerna. Karteller bildades från ca. 35 stycken år 1885 till 600 stycken år 1911 i Tyskland. Att kartellerna ökade berodde på en ändrad ekonomisk syn där man ansåg att konkurrenshämmande verksamhet var bra eftersom priserna då inte pressades ner. Överproduktion och ekonomisk kris kunde också inträffa om konkurrensen var fri menade förspråkarna. Detta var förståeligt med tanke på de fallande priserna under 1890-talet, men stod i kontrast mot de liberal idéerna om frihandel i England från 1700-talet (aa., s 271-273).

Omvandlingen från stagnation till en expansiv lång våg i det ekonomiska systemt, som skedde under t.ex år 1848, och år 1893, ser Mandel som ett exempel på att icke-ekonomiska faktorer påverkat den kapitalistiska utvecklingen genom att höja kapitalackumulationen. Det har skett bl.a genom klasskamp och erövringskrig och resultatet har blivit en marknadsutvidgning, världsmarknaden har växt betydligt under dessa perioder och utgjort ett incitament till extensiv industrialisering och för en ny teknologisk revolution (aa., ss 26-27).

1870-talets andra industriella revolution innebar en kraftigt stegrad produktion och världshandel, vilket man kan se i exempel på olika industriers utveckling, i tabellform:

Årsproduktion av stål (tusentals ton)

År Storbritannien USA Tyskland Frankrike Världen

1870 286 68 169 83 703

1880 1320 1267 660 388 4273

1890 3637 4346 2161 566 12096

1900 5130 10382 6645 1565 28727

1910 6374 26512 13698 3606 58656

Värdet i miljarder dollar av världshandeln vid olika årtal:

1840: 2,8 1860: 7,2 1880: 14,8 1900: 20,1 1913: 40,4

(priserna illustrerar endast ökningen omfattning, men tar ej hänsyn till inflationen eller den reella ökningen i miljarder dollar räknat).

Från 1870-talet tog Tyskland och USA ledningen inom den industriella utvecklingen. Den enskilde företagaren mistor också sin betydelse i denna fas av industriell utveckling, istället sköttes ledningen av de stora bolagen, trusterna och kartellerna som var sammanslutningar av flera olika företag. Jordbruket upplevde samtidigt en kris i Europa pga att konkurrensen från Nordamerika hårdnade. Spannmålsproduktionen steg mycket och vissa länder som tyskland och Frankrike svarade genom att överge frihandeln och införde skyddstullar för jordbruks-produkter, i England fortsatte frihandeln men man övergick till annan produktion, mer inriktad på kött och grönsaker medan spannmålsproduktionen sänktes.

De stora ökningarna i livsmedelsproduktionen samtidigt med industrins utveckling ledde till en stor befolkningsökning i västvärlden. Europas befolkning var ca. 300 miljoner år 1870 och steg sedan hela perioden fram till år 1914, då den var ca.440 miljoner. (Mandel, ss 98-99).

1870-talet var också imperialismens tidsålder, då de europeiska länderna försökte lägga under sig främmande länder och territorier, för att få kontroll över råvaror för industrin och få nya marknader för industrins produkter från det egna landet. Det krävdes ofta hjälp av regeringen i ens land för att säkerställa ordnade förhållanden i det område man ville skicka järnvägsbyggare, gruvbolag och plantageägare. Detta var en orsak till att den liberala ekonomiska teorins inflytande mattades, man såg ju att staten var nödvändig för att lösa de ekonomiska problemen som imperialismen gav upphov till. Depressionen och protektionismen under perioden förstärkte denna syn och man fick tillbaka synen på den starka statens betydelse. Denna tid har därför också kallats nymerkantilismen (aa., s 124).

Efter första världskriget hämmades världshandeln av flera olika faktorer, en viktig sådan var den att centraleuropas näringsliv var förött och skadat, att Sovjetunionen och Japan kom fram alltmer som stormakter, att konjunkturerna blev svängiga och kortvariga, med hög- och lågkonjunkturer omväxlande. Det var också en tid av depression och hög arbetslöshet i flera av västerlandets länder. Åren 1924-28 skedde en viss återhämtning ifråga om handel och industri men jordbruket hade fortfarande stora problem med avsättningen av sina produkter. Den stora depressionen omkullkastade de små ljusglimtarna och den spekulationsbubbla som brast 1929 i USA gav följdverkningar i hela världen. Kurserna sjönk med 40 % på New York börsen och flera skuldsatta och långivare, institut och banker m.m.., gick omkull ekonomiskt. Efterfrågan sjönk på alla varor, priserna sjönk. Produktionen sjönk och arbetslösheten blev enormt stor i flera länder.

1931 var Europa som mest drabbat av depressionen och länderna svarade med att höja sina tullar, devalveringar allt för att rädda sitt näringsliv. Världshandeln krympte med tvåtredjedelar i totalt värde mellan åren 1929 till 1933 och först genom ändrad ekonomisk politik, med statsunderstöd till jordbruket och genom lån från staten och statliga uppköp, lyckades man vända den negativa utvecklingen i västvärlden. Arbetslösheten minskades genom allmänna statliga arbeten, kommunikationer och infrastrukturer utbyggdes mha denna arbetskraft. Man stimulerade köpkraften från folket genom att lagstifta om förbättrade villkor för arbetarna(Historiens huvudlinjer 2A, ss 174-177).

Under mellankrigsperioden är tendensen en koncentration av produktion och kontroll och en breddning av monopolistiska eller nästan monopolistiska organisationsformer, samtidigt som det lilla företaget ha överlevt, vilket ej bör förvåna eftersom liknande skett under varje stadium av den ekonomiska historien (Dobb, s 280).

Produktionskapaciteten blev större än konsumtionsförmågan. Lösningen blev att införa alltfler skyddstullar i västvärlden.. (aa., s 220). Att hålla produktionen uppe krävde en omfördelning av inkomsterna från kapitalisterna till arbetarna. Ju högre inkomster folket fick, ju mer sparade man. Omfördelningen skulle höja efterfrågan vilket skulle ge produktionsökning enligt Keynes (Huberman, s 276).

Västvärlden har under 1940-1990-talen upplevt en utveckling där konsumtionsvaror som personbilen, dammsugare, tvättmaskin, m.m.. inneburit ändrade konsumtionsmönster. Dessutom har de nya produktionsmetoderna som taylorismen, med tidsstudier, löpande bandet och massproduktion, inneburit att produktiviteten har ökat markant under perioden. Lönerna har höjts mer än produktiviteten i bland och det har lett itll att efterfrågan har höjts på konsumtionsvaror. Industrisysselsäättningen nådde en höjdpunkt runt 1965-75, då sigande arbetsproduktivitet och mättnad i masskonsumtion inträffade. Sedand ess har istället tjänstesysselsättningen ökat. Snabb ekonomisk tillväxt skedde under 1950-1960-talen och den offentliga servicen utbyggdes under denna perioden i de olika länderna. Ökade skatteintäkter och ökade skattesatser möjliggjorde denna utveckling. Ökad rörlighet av kapital med dollarn som viktigaste valutan samt handelshinder bl.a genom EEC under 1970-talet i kombination med oljekriserna, gjorde att inflation och arbetslöshet steg samtidigt. Detta ledde till statsfinansiella kriser under 1980-talet och lågkonjunkturen sankte reallöner och fördelningen mellan löner och vinster vändes till de senares förmän (Bladh, ss 327-328).

Den ungefärliga procentuella ökningen i BNP per invånare i Västeuropa och USA i tabellform:

År

1870-1913 1913-1950 1950-1973 1973-1989

Västeuropa 1,3% 1,0% 4,2% 2,0%

USA 1,8% 1,6% 2,2% 1,8%

(Källa: Bladh, s 336).

Vad man kan se i tabellen är den markanta ökning i BNP per invånare, som skedde under perioden 1950-1973. Just under konsumtionssamhällets tillväxt i västvärlden.

Att det blev billigare att köpa konsumtionsvaror berodde på att produktiviteten ökade snabbare i denna industri jämfört med kostnaderna för produktiviteten i tjänstesektorn, dvs. det blev billigare att utföra hushållsarbets själv än att anställa en städare t.ex. Detta gjorde att varor som tvättmaskiner, bilas osv.. nådde en större köpkrets, eftersom varornas priser sjönk av den ökande produktiviteten. Detta stimulerade massporduktionen samtidigt som reallönerna ökade för befolkningen. För att kunna använda varorna måste man bygga ut infrastrukturen; vägar, elförsörjning och nätet för Tv, Radio. Det gav expansion till byggandet och efterfrågan på insatsvaror till produktionen ökades också. De sociala varorna inom konusmtionsindustrin gav alltså spridningseffekter på hela ekonomin. Kärnan i expansionen låg i hemmamarknaden, ej i utrikeshandeln under denna period för västvärldens länder. En viktig komponent var det ökande bostadsbyggandet som fungerade som tillväxtfrämjande faktor speciellt perioden från slutet av 1940-talet till 1973.

Offentligt stöd till bostadsbyggandet var viktigt i flera av västvärldens länder, även i USA där småhusproduktionen ökade markant. Industirns maskiner förnyades snabbare under 1950-60-talen och det berode på den ökade produktiviteten som ledde till ökad produktion, och därmed till större utrymme för investeringar, samtidigt innebar de ökande lönerna att maskinparken förnyades snabbare, de stigande lönerna gjorde det mer lönsamt att investera i nya maskiner istället för anställa arbetare. Att man investerade överhuvudgtaget berodde också på den ökande försäljningen som i sin tur bl.a var beroende av löneökningarna. Förutom produktivitetshöjningen var den organsiatoriska förändringen viktig för utvecklingen, det var taylorismen och löpande bandet som spred sig till andra länder i västvärlden från USA alltmer. Tayolorismen använde sig av historiska data för att fastställa produktionsmängd och lön per person och tidsenhet, allt för att effektivisera produktionen genom standardiserade grundrörelser (Bladh, ss 337-341).

Handelns liberalisering efter kriget innebar att världshandelns volym ökade med 349% för industrivaror mellan åren 1951/53 och 1929/71, samtidigt steg världsproduktionen med 194%.

Europa hade infört en restriktivare ekonomisk politk med EG, ett handelsblock som bl.a förde en protektionistisk jordbrukspolitik. Ändå kunde handeln öka, men utvecklingen gick mot mer regionala marknader, där t.ex Västeuropeiska länder sålde mer varor till varandra (aa., s 346).

Litteratur:

Andersson-Skog & Krantz (red.), Omvandlingens sekel, 2002

Bladh, Ekonomisk historia: Europa och Amerika 1500-1990, 1995

Dobb, Studier i kapitalismens utveckling, 1981

Hicks, Den ekonomiska historiens teori, 1970

Historiens huvudlinjer 2A, 1976

Huberman, Människans rikedomar, 1978

Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år, 1979

Lis & Soly, Fattigdom och kapitalism- i det förindustriella Europa, 1981

Mandel, Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen, 1980