Långsiktig samhällsförändring

Långsiktig samhällsförändring

I ekonomisk historia har strukturella förklaringstyper (det samlade reultatet av många människors eller institutioners handlingar) blivit vanliga och en sådan förklaring visar på hur ekonomin växlar mellan tillväxt och nedgång över tiden, i ett cykliskt mönster, så kallade konjunkturcykler. Dessa används till att visa på regelbundenheter i den ekonomiska verksamheten med ständigt återkommande uppgångar och nedgångar. Många forskare menar att dessa mönster finns inom bl.a lager- och investeringsverksamhet i en samhällsekonomi.Genom att studera en längre tidsperiod och använda statistiska data till detta, kan man se faktorer som t.ex industriproduktions-förändringar eller hur konsumtionen ändras och få en bild av förändringen i ekonomin.

Inom dessa långa strukturella vågrörelser eller cykler finns det kortare konjunktur-cykler. De europeiska fram till 1939 utmärks av sk. Juglar-cykler med ca. 7-9 års längd. Svåra depressioner inträffade 1857, 1873, 1890/93, 1907, 1920 och 1930, med nedgångar i ländernas ekonomiska tillväxt. Mildare konjunkturnedgångar, recessioner, inträffade 1866, 1882/84, 1900 och 1937. De värsta nedgångarna inträffade år 1873 och år 1930. Strukturella förändringar, sekulära som Kondratieff-cykler om minst 50 år och kortare dvs. Kuznetscykler om 15-25 års längd, är av största betydelse för analysen av konjunkturella variationer inom ekonomin (Jörberg, ss 1-2).

Konjunkturcykler eller svängningar i ekonomin kan konstateras efter speciella cykliska mönster och de har fått olika namn bl.a efter deras "upptäckare":

50-års intervall: Kondratieff-cykler

20-års intervall: Kuznets-cykler

7-11 års-intervall: Juglar-cykler

1-2 års-intervall: Kitchen-cykler

Statistiska uppgifter visar tydligt på fluktuationer, upp- och nedgångar på mellan 50 till 100 procent, i industriproduktionen och världsexporten vad gäller den genomsnittliga tillväxten under perioderna 1826-47, 1848-73, 1874-93, 1894-1913, 1914-1939, 1940(48)-1967, 1968-? (Mandel, ss 9-10). (Som vi vet idag stämmer bilden även in på perioden ca. 1970-1990, med stagnation och efter 1990 tillväxt, som enl. mönstret då bör följa fram till ca. 2010-15: från 2008 års finanskris har relativ stagnation inträffat..).

Man kan konstatera dessa mönster eller cykliska regelbundenheter, vilket styr marknadsekonomin inkl. den kortsiktiga konjunkturen. Pris- och penningrörelserna spelar en roll i denna teori men ej en sådan viktig roll inom den marxistiska analysen, där istället kapitalackumulationen ses som den viktigaste indikatorn vad gäller de långa vågorna. Denna har sitt ursprung i produktionen av varor och försäljning av varor, därav följer att industriproduktionen och statistiken för världsexporten är de viktigaste faktorerna att studera. Det är inte heller frågan om en teknologisk revolution som ger upphov till de långa vågorna eller svängningarna i tillväxten, utan om en förändring i graden av kapitalackumulation (aa, ss 15-16). De flesta ekonomer erkänner fluktuationer på mellan 7-9 år i ekonomins genomsnittliga profikvot (aa., ss 17-18).

Ser vi på en nationalekonomisk analys av liknande fenomen skriver man att konjunktur-svängningarna följt en konjunkturcykel på 4-5 år (dvs. en motsvarande juglar-cykel enl. ovan). Här förutser man en topp för högkonjunkturen för år 1984 (Lybeck , s 17), vilket stämmer väl överens med de historiska erfarenheter vi faktiskt har idag.

Den svenska ekonomins utveckling följer ganska väl den europeiska vad gäller detta konjunkturmönster.

Europas konjunkturutveckling:

Uppgångsfasen innebar relativt låg: innovationsaktivitet, infrastrukturell utveckling, arbetslöshet, investeringsgrad, konsumtionsökning, och låg ökning av BNP. Samt stigande priser.

Nedgångsfasen utmärks av hög: innovationsverksamhet, infrastrukturell utveckling, arbetslöshet, tekniska framsteg, investeringsgrad, konsumtionsökning. Samt fallande priser ((Jörberg (b), s 9).

Med hänsyn tagen till de olika ekonomiska aggregaten under konjunkturcykeln, dvs. de ekonomiska indikatorerna som t.ex produktion, priser, räntor m.m.., kan man se att dessa kan förklaras på ett enhetligt sätt,.dvs. den ekonomiska utvecklingen kan ses i allmänna "lagar" som styr marknadsekonomin och inte politiska eller institutionella faktorer (aa., s 13). Tanken på utvecklingen som i viss mån "lagbunden" eller delvis determinerad finns här.

Schön, har framställt ett schema på konjunkturcykler i svensk ekonomin. Modellen utmärks av 40-års cykler.

Den första är en omvandlingsfas där hemmamarknaden får ett uppsving, t.ex 1970- och 1990-talen i Sverige, den andra cykeln är en rationaliseringsfas när exporten stiger, t.ex 1950- och 1960-talen. Den strukturella förändringen utmärks av: kris-omvandling-rationalisering-kris:

(Ekonomisk historia, s 100).

Sveriges konjunkturutveckling:

(Källa: Schön)

Åren 1850-1870, 1890-1910, 1930-1950 och 1970-1990 var perioder med sk. omvandlingsfaser inom industrin och jordbruket i Sverige. Medan åren 1870-1890, 1910-1930, 1950-1970 och 1990-2010 (med en prognos om framtiden) ses som sk. rationaliseringsfaser i den svenska ekonomin.

Schön definierar en omvandlingsfas som att hemmamarknaden inom landet får ett uppsving, t.ex från 1970-talet till början av 1990-talet i Sverige.

Den andra cyklen, är en rationaliseringsfas då exporten stiger, t.ex under 1950-talet till början av 1970-talet. Mellan dessa uppsving kommer kriser eller nedgångar i ekonomin. Den strukturella förändringen utmärks av först en ekonomisk kris, sedan en strukturomvandling, därefter en strukturrationalisering och till sist: åter en krisperiod. Strukturationalisering innebär att man använder befintligt produktionssystem (den industri och de maskiner man redan har i ekonomin) för att lösa krisen, medan strukturomvandling innebär att nya produktionsprocesser (ny industri, nya maskiner osv..) uppstår.

Historiskt kan man se att "den långa depressionen" 1873-1896 samt 1920- och 1930-talens kriser passar väl in i mönstret med perioder av strukturrationaliseringar, där gamla produktionsformer blev alltmer svåra att använda. Man kan också se att sk. utvecklingsblock (uppfinningar) tillsammans med rationaliseringar inom befintlig produktionsform har hjälpt samhället med att komma ur de ekonomiska krislägena. Man kan se det i t.ex 1850-talets järnvägsbyggande som hjälpte upp järn- och stålindustrin. 1890-talets elmotor, 1930-talets elektrifiering med fler bilar och bostäder, 1970-talets elektrifiering med ökad automatisering osv.. Dessa är exempel på strukturkriser där man genom rationaliseringar tvingats till nya produktionsformer till slut. Strukturell analys kan tillämpas genom sk. tidsserieanalys där t.ex relativprisförändringar studeras för att få en bild av förloppet. T.ex kan sk. Gerschenkron-effekter studeras på detta sättet: positiv effekt är när produktionen ökar samtidigt som relativpriserna för varan sjunker, vilket var fallet med elkraften under 1930-talet.

Litteratur:

Ekonomisk historia: Ekonomi under debatt; Ekonomisk historia, 1985

Jörberg, L, Konjunktur, struktur och internationellt beroende: Industriella kriser i svensk ekonomi, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1982; 25

Lybeck, Svensk samhällsekonomi, 1981

Mandel, Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen, 1980

Schön, L , Forskning kring strukturell förändring; 40-årskriser, 20-årskriser och dagens ekonomiska politik // Ekonomisk Debatt, 1993:1