Sverige under andra världskriget

Sveriges politiska, ekonomiska och sociala förhållanden under det andra världskriget

Inledning

Det andra världskriget utbröt den 1 september år 1939. Efter det sovjetiska överfallet på Finland den 30 november 1939 bildade Per-Albin Hansson som statsminister en samlingsregering den 13 december 1939. Sveriges politik under andra världskriget var att hålla landet utanför kriget. Regeringen förklarade att Sverige skulle förhålla sig neutralt mot de krigförande staterna. Vinterkriget i december 1939 mellan Finland och Sovjetunionen innebar ett avsteg från denna princip i och med att Sverige då förklarade sig vara icke krigförande.

Under kriget var Sverige inte neutralt i statsrättslig mening, en markering av stöd för Finland.

Att Sverige lyckades hålla sig utanför kriget berodde på ett flertal faktorer, en viktig faktor var att Sverige tillät Tyskland att transportera tyska trupper på svenska järnvägar. Sverige drogs inte in i andra världskrigets stridshandlingar.

Samlingsregeringen från 1939 utgick ifrån att Tyskland skulle vinna kriget och därför slöts redan samma månad som samlingsregeringen bildades ett avtal mellan Tyskland och Sverige som blev mycket gynnsamt för Tyskland. Sverige valde att sälja större delen av sin järnmalm till tyskarna. Detta kom att få stor betydelse för Tyskland eftersom de utan järnmalm inte kunde bygga några krigsmaskiner. Större delen av befolkningen var inte på Tysklands sida men ingen vågade säga något negativt om dem.

Till en början kunde Sverige mobilisera cirka 300 000 man, men de flesta var dåligt utrustade och ofullständigt utbildade. Försvaret stärktes bl.a med hjälpa av extra skatter som värnskatten, men först 1943 kan man säga att den svenska krigsmakten skulle kunna bjuda ett effektivt och betydande motstånd mot en fiende. Gränsbevakning startades direkt år 1939 (Lagerqvist, L., s 340). Sveriges regering satte av försörjningsskäl upp förbud mot export av vissa varor men exporten av bl.a kullager och järnmalm till Tyskland fortsatte. Detta visar att landet var ekonomiskt knutet till Tyskland samt att det fanns protyska makthavare i Sverige (Berggren, L., Greiff, M., s 274).

Under hösten 1939 och våren 1940 inträffade flera dramatiska händelser i omvärlden vilka kom att påverka Sveriges in- och utrikespolitik. Den 23 augusti 1939 undertecknades Molotov-Ribbentrop pakten. Detta innebar att Sveriges försvarspolitik som vilade på en balans mellan Tyskland och Sovjetunionen i östersjöområdet fick övergivas. Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Den 17 september 1939 anföll Sovjetunionen Polen och en delning av landet mellan de två angriparna skedde. Den 28 september 1939 tilltvingade sig Sovjetunionen baser i Estland. Samma sak den 5 oktober i Lettland och 10 oktober i Litauen.

När Sovjetunionen anföll Finland hjälpte Sverige finnarna i form av krigsmateriel och frivilliga soldater men Sverige deltog ej formellt i kriget. Finland stöddes genom stora vapen- och materielsändningar. Finska barn och invalider togs emot i Sverige. Mer än 8.000 svenska trädde in som frivilliga i kampen mot Sovjetunionen och en särskild frivilligkår bildades som hann insattas först i krigets slutskede.

Finland slöt fred inför Sovjetunionens övermakt i Moskva i mars 1940. Den svenska opinionen hade sympatier för Finland men samlingsregeringen avvisade ett flertal gånger Finlands begäran om väpnad svensk intervention, främst för att det svenska försvaret inte ansågs kunna ge effektiv hjälp utan att Sverige samtidigt blottställdes (Historiens huvudlinjer 2A, s 204). Den 9 april 1940 invaderade Tyskland Danmark och Norge, vilka ockuperades och Sverige var helt inringat av stormakterna Tyskland och Sovjetunionen. Tyskland upprättade den sk Skagerackspärren som satte stopp för fartyg mellan Sverige och Nordsjöhamnar. Tyskland hade fångat Sverige och landets försörjningsläge hamnade i ett svårt läge.

Försvarsberedskap

På 1920-talet hade man både i Sverige och utomlands insett flygstridskrafternas avgörande betydelse för att nå framgång i modernt krig. Men Hitlers "Blitzkrieg" på hösten 1939 kom som en överraskning för omvärlden. Den 3 september 1939 intogs förstärkt försvarsberedskap för stora delar av försvaret. Detta motsvarade en partiell mobilisering, delar av krigsorganisationen inkallades för att hävda Sveriges oberoende och neutralitet och skulle vara redo att bekämpa en anfallande fiende.

Samma snabba blixtkrigstaktik som mot Polen upprepades våren 1940 vid Tysklands anfall mot Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och norra Frankrike. När Tyskland invaderade Danmark och Norge den 9 april 1940 sattes samtliga svenska förband i krigsberedskap. Den enorma tyska krigsmaskinen stod vid den svenska gränsen. Ovissheten var stor under de följande veckorna om vi också skulle drabbas av kriget och tysk ockupation. Enligt rapporter från svenska ambassaden i Berlin bedömdes en tysk invasion av Sverige vara överhängande den 12 april 1940. Något tyskt anfall kom inte, men risken ansågs mycket stor ända fram till juni, då samtliga tyska krav på eftergifter hade tillgodosetts från svensk sida.

Det svenska försvaret var så gott som totalt mobiliserat under denna tid, men det svenska försvaret hade ingen styrka att motstå en tysk invasion i april 1940. Hur kritiskt försvarsläget var kände den svenska allmänheten inte till, men politiker och militärer var insatta i det faktiska läget (Luftbevakningens historia). Av försvarsgrenarna var det endast marinen som hade en någorlunda relevant, om än sliten materiel. Flygvapnet som hade bildats 1926 förfogade ännu inte över några moderna flygplan och armén hade bara erhållit några tiotal stridsvagnar (Sverige under andra världskriget (b)).

Ett exempel på den förstärkning av försvaret som skedde var Skånelinjen, även kallad Per-Albin-linjen, vilken bestod av 1063 värn placerade längs med Skånes kust. Värnen byggdes under åren 1939-1941. Skånelinjens uppgift var att förhindra fientlig landstigning och därmed vinna tid för att kunna mobilisera de egna styrkorna. Avsikten var att bygga ett strandförsvar för att kunna möta ett tyskt anfall från havet. Små kustvärn (dvs bunkrar i betong) byggdes, främst avsedda att användas med kulsprutor och en värnbesättning bestående av sex till nio soldater.

Efter den 9 april 1940 forcerades byggnationen då krigsrisken ansågs som störst. Avgörande för befästningsarbetet var det viktiga strategiska läget med närheten till Danmark och ett eventuellt tyskt anfall (Beredskapsmuseet).

Svensk hjälp till Finland

Regeringen i Sverige gav Finland så starkt stöd som den vågade under finska vinterkriget 1939. Gevär, kulsprutor, artilleri, flygplan exporterades, liksom bensin, koks och matvaror, och stora krediter beviljades. En frivillig stor hjälpverksamhet pågick också samtidigt. Några reguljära trupper sändes ej till hjälp och regeringen vägrade också de allierade, England och Frankrike, att sända hjälpkårer över Norskt och svenskt territorium i februari 1940. Man var bl.a rädd för att de allierade skulle besätta de svenska järngruvorna i norr vilket skulle kunnat leda till en tysk invasion (Lagerqvist, L., s 341).

Sveriges regering avslog begäran om militär hjälp till Finland men var positiva till bistånd i form av krediter, livsmedels- och vapenleveranser och svenska frivilliförband. Stora insamlings-aktioner anordnades. Vissa ansåg hjälpen som otillräcklig. Under parollen "Finlands sak är vår" krävde man en mer aktiv svensk insats (Historiens huvudlinjer 2A, s 204).

Finlandshjälpen innebar hjälp både från privatpersoner och staten. Stödet var som störst under vinterkriget 1939–40 och uppgick då till minst 490 miljoner kronor. Finlandshjälpen minskade påtagligt under fortsättningskriget 1941–44 (Finlandshjälpen). I Sverige fanns i motsats till 1939 ingen opinion för ingripande på Finlands sida i kriget (Historiens huvudlinjer 2A, ss 206-2007).

Frivilligkåren kämpade på Finlands sida under vinterkriget 1939–40. Staten intog till att börja med en försiktig hållning, främst på grund av oro för reaktionen från Tyskland, som hade ingått en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen i augusti samma år.

Över 12 000 man anmälde sig till Frivilligkåren, varav 8 260 svenskar och 727 norrmän antogs. Av dessa stupade 33, ca 50 sårades i strid och över 130 frostskadades (Frivilligkåren). De första svenska frivilliga började anlända till Finland i slutet av december 1939. Svenska frivilligkåren var organiserad i tre stridsgrupper (bataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armen. Kostnaden betalades genom insamlingar från den svenska allmänheten och industrin. Den pensionerade generalen Ernst Linder utsågs till kårens chef. (Svenska frivilligkåren).

Fortsättningskriget från 25 juni 1941, var från början impopulärt i Sverige och blev det mer och mer, då man fann att Finland bands allt hårdare vid den tyska krigsmaskinen. Under Fortsättningskriget lämnade Sverige också betydande bistånd till Finland. Hänsyn till de allierade stormakterna och till den svenska opinionen gjorde dock att hjälpen inte kunde lämnas öppet. Biståndet kunde inom samlingsregeringen motiveras som en insats för Finlands självständighet och därmed för vår neutralitetspolitik, dvs oberoende i förhållande till både Sovjetunionen och Tyskland. Sverige hindrade samtidigt Frankrike och Storbritannien från att hjälpa Finland. De allierade ville transportera trupper till Finland för att hjälpa till att försvara landet mot Sovjet. Sverige menade att de som neutrala inte kunde släppa igenom de allierade.

I början av 1942, mitt under pågående fortsättningskrig i Finland, befann sig Sverige i sitt mest utsatta militärpolitiska läge sedan Norgefälttåget i maj 1940. Rykten om tyska anfallsoperationer mot Sverige fanns. Läget i norr skulle föra med sig att tyskarna skulle ockupera Sverige för att förekomma att de allierade slog till på Nordkalotten, vars mål kunde vara att eliminera malmtrafiken från svenska Lappland eller att säkrare kunna föra fram konvojer med krigsmateriel till sin allierade Sovjetunionen. Hitler kunde omöjligen acceptera att Sverige, med sin neutralitetslinje, skulle stoppa militära transiteringar, när tyskarna som bäst behövde sådana vid en eventuell allierad invasion i Nordnorge. Februarikrisen 1942 var ett faktum.

Den svenska regeringen tog nu det säkra före det osäkra och mobiliserade. Varken förr eller senare har så många varit inkallade vintertid som i februari 1942. Krisen blåste över efter ett tag.

Ett annat viktigt bidrag till fortsatt fred för landet blev under början av 1942 den ökade diplomati som bl.a innebar att överbevälhavare Thörnell meddelade den tyske militärattachén att det svenska folket inte skulle gå i krig på de allierades sida. Någon ny allierad attack mot Norge kom heller aldrig till stånd, och den tyska krigsmakten blev fullt upptagen av vårfälttåget i Sovjetunionen. En svensk frivilligkår om 720 man kämpade sommaren 1941 på Hangöfronten under Fortsättningskriget. Efter att ha löst sin uppgift där förflyttades en del av svenskarna till Svirfronten. Ett svenskt frivilligkompani ingick i ett svenskspråkigt infanteriregemente som åren 1942-44 hade 400 svenskar inskrivna.

Sveriges råd till Finland att göra upp med Moskva var utmanande för Berlin. Det fanns bl.a en långt framskriden tysk planering att blixtockupera Åland. Men Finlands fortsatta nej till Moskva gjorde att Sverige än en gång undslapp militära aktioner mot både eget territorium och Åland. Den 23 juni krävde Moskva kapitulation. Därefter lyckades dock finländarna hejda offensiven, och i mitten av juli började Stalin föra bort sina bästa divisioner söderut för att komma först till Berlin. Striderna i Finland avtog och fredsförhandlingar kom igång, bl.a med hjälp av svenska initiativ. Den 19 september 1944 kunde ett avtal om vapenstillestånd träffas, fredsfördraget kom först vid stormaktskrigets slut. Sverige fick i Norrbotten ta emot 48 000 flyktingar från Finland som en följd av att tyskarna hänsynslöst brände och härjade i finska Lappland (Linder, J.).

Sveriges relationer med Norge och Danmark

Tyskland importerade svenskt järnmalm via den isfria hamnen i norska Narvik och hade som mål att säkra malmtransporterna som hotades av de allierades styrkor. Den 9 april 1940 anföll tyskarna Norge och efter 62 dagar av strider var landet ockuperat. Det kom två olika flykting-strömmar till Sverige, den första kom under det tyska anfallet, april till maj 1940. Den andra flyktingströmmen, 1940-1942, kom efter den 25 september 1940. Den innebar att alla politiska partier förutom Nasjonal samling blev förbjudna, invånarna i Norge fick inte heller närvara vid några politiska sammanslutningar. Hösten 1941 började tyskarna arrestera judarna i Norge. Detta var några orsaker till flyktingtrafiken över den svenska gränsen. Sverige tog emot cirka 60 000 norska flyktingar under kriget. Vid krigsslutet 1945 var det cirka 47 000 norska flyktingar registrerade i Sverige. (Ekenberg, M., Mella, A., aa.).

En hemmafront bildades i Norge och blev allt effektivare i sin sabotageverksamhet. Tyskarna svarade med avrättningar och massdeportationer till de tyska koncentrationslägren. Norska läger fylldes också med patrioter, medan tiotusentals norrmän tog sig över till Sverige där de förberedde befrielsen (Historiens huvudlinjer 2A, s 205). Sverige tränade flyktingar från de nordiska grannländerna sedan 1943 till en särskild polisstyrka vilka skulle användas vid befrielsen. Sverige tog emot ett stort antal flyktingar från hela Europa och hade cirka 400 000 stycken i landet vid krigsslutet (Lagerqvist, L., s 343).

Totalt fanns även tidvis ca. 5000 norska soldater på olika platser i Sverige. Soldaterna tog sig vidare till striderna i Nordnorge eller till de allierade i Storbritannien och kunde fortsätta kriget där mot tyskarna. Efter Norges ockupation höll sig Sverige neutralt och lät inte kung Haakon och den norska regeringen vistas i landet pga att det stred mot neutraliteten. Permitentttrafiken gjorde att den norska exilregeringen ifrågasatte den svenska neutralitetspolitiken. Sverige ville hjälpa Norge men de ville inte att den norska exilregeringen skulle utöva politik från ett neutralt land. Trots alla meningsskiljaktigheter var Sverige ledande i att ge Norge bistånd under kriget (Ekenberg, M., Mella, A., ss. 43-44).

Den svenska samlingsregeringen och den norska exilregeringens kontakter var dåliga mellan 1940-43, då Sverige förde en tyskvänlig politik. Efter 1943 vändes Sveriges utrikespolitik till att bli mer inriktad mot de västallierade och relationerna förbättrades. Sveriges bistånd till Norge var begränsat fram till 1942 pga Tysklands ockupation, de allierades blockad och Sveriges egen försörjningssituation. Mellan 1942-45 underlättades biståndet pga att de allierades blockadpolitik lättade lite. Under ockupationen fanns många frivilliga och statliga hjälporganisationer som samlade in pengar, livsmedel, kläder och skor i Sverige, bl.a Svenska Norgehjälpen som var den största hjälporganisationen. Mellan 1942-46 samlade man in 72 miljoner kronor och 65 500 ton mat till Norge. Det fanns en stor vilja i Sverige att hjälpa den norska befolkningen under kriget och ockupationen (Ekenberg, M., Mella, A., s. I-II).

Först när krigslyckan för Nazityskland vänt lades den svenska flyktingpolitiken om och man tog då emot bl.a danska judar. Under 1943 tog Sverige emot nästan samtliga av Danmarks 8 000 judar. Vid upplösningen av den danska regeringen under sommaren 1943, hade de tyska myndigheter beslutat att deportera den dansk-judiska befolkningen till koncentrationsläger. Nästan samtliga judar, över 7 500, transporterades framgångsrikt över Öresund i en omfattande räddningsinsats. (Sverige under andra världskriget (b)). Under krigets slutskede upphörde efterhand de svenska eftergifterna till Tyskland alltmer och Sverige kunde i viss utsträckning hjälpa de danska och norska motståndsrörelserna.

Handel, ransoneringar och sociala villkor

Sverige undkom den svåra livsmedelskris och varubrist som under första världskriget hade satt fart på löner och priser. Hemmamarknadsindustrin hade utvecklats starkt under 1930-talet vilket var en stor fördel i krigstider. Jordbruksreglering och goda skördar innebar också goda livsmedelslager när krigsekonomin inleddes.Varuförsörjningen under kriget blev också bättre av den lagring av råvaror som reservförrådsnämnden och företag innan kriget kom. Den begränsade handeln, den sk. lejdtrafiken, till havs var också viktig i sammanhanget för ekonomin. Ransoneringssystemet var mycket effektivare än under det första världskriget och svartabörshandelns omfattning mycket mer begränsad. Försvarsutgifterna ökade statens upplåningsbehov vilket mellan åren 1940 till 1943 var upp till 1800 miljoner kronor om året. Risken för inflation fanns och för att hålla tillbaka denna var ransoneringarna, priskontroller samt lönestoppet hösten 1942 medel som användes (Heckscher, E. F., ss 360-361).

Den 18 september 1939 förklarade de nordiska länderna i ett gemensamt uttalande att de skulle fortsätta sin handel med alla krigförande parter för att skydda sin ekonomiska existens. Men för Sverige innebar åren 1942-1943 att cirka 80 % av hela utrikeshandeln koncentrerades till Tyskland i praktiken. Utrikeshandeln blev redan från krigets utbrott hårt utsatt för det tyska ubåts- och minkriget.

Handelsförbindelserna västerut blev avskurna genom den av tyskarna upprättade Skagerack-spärren. Ungefär hälften av den svenska handelsflottan hamnade utanför spärren och fartygen kunde därför inte ta sig hem. De hyrdes då ut av den svenska regeringen till Storbritannien och USA, i vars tjänst flera av dem sänktes. Resterande fartyg innanför spärren fick ombesörja handeln med de nordiska länderna och Tyskland och den största delen av den svenska importen kom nu från Tyskland. Härifrån hämtades bland annat konstgödning, kol och koks, bearbetat järn, konstgummi och vissa industriartiklar varav en del var viktiga för försvarets vidare utbyggnad. Som utbyte erhöll Tyskland järnmalm, trämassa och andra trävaror samt vissa industriprodukter, något som ur västmakternas synvinkel var starkt kontroversiellt. Det uppstod brist på viktiga importvaror och det blev en av statsledningens uppgifter att sörja för en noga avvägd folkförsörjning. Ransonering av varor blev det viktigaste medlet.

Ransoneringar infördes och handeln reglerades strängt. I november 1939 upprättades folkhushållningsdepartementet och 1940 priskontrollnämnden. Folkhushållningen reglerade de nödvändiga kommissionerna för livsmedel, bränsle, handel, industri. Kaffe och te ransonerades i mars 1940, sedan tvättmedel samt de flesta livsmedel. Tyger blandades med cellull och ransonerades. Biltrafiken inskränktes och drivmedel som gengas och karbid användes. Stora vedupplag hamstrades i städerna då fossilt bränsle var en bristvara. Folkhushållningen sköttes bättre än 1914-18 och ingen behövde svälta. Nationalkänslan stärktes under de svåra tiderna. Under 1942 infördes ett allmänt prisstopp samt lönestopp genom överenskommelse av arbetsmarknadens parter (Lagerqvist, L., ss 344-345).

Kaffet var den första konsumtionsvaran som ransonerades och den sista att bli fri den 18 augusti 1951 då kaffet åter fick säljas fritt i Sverige. Sverige hade elva år med krigshus-hållning. Som mest hade vi 21000 förvaltningsorgan i landet som sysslade med denna hushållning. I mars 1940 infördes även varmvattenförbud från den 3 mars och skolorna var stängda mellan den 4:e och 27:e samma månad. Detta då det ej gick att värma upp dem pga bristen på olja och kol. Detta var kokslovet, av barnen en uppskattad ledighet från skolan. Sockret ransonerades fjorton dagar efter kaffet, sedan i maj kom handeln med tvål och såpa som reglerades. I september infördes fullständig bröd- och mjölransonering, i oktober fläsk och nyårsafton 1940 smör och margarin. Det fanns ingen bensin för privatbilar, busslinjer lades ner. Varmvatten fanns bara tidvis, vanligen fredagar och lördagar.

År 1941 försvann det svenska smörgåsbordet, wienerbröd och smördegsbakelser förbjöds. Man fick högst åtta ägg per månad, spritransonen sänktes från fyra till tre liter i månaden, myndigheterna fick befogenheter att flytta arbetskraft. Varmvatten fanns bara vid två tillfällen på hela året, 4 dagar i oktober och 6 dagar i december. En viktig händelse under året var att mjölkförbrukningen ökade. Det berodde på ett beslut om fettstandardisering, vilket minskade fetthalten något så att mjölken skulle räcka till flera människor. Fram till denna tid hade mjölk ej varit allmänt förekommande i hushållen, speciellt ej inom stor låglönegrupper. Att mjölken nu kunde finnas i varje svenskt hem, samtidigt som det ej behövde ransoneras under hela kriget, innebar detta kanske en av de stora händelserna under denna tid. Det var också ett stort steg mot ökad hälsa och jämlikhet i landet.

Årsskiftet 1941-1942 såg en stor klädhamstring då ransonering förestod. På 18 månader fick varje person endast efter poäng inköpa en begränsad del kläder till sig själv. I maj 1942 ransonerades tobaken, bl.a fick man med 90 poäng bara inhandla 300 cigaretter eller 450 gram snus per fyraveckors period. Ransoneringssystemet kan i allmänhet sägas ha varit uppbyggt så att man med olika långa perioder för ransonerna försökte kontrollera och tillgodose samhällets behov. Man försökte alltså ej få ransonerna att stämma med månader eller veckor genom kalendern, vilket hade inneburit ett rigorösare system. Att ha olika perioder berodde på tillgången på det som efterfrågades gjorde systemet mer flexibelt men samtidigt svåröverskådligt. Det fanns en enorm rikedom på kuponger.

1943 lättades ransoneringarna något på kött, fisk och bröd. Dvs. det blev kortare förbruknings-perioder för dessa varor. Amerikanska cigaretter kom i handel igen. Staten tog i beslag alla bildäck och distribuerade ut dem igen. Bl.a fick 11000 lastbilar tas ur drift och bara 20000 fick finnas i trafik i landet. Den 22 april det året kom skoransoneringen, ett par skor och en halvsulning, 15 poäng, skulle räcka i 18 månader. År 1944 dominerades mest av lönerörelser och arbetskonflikter och ej av ransoneringarna. Den stora metallarbetarstrejken pågick från 5 februari till 6 juli 1945. Missnöjet med lönestoppet sedan 1943 var en viktig fråga i sammanhanget. En annan viktig fråga var den om hyresbidrag till strejkande metallarbetares anhöriga, vilket ledde till att regeringens borgerliga och socialdemokratiska medlemmar kom i en schism. Beredskapsandan och samregerandet tog slut, socialdemokraterna ville nu regera ensamt. En positiv effekt av de knappa krigsåren då folk rörde sig mer, åt mer hälsosamt och hade svalare hemma var att hälsan förbättrades i landet (Olsson, J. O., ss 84-91).

På grund av den politiska oron i Europa började ransoneringskort delas ut av Statens livsmedelskommission redan i oktober 1939. Den sista varan som ransonerades var salt från 1 januari 1945. Mjölktillgången kunde dock under hela kristiden hållas riklig och oransonerad. Hela ransoneringshanteringen sköttes av Livsmedelskommissionen (under Folkhushållnings-departementet) samt ute i landet av regionala kristidsstyrelser och kommunala kristidsnämnder. Ransoneringen syftade till att den begränsade mängden varor skulle få en så rättvis fördelning som möjligt. Man fick även lämna ransoneringskort vid restaurangbesök. Andra åtgärder var att industrin började tillverka åtskilliga varor som tidigare måste importeras och fler ersättningsämnen framställdes. För tillverkning av brännolja, lättmetall och konstgödning användes inhemska råvaror, medan trä förvandlades till cellull och fodercellulosa.

Bristen på motorbränslen gjorde att många bensindrivna fordon byggdes om för att kunna drivas av gengas. Vid årsskiftet 1940/41 hade 2 300 bussar, 20 000 lastbilar och 9 700 personbilar konverterats till gengasdrift. Hösten 1943 uppgick det totala antalet gengasfordon till inemot 80 000. Som ersättning för importolja startades produktion av skifferolja i bland annat Kvarntorp. 1944 uppgick denna produktion till 13 400 ton bensin och 43 400 ton brännolja. Inom jordbruket kunde bland annat den egna sockerproduktionen trygga landets behov under hela kriget och oljeväxtodlingen fick sitt stora genombrott.

Konsumtionen av vegetabiliska livsmedel ökade och i koloniträdgårdarna i städerna ökade den privata odlingen. På torgen såldes det kanin och kråka, ekorre och grävling till hemmen.

Trots ransoneringar och produktionsanpassningar fanns brister i folkförsörjningen som måste fyllas från annat håll. Regeringen fick under 1940 medgivande från de olika krigförande parterna att på lejdbåtar transportera olika varor mellan Sverige och andra länder. Lejdbåtstrafiken svarade 1941 för 12 % av landets import och för 20 % under 1942. Det mesta av försörjningen med bland annat hudar och läder, ull och bomull, vegetabiliska och mineraliska oljor, kraftfoder, kaffe, tobak och spannmål erhölls på detta sätt. Åren 1941-1942 gick trafiken mest till USA och tillbaka. När USA drogs in i kriget blev istället Argentina den främsta destinationen för lejdbåtarna. Sverige sålde under kriget kullager till både Tyskland och Storbritannien. Kullagren var betydelsefulla för flygplansindustrin. Eftersom lejdtrafiken bara kunde transportera gods som de krigförande godkände, fick exporten till England av kullager ske med hjälp av ombyggda engelska motorkanonbåtar som utgick från Lysekil och som under mörker och med hög fart tog sig igenom Skagerackspärren .

Både yngre och äldre värnpliktiga var tvungna att med hänsyn till det allvarliga läget stanna kvar i beredskapstjänst under långa perioder. Försvarets sociala sida hade därför en svår uppgift att ordna för de inkallades familjer på ett rättvist och effektivt sätt.

Statens Informationsstyrelse bedrev från 1941 en vaksamhetskampanj med parollen "Allvarstid kräver Samhällsanda Vaksamhet Tystnad". Budskapet visades på affischer, plakat och propagandamärken och var en uppmaning till allmänheten att inte prata bredvid mun om vad man visste om de åtgärder som vidtogs i beredskapshänseende. För kampanjen skapades också beredskapssymbolen, "en svensk tiger", som framställdes som affisch, plakat och ett propaganda-märke: JAG TIGER, som skulle bäras på rockslaget.

För att stärka folkhälsan och fosterlands-känslan anordnades 1940 den så kallade riksmarschen som var ett marschprov som alla under hela beredskapstiden kunde delta i för att stärka sin kondition. Husmorsgymnastiken som började 1942 spred sig landet runt och tillmättes stor betydelse som ett slags förebyggande hälsovård. Skidsporten var viktig för att stärka folkets hälsa. Riksskidmärket med devisen I FÄDRENS SPÅR instiftades 1940 och fick under 1941 och 1942 en enorm framgång med 217 000 respektive 120 000 godkända prov (Sverige under andra världskriget (b)).

Sveriges industrialisering och den ekonomiska expansionen under senare delen av 1930-talet skapade goda möjligheter att täcka de egna behoven av industrivaror under andra världskriget. Hemmamarknadsindustrin, som redan under 1930-talet expanderat, kände under krigsåren av en fortsatt god efterfrågan (Larsson, M., s. 115). Den svenska ekonomiska politiken under kriget var lyckosam, produktionen hölls uppe på förkrigsnivån, bl.a pga en kraftig militär upprustning och massarbetslöshet kunde undvikas. Priserna steg fram till 1942 med ca. 50 %, lönerna med 25 % och därefter stabiliserades läget genom ett allmänt pris- och lönestopp. Ransoneringssystemet fungerade mycket bättre än under det första världskriget. Statskontrollen ökade dock över hela samhällslivet, liksom de kraftigt höjda skatterna och en snabbt stigande statsskuld (Historiens huvudlinjer 2A, s 207).

Verkstadsindustrins export avsattes till hemmamarknaden. Början på 1940-talet innebar effektivisering av produktionen men massaindustrin hade problem med avsättningen under avspärrningen. Staten skyddade ekonomin så att försörjningen av olika produkter inte hotades. Det var inte främst inom industriproduktionen utan inom jordbruket, energisektorn och transportväsendet detta skedde. Finansmarknaden styrdes via köptvång av krigsobligationer, vilka försåg statskassan med kapital (Larsson, M., ss 115-116). I slutet av kriget uppkom en politisk debatt där de borgerliga partierna i stort accepterade den socialdemokratiska 30-talspolitiken med sociala hjälpprogram och arbetslöshetspolitik, men motsatte sig detta partis syn på utökad statlig styrning av näringslivet (aa., s 118).

Krig innebär ofta en övergång till en sluten ekonomi där gammal struktur bevaras, samtidigt leder krig till hög innovationsbenägenhet. Satsningar på militär teknologi leder ofta till andra innova-tioner också. Militära innovationer kan användas i fredstid, som t.ex modern flygplansteknik och elektronik efter det andra världskriget. Nya organisationslösningar, logistik uppkommer även i militär verksamhet. Krig påverkar det ekonomiska livet på ett påtagligt sätt (Magnusson, L., s 364).

Järnmalmsexport till Tyskland

Under större delen av kriget gick merparten av den svenska exporten till Tyskland eller till deras allierade eller kontrollerade länder (Sverige under andra världskriget (b)). Kulmen nåddes under 1943 då tio miljoner ton järnmalm levererades till Tyskland. Järnmalm samt produkter som kullager hade stor strategisk betydelse för den tyska krigsmakten. Invasionen av Norge i april 1940 motiverades främst av behovet av att slå vakt om den svenska järnmalmsexporten som hade Narvik som viktigaste utskeppningshamn. Den svenska järnmalmen var en oerhört viktig vara i krigstid, speciellt för Tyskland. Den svenska järnmalmen innehöll 60 procent järn, medan den tyska bara innehöll 30 procent. Efter krigsutbrottet förhandlades ett avtal fram mellan Sverige, Tyskland och Storbritannien, som skulle reglera den svenska järnmalmsexporten.

Sverige skulle få exportera lika mycket järnmalm som 1938 till Tyskland, det vill säga åtta miljoner ton. Detta luckrades genast upp genom att även den tidigare exporten till de av Tyskland ockuperade länderna räknades in. Efter den tyska ockupationen av Norge och Danmark ökade den svenska järnmalmsexporten till Tyskland ökade successivt till 45 000 ton per dag. Fortfarande 1944 pågick segdragna förhandlingar där USA argumenterade för att den svenska malmexporten skulle minskas från 10 till 7,5 miljoner ton.

Kullager var en kanske ännu viktigare produkt för krigförande nationer. Ett stridsflygplan från andra världskriget innehöll mer än 4 000 kullager. Svenska SKF svarade vid den här tiden för 60 procent av produktionen i Europa. Därför krävde också Tyskland omfattande leveranser av kullager från Sverige. Fram till hösten 1944 pågick också omfattande leveranser av både kullager och maskiner för kullagertillverkning. Först i juni 1944 förhandlades en överens-kommelse fram mellan en amerikansk representant och Jacob Wallenberg (familjen Wallenberg ägde SKF) om att minska exporten mot ekonomisk kompensation och säkrad avsättning efter kriget.

Den svenska järnmalmen var viktig för den tyska krigsindustrin i början av kriget. Detta ändrades dock när tyskarna ockuperade Polen m.fl. länder eftersom dessa hade stora lager av järn. Den svenska malmen fick än mindre betydelse när Frankrike med dess lager och gruvor föll i tyskarnas händer. Britterna erbjöd sig att hjälpa finnarna mot ryssarna om de fick åka genom norra Sverige. Svenskarna visste att det var en brittisk plan att ockupera malmfälten och att de inte hade någon reell avsikt att hjälpa finnarna. Sverige fick i utbyte t.ex. koks och andra råvararor som var nödvändiga av Tyskland. Dessa leveranser upprätthölls under hela kriget trots att tyskarna själva stundtals hade brist på dem. Exporten till Tyskland inskränktes för att helt upphöra hösten 1944 (Lagerqvist, L., s 343).

Svenska soldater hos de allierade och tyskarna

De första som drabbades av kriget var handelssjömännen då flera fartyg på väg till Storbritann-ien sänktes. Under det andra världskrigets beredskapsår 1939–45 inträffade en rad olyckor med dödlig utgång. Totalt omkom 782 man, varav 350 i armén, 145 i flottan, 35 i kustartilleriet och 252 i flygvapnet. Även krigsindustrin drabbades av olyckor, liksom naturligtvis fiske- och handelsflottorna. Den största enskilda incidenten inträffade i november 1944 då en sovjetisk ubåt torpederade Gotlandsångaren Hansa varvid 88 passagerare omkom. Mest traumatisk blev ubåten Ulvens undergång på västkusten våren 1943. När ubåten hittades visade det sig att hon hade gått på en mina i ett som minfritt ansett vatten. Samtliga 33 ombord var då döda (Ericson, L.).

Många av de 8000 svenska sjömän som deltog på den västallierade sidan tillhörde någon av de allierade flottorna. Vidare tjänstgjorde cirka 1000 svenskar i de västallierade fältförbanden och cirka 8000 svenskar på Finlands sida under Vinterkriget. Totalt cirka 17000 svenskar som stred för demokratin under kriget. Handelsflottan förlorade 206 fartyg med 1270 omkomna svenskar samt ytterligare 37 omkomna utan förlust av fartyg. Dessutom konfiskerades 25 fartyg. Fiskeflottan förlorade 31 fartyg med 89 omkomna svenskar och örlogsflottan 8 fartyg med 92 omkomna svenskar (Sverige under andra världskriget (b)).

Det fanns svenskar som frivilligt anslöt sig till tyskarna under kriget. Den 29 juni 1941 hade Himmler fått godkänt av Hitler, sin plan att skapa "legioner" av frivilliga från allierade och ockuperade länder. Waffen-SS skulle ställa upp legioner med norrmän, svenskar, danskar och flamländare, samt behålla den finska frivilligbataljonen som skapats redan i början av 1941. De var främlingslegionärer i tysk tjänst. Den svenska legionen kom aldrig till stånd. I Danmark ställdes en sk. Frikår "Dänemark" upp med 600 frivilliga. (Longerich, P., s. 523).

Fastän Sverige ville vara neutralt under andra världskriget försökte Tyskland ändå att rekrytera svenskar att bli soldater i tysk uniform, något som i stort sett stoppades av den svenska regeringen. Mellan 130 och 300 svenska medborgare kom ändå att tjänstgöra i det tyska Waffen-SS genom att ta sig över till det ockuperade Norge och Danmark eller Finland. De svenska frivilliga var till stor del organiserade nationalsocialister. Andra betydelsefulla faktorer var att många hade tysk bakgrund. Andra var nazistsympatisörer eller äventyrare med antikommunistisk inställning.

Svenskarna tjänstgjorde huvudsakligen i SS-divisionerna 5. SS-Panzer-Division Wiking samt 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland, vilka båda även innehöll norska och danska frivilliga. Båda enheterna stred på östfronten mot Sovjetunionen. Svenskar deltog i några av andra världskrigets största och blodigaste strider på östfronten, bland annat i Ukraina 1942-44, i Baltikum 1944 samt under slutstriden i Berlin 1945. Ett 40-tal svenskar stupade i strid. Det sattes formellt aldrig upp någon svensk enhet inom Waffen-SS då antalet svenska frivilliga för litet. Endast ett fåtal före detta svenskar i Waffen-SS har kunnat kopplas samman med utförandet av krigsförbrytelser, men flera bevittnade med säkerhet olika tyska förbrytelser (Svenska frivilliga i Waffen-SS).

Transittrafiken

Avsteg från neutraliteten gjordes den 18 april 1940, då medgavs en transitering av sjukvårdare och sjukmaterial till de tyska trupperna och den 8 juli kom den sk. permittenttrafiken igång. Tyska krigsmakten, Wehrmacht, tilläts först att transportera obeväpnade tyska permittenter mellan Norge och Tyskland. Senare tilläts frakt av krigsmateriel från Norge till Finland. Pressfriheten kringskars också efter påtryckningar från Tyskland (Brommeson, D., Ekengren, A-M., ss 36-37).

Den tyska permittenttrafiken i Sverige varande under perioden från juli 1940 till aug 1943. Medan striderna i Norge pågick avvisade den svenska regeringen krav på att få transportera trupper och krigsmaterial från Tyskland via Sverige till Norge. Endast humanitära transporter tilläts genom Sverige. När det norska motståndet hade upphört och inga strider alltså längre förekom återkom tyskarna med bestämda krav att få transportera soldater på permission genom Sverige. Eftersom kriget nu var slut i Norge fanns, menade regeringen, inte längre samma starka anledningar att avvisa de tyska kraven. Eftergiftspolitiken startades. (Sverige under andra världskriget (a)). Efter det tyska anfallet på Sovjetunionen 22 juni 1941 fick Tyskland även transportera soldater ur Engelbrechtdivisionen, 15000 man, från Norge till Finland via Sverige (Permittenttrafiken). Transiteringen var synnerligen kontroversiell och utlöste den s.k. Midsommarkrisen (Engelbrechtdivisionen).

Enligt statsminister Per Albin Hansson hade kung Gustav V, som ville undvika en konfrontation med Tyskland, hotat att abdikera och det var ett argument som bidrog till att den tyska begäran beviljades (Midsommarkrisen). Regeringen gick alltså med på kravet men med tillägget att detta var en engångsföreteelse och det blev det också. Redan i juli samma år kom ett nytt krav på transport av trupper genom Sverige men regeringen sade nu nej. Tyskarna blev irriterade men något anfall på Sverige blev det inte. Tyskland fick istället passera med krigsfartyg genom svenska vatten (Sverige under andra världskriget (a)).

Under juli 1943 klargjorde den svenska samlingsregeringen för Tyskland att transiteringsavtalet från 1940 skulle komma att avslutas. Regeringen var mycket oroad för ett tyskt anfall vid Jämtland och Tyskland hade planer på ett anfall med 25:e pansardivisionen. Den svenska beredskapen höjdes kraftigt och man inkallade 300 000 man. Den största beredskapen i landet sedan 1940. Motgångar på östfronten gjorde att Tyskland aldrig genomförde något anfall.

När kriget började gå dåligt för tyskarna kunde den svenska samlingsregeringen få mer utrymme för sin politik och Sverige kunde återföra sin neutralitet i kriget. Relationerna med den norska exilregeringen förbättrades samtidigt. Tyskarnas motgångar 1944-45 gjorde att den norska exilregeringen ville att Sverige skulle gå in i Norge med en frivilligkår och ge militärt bistånd. Sveriges statsminister Per-Albn Hansson ville dock ej att Sverige skulle gå in i kriget (Ekenberg, M., Mella, A., ss. 30-31).

Neutralitetspolitiken

Sveriges läge blev genom den tyska ockupationen av Danmark och Norge mycket svår både politiskt, militärt och ekonomiskt. Handelsförbindelserna i väst bröts helt. Regeringen menade sig tvingad att göra flera eftergifter till Tyskland. Fördelen av denna politik för Sverige var att en lejdtrafik, med Tysklands tillstånd, upprättades vilken tillät import västerifrån av ett minimum av livsviktiga varor (Historiens huvudlinjer 2A, s 206).

Den svenska neutralitetspolitiken 1939–45 var omdiskuterad redan under kriget.

Värdet för de krigförande att ha Sverige som en neutral buffert verkade väga över hela tiden och speciellt under 1943 hade den forcerade svenska upprustningen gjort att ett angrepp på Sverige skulle kräva ansenliga stridskrafter, vilket Tyskland efter bl.a Stalingrad knappast hade råd att avsätta. Men åren 1939–42 var Sverige en militärt mycket svag, isolerad ö i ett Europa dominerat av Tyskland.

Transiteringar av tysk trupp på svenska järnvägar och i svenska farvatten samt järnmalmsexport, ledde till stridshandlingar mellan den svenska flottan och sovjetiska ubåtar under år 1942. Sverige bröt mot Haagkonventionen från 1907 om vad som var tillåtet för ett land som hade förklarat sig neutralt. Sverige ansåg sig vara tvungen att bryta sin neutralitet för att själv inte bli ockuperat. Men när Norges kung ville fly igenom Sverige nekades detta. Neutraliteten gick ej att upprätthålla bl.a pga att det ej fanns någon balans mellan två stormakter för Sverige att förhålla sig neutral emot. Tvärtom så dominerade Tyskland helt Sveriges närområde under åren 1940 till 1943. Sverige var inte neutralt i det avseendet heller då man delgav de allierade central underrättelseinformation när man avlyssnade kommunikationen till de tyska trupperna i Norge på de svenska telefonlinjerna. Svenska myndigheter var bland de första som kände till Tysklands planer på att angripa Sovjetunionen 1941 och denna information läckte man till de allierade via Storbritannien (Hugemark, B, Andolf, G.). Under perioden sköts också tyska plan ner utan varningsskott om de överskred den svenska gränsen (Sverige under andra världskriget (b)).

Från 1943 slog Sverige om till en välvillig neutralitet till förmån för de allierade: bl.a genom omhändertagande av nödlandade allierade flygplan och deras besättningar, baser för den norska Hjemmefronten, utbildning av danska och norska "polistrupper", radioavlyssningsstationer på svensk mark, upplåtelse av Kallax-basen för amerikanska plan. Målet för Sverige var hela tiden att hålla vårt land utanför krigets härjningar, även till priset av en uttänjd tolkning av neutraliteten. Den statliga Informationsstyrelsen höll ett vakande och omdiskuterat, öga på svenska massmedier, så att de inte skrev något som kunde förarga främmande makt. Beslagen eller transportförbuden var relativt få och drabbade främst kommunistiska tidningar. Men ofta informerade man chefredaktörerna om känsliga ämnen och därmed främjade styrelsen en utbredd självcensur. Ett flertal gånger beslagtogs tidningar och liknande för att de skrivit negativa saker om Tysklands nazism.

Det fanns kriser då ett tyskt anfall tycktes nära förestående, som i februari 1942 och från 1943 finns en tysk anfallsplan mot Sverige bevarad, "Operation Polarräven". I en Gallupunder-sökning 1945 ansåg hälften av de tillfrågade att det var regeringens förtjänst att Sverige hade klarat sig undan kriget, 18 procent att det låg i de krigförandes intresse, 8 procent att det berodde på kungen, 7 procent förklarade det med försvarsberedskapen och 6 procent menade att det var Guds verk. Under alla förhållanden kan man konstatera att statsminister Per Albin Hanssons samlingsregering hade tillämpat en överlevnadsstrategi för Sverige, även om det gick ut över neutralitetspolitiken. Statsnyttan tog ofta över (Ericson, L.).

Den tjugoandra juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen trots deras nonaggressionspakt. Senare samma dag kom de tyska kraven på Sverige:

1. Genomtransport av tungt beväpnade tyska trupper (den så kallade Engelbrechtdivisionen) på svensk järnväg med svenska tåg.

2. Genomtransport av material och underhåll till Finland svenska järnvägar med svenska tåg.

3. Tillgång till svenska lastkranar och tankredskap.

4. Användande av det svenska telekommunikationsnätet för tysk telekontakt.

5. Tillstånd för överflygning av svenskt territorium för enstaka flygplan och angivande av flygplatser som lämpar sig för nödlandning.

Sverige gav efter på alla fem punkter (Sveriges eftergiftspolitik under andra världskriget).

Efter kriget har frågor dykt upp som handlar om Sverige hade kunnat handla annorlunda under Hitlertiden. Var alla eftergifterna åt Nazityskland tvungna? Fanns det alternativ till vår politik? Den officiella hållningen var att den neutralitetspolitik som Per Albin Hansson och hans samlingsregering förde under andra världskriget inte bara var klok och balanserad utan den enda tänkbara för ett glesbefolkat land inklämt mellan två aggressiva stormakter. Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Då Sverige förfogade över en intakt produktionsapparat kunde vi möta efterkrigstidens enorma återuppbyggnadsbehov och ekonomin blomstrade som aldrig förr. Men trots den skarpa kritik som riktades mot Sverige från utlandet höll de flesta med Per Albin Hansson när han försäkrade att vi svenskar inte hade något att förebrå oss.

Att Sverige ej bistod Finland 1939 kritiserades stort av de allierade men även i Sverige kritiserades regeringen skarpt. Finländare kände bitterhet över den svenska regeringens hållning. Men det finns inte något exempel i historien på att ett land gått i krig för att bistå en grannstat som överfallits av en stormakt. Dessutom hade risken då varit stor att konflikten skulle utvidgas till ett nordiskt tvåfrontskrig med fyra stormakter inblandade. Men Sverige medlade fred och bidrog så till fredsslutet i mars 1940.

Även när Danmark och Norge anfölls den 9 april 1940 hade den svenska regeringen inget annat val än att acceptera de krav Tyskland ställde: strikt neutralitet, ingen mobilisering, ingen marin aktivitet utanför svenska vatten, upprätthållandet av malmleveranserna och tillgång till det svenska telefonnätet. Så illa förberett som det svenska försvaret var ville regeringen inte riskera ett tyskt angrepp.

Samlingsregeringens beslut den 18 juni 1940 att ge efter för de tyska kraven på transitering av militär personal till och från Norge kan förstås om man ser på faktumet att Norge kapitulerat den 9 juni och då hade huvudhindret för transiteringen försvunnit. Dessutom var läget under sommaren 1940 ytterst kritiskt: Hitlers pakt med Stalin gällde fortfarande, engelsmännen hade trängts bort från kontinenten, Italien hade trätt in på Tysklands sida, regeringen Pétain hade begärt vapenstillestånd för Frankrike, opinonen i USA var fortfarande starkt isolationistisk. Hotet steg från Sovjet som var i full färd med att ockupera Baltikum och som, det utgick man ifrån, omedelbart skulle invadera Finland om Sverige drogs in i kriget. Norge och Danmark var ockuperade, minspärren i Skagerack effektiv och någon lejdbåtstrafik var det ännu inte tal om.

Många var övertygade om att Tyskland skulle vinna kriget. Det var ej konstigt att man i Sverige ansåg det nödvändigt att anpassa sig till en framtida tysk dominans. Ingen i regeringen hade vid den tiden inte heller en klar uppfattning om vidden av beslutet. Hade man redan då vetat att permittenttrafiken skulle pågå i tre år, omfatta över två miljoner tyska soldater och uppta över 10 procent av det svenska järnvägsnätets kapacitet skulle beslutet säkerligen ha debatterats mer och ifrågasatts starkare. Som det nu var fann finansminister Wigforss litet gehör för att Sverige skulle avvisa alla tyska krav och endast böja sig för ultimatum om krig.

När Tyskland överföll Sovjetunionen och Finland slöt upp på Tysklands sida gav regeringen efter för tyska krav att få transitera trupper från Norge till Finland, en eftergift som också fått skarp kritik. Men Sverige befann sig i ett ytterst kritiskt läge. Under sovjetiskt tryck förklarade England Finland krig i december 1941. Risken för att Hitler skulle angripa Sverige steg då han fruktade att de västallierade skulle slå till på Nordkalotten, förhindra malmtrafiken till Tyskland och föra krigsmaterial till den finsk-ryska fronten genom Sverige. Under "februari-krisen" 1942 nådde spänningarna sin höjdpunkt. Sverige arbetade febrilt med att lugna tyskarna och övertyga dem om att Sverige inte hade för avsikt att inträda i kriget på de allierades sida.

Hitlers rädsla för att Sverige skulle falla Tyskland i ryggen ökade efter katastrofen vid Stalingrad på vintern 1943, och man vet att det fanns en detaljerad tysk plan för ett anfall mot Sverige med en pansarattack från Norge. Taktiken gick ut på att ta det svenska försvaret på sängen och ockupera landet på några få dagar. Med snabba pansarframstötningar längs älvdalar och vägar skulle motståndet knäckas och tyskarna ta kontroll över det svenska samhället. Tyskarnas misstro mot Sverige stegrades ytterligare när överbefälhavaren Thörnell avgick i april 1944 och efterträddes av general Jung, som pläderade för en hård linje mot Tyskland. De grep nu tillbaka på tidigare planer att inrätta avskjutningsramper för att beskjuta Stockholm med V1- eller V2-raketer. Men vi hade än en gång tur. Krigsförloppet gick så snabbt att Tyskland aldrig fick tillfälle att sätta in sina nya terrorvapen mot Sverige. Så snävt som Sveriges manöverutrymme var gentemot den tyska stormakten bjöd den svenska regeringen så hårt motstånd som man kunde begära. Per Albin var en pragmatisk socialdemokrat som ogillade revolution och radikalism, och hans främsta mål var att bygga upp och skydda det svenska folkhemmet. Hans anpassningspolitik kan sägas ha varit realistisk och väl avvägd och han hade ett klart stöd från alla de stora rikspartierna, ett gott förhållande till kung Gustav V och en bred folklig förankring (Eberan, B.).

Litteraturförteckning:

Tryckta källor:

Berggren, Lars, Greiff, Mats, En svensk historia från vikingatid till nutid, 2000

Brommeson, D, Ekengren, A-M, Sverige i världen, 1976

Ericson, Lars, Populär Historia 4/2004

Heckscher, Eli F., Svenskt arbete och liv, 8 uppl., 1976

Historiens huvudlinjer 2A, 1976

Hugemark, B, Andolf, G (red.), I orkanens öga: 1941-osäker neutralitet, 1992

Lagerqvist, Lars, Sverige och dess regenter under 1000 år, 1976

Larsson, Mats, En svensk ekonomisk historia 1850-1985, 1991

Longerich, Peter, Himmler : en biografi, 2008

Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia, 1997

Olsson, Jan Olof, Någonstans i Sverige, 1974

Internetlänkar (dec 2009- apr 2011):

Beredskapsmuseet, https://www.beredskapsmuseet.com/skanelinjen.html

Eberan, Barbro, Tyskmotståndet var så starkt det kunde vara, https://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/tyskmotstandet-var-sa-starkt-det-kunde-vara_124597.svd

Ekenberg, Malin, Mella, Anders, Norska flyktingar till Sverige under andra världskriget, https://www.uppsatser.se/uppsats/fa2d85407e/

Engelbrechtdivisionen, www.ne.se/engelbrechtdivisionen

Ericson, Lars, https://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=380

Finlandshjälpen, www.ne.se/finlandshjälpen

Frivilligkåren, www.ne.se/frivilligkåren

Linder, Jan, Andra världskriget och Sverige – historia och mytbildning, https://www.forsvarsframjandet.org/FMF-97-4/finlands.htm

Luftbevakningens historia, https://www.luftbevakning.se/

Midsommarkrisen, www.ne.se/midsommarkrisen

Permittenttrafiken, www.ne.se/permittenttrafiken

Svenska frivilliga i Waffen-SS, https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_frivilliga_i_Waffen-SS

Svenska frivilligbataljonen, www.ne.se/svenska-frivilligbataljonen

Svenska frivilligkåren, https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_frivilligk%C3%A5ren

Sverige under andra världskriget (a), www.larshammaren.se/6_sv2vkr.html

Sverige under andra världskriget (b), https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_under_andra_v%C3%A4rldskriget

Sveriges eftergiftspolitik under andra världskriget, https://skolarbete.nu/skolarbeten/sveriges-eftergiftspolitik-under-andra-varldskriget/