Uppsatser

C-uppsats i Ekonomisk historia vid Lunds universitet, 1986:

(Thesis for Bachelor of science-degree)

Titel: Det romerska skattesystemet för jordbruket En undersökning och jämförelse av kejsartidens skattereformer och deras resultat (30 f.kr- 370 e.kr)

Författare: Per Jervrud

Handledare: Rune Bunte

Abstract: Uppsatsen behandlar problematiken kring det romerska rikets skatteuppbörd, hur denna insamlades och vilka konsekvenser detta fick för utvecklingen i Rom. Speciellt fokuseras kring två stora skattereformer: Kejsar Augustus census (skatteindrivning) kring år 0, samt kejsar Diocletianus förändring av skattesystemet år 297 e.kr. Först behandlas jordbrukets generella betydelse för Rom, republikens skattesystem genomgås summariskt. Sedan följer principatet och Augustus skattereform, här följer en studie över dess konsekvenser för colonatet (arrendatorerna av den statliga jorden). Här spelar Egypten en viktig roll, eftersom flera källor gällande jordskatter, personskatter och arrendeavgifter finns att tillgå från denna provins. Det ekonomiska kaoset på 200-talet genomgås med den ökade flykten från jordbruket av arrendatorer. Diocletianus reformer med ökad centralisering och utsugning visas på, skattepolitikens negativa verkningar för jordbruket. Den ökade bundenheten för coloni (arrendatorn) vid jorden och agri deserti som slutresultat visas.

Uppsatsen visar bl.a på att den alltmer av myndigheter kontrollerade beskattningen i slutet av principatet och början av dominatet, gav till resultat ökade skatteorättvisor och ökad korruption. Skatter i natura ökade redan under 200-talet och blev reguljära under Diocletianus regim när penningekonomin kollapsat, detta var enda sättet för staten att kunna fortsätta driva in erforderliga skattemedel. Svåra krig och missväxter ökade på extraskatterna, medan de reguljära skatternas nivåer var statiska i princip under hela principatet. Extraskatterna slog hårdast mot bönderna och arrendatorerna, vilket även band dem hårdare till jorden genom statens krav, tvångsodling av mark ökade också under 2-300-talen. Tre konsekvenser av höjda skatter var:

a) övergivandet av jorden, agri deserti, ökade i omfattning

b) minskningar av uppodlad mark och av jordbruksavkastningen

c) jordbruksarbetarnas antal sjönk

En annan faktor som påverkade skattenivån i Rom var ökade armé och administrationskostnader i de oroliga tiderna som rådde. Med statisk jordbruksproduktion var staten tvingad att lagstifta för att hålla kvar jordbrukarna vid jorden. Storgodsägarnas krav tillfredställdes alltmer av staten. På 300-talet bands coloni till egendomsplatsen, en föregångare till de livegna. De var viktiga som brukare av jorden nu och ej som skattebetalare: detta för att godsägaren skulle kunna betala erforderliga skatter till staten.

Flera faktorer medverkade till denna utveckling: krigen, missväxter, ökad administration, minskad regional handel, ökad lyxkonsumtion hos de rika, minskad befolkning, minskad jordfertilitet.

Minskat ekonomiskt initiativ kan ha varit en annan bidragande orsak till den ekonomiska krisen i Rom: staten höjde skatteansvaret för den enskilde skattebetalaren när denne lyckades höja sin produktivitet. Den onda cirkeln med ökade statsutgifter, som ökade skattenivån, som ökade flykten från jorden, vilket gynnade jordägarkoncentrationen och ökade bundenheten till jorden, bröts aldrig av någon kejsare under den studerade perioden. Jordbruket, källan till antikens rikedom blev till slut en alltför svår belastning för Rom.

Använd litteratur:

Bay: Den romerske finansadministration fra Augustus til Hadrian

Clausing: The roman colonate-the theories of its origin

Cook: The Cambridge Ancient history, volume X

Duncan-Jones, The economy of the roman empire

Frank: An economic survey of ancient Rome, volume II-V

Finley: The ancient economy

Goffart: Caput and colonate: towards a history of late roman taxation

Heichelheim: Ancient economic history

Jones: The later roman empire, volume I

Jones: The roman economy

Neesen: Untersuchungen zu den direkten Staatsabgaben der Römischen Kaiserzeit

Rostovtzeff: The social and economic history of the roman empire

Thylander: Det romerska riket

Wallace: Taxation in Egypt from August to Diocletian

1983 skrev jag i Lund en B-uppsats i Ekonomisk historia kring statarna i Sverige 1900-1930. Bakgrunden till mitt intresse för detta kom från min mormor, Ruth Nilsson. Hon hade berättat om sin bakgrund för mig, bl.a som statare på Lindholmen i Skåne på 1930-talet.

Titel: Statarna i Sverige 1900-1930

(Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds Universitet)

Abstract:

Uppsatsen syftar till att belysa de allmänna levnadsvillkoren för statarna i Sverige 1900-1930, vad gäller arbetstider, löner, bostadsförhållanden och social situation. Stataren blev en avskiljd person i det svenska samhället pga den minskade rörligheten vad gällde socialt avancemang som statavlöningen innebar. Bostadssituationen var undermålig i Sörmland och allt tyder på att fallet var detsamma i resten av landet också. Arbetstiden varierade mellan yrkena, de minst kvalificerade hade oftast mer arbetstid per dag och skillnader fanns även inom samma yrkeskategori i olika landsdelar. T.ex hade körkarlar i Skåne, längre arbetstid på vintern jämfört med samma grupp i övr. landet. Arbetstiden var lång generellt sett för alla statare jämfört med andra jordbruksarbetare, även om det är svårt att uppskatta självägande bönders arbetstid. Jämfört med industriarbetare hade statarna i varje fall avsevärt längre arbetstid per år.

Löneskillnader förekom speciellt innan kollektivavtalen kom på 1920-talet. Förmän hade mer betalt än "vanliga" statare och även åldern spelade roll för lönens storlek. Kontantlönen steg lånsammare än priserna 1913-17 och fastän naturaförmånernas värde ökade från 1914, så var det ingen levnadsstandardökning om man ej kunde byta varorna i staten mot andra varor, vilket var svårt ibland. 1917-20 skedde en standardökning pga inflation och kraftiga löneökningar. 1920-23 uppkom ett fall i levnadsstandarden, men samtidigt föll även levnadskostnaderna så att en utjämning skedde och reallönen blev konstant. Efter 1924 kom en stabilare utveckling för resten av 1920-talet pga den fackliga rörelsens ökade styrka och de kollektiv som nu slöts. Arbetskraftsutbudet var för stort av jordbruksarbetare hela 1920-talet och detta höll nere statarnas löner, som vid en jämförelse med industriarbetarna låg långt efter i reallöneutvecklingen. Statarna som grupp var mindre konjunkturkänsliga än kontantavlönade utan stat, men stataren levde under en konstant tryckt ekonomi och nära existensminimum.

Litteraturförteckning:

Back: En klass i uppbrott

Emmigrationsutredningen, bilaga XI

Furuland: Statare

Lindblom: Arbetare i helg och socken, del 3:1

Lo-Johansson: Stridsskrifter

Malmberg, m.fl: Statarbarnens uppväxt och integrering

Nyström: Hur arbetet betalas

Sjöberg: Krapperup 1820-1920 (opubl.)

SOU 1932:14

Statistisk årsbok för Sverige 1927

Stockholms Clartèsektion och Stockholms socialistiska studentklubb: Den Sörmländska statarklassen

Thunander: Lantarbetarstrejken i nordvästra Skåne 1907

(Statarna som egendomslösa, naturaavlönade jordbruksarbetare fanns kvar i Sverige till 1945, vilket säger en del om det politiska systemet i Sverige då).